Som man är klädd blir man hädd...

... brukade min mamma säga, aningen hotfullt, när jag i tonåren var inne i min värsta protestperiod. Jag blev irriterad på henne och sa åt henne att lägga ner. Sådant ytligt prat ville jag inte höra. Trasiga jeans skulle det vara och mystiska mörka rockar och en gammal mörkgrå militärkavaj från Myrorna. Det gällde ju att se ut som en riktig djuping. Makeup, modekläder och putsade skor var bara ett tecken på ytlighet. Enligt min kulturasketiska ideologi iallafall. Att gå runt med kjol och kavaj och accessoarer var till för korkade borgarbrackor.

Bruno K Öijer som ung - mitt modeideal.

Håller fortfarande stilen. Starkt jobbat, tycker jag.
Inga slipsar här inte... Och fortfarande mitt modeideal.

Och min mamma rasade. En gång gick det så långt att jag på morgonen när jag skulle gå till skolan inte kunde hitta mina favoritjeans - de svarta med stora hål och härliga fransar nedtill. Krisen var ett faktum - att ta på sig de mörkgröna garbardinbyxorna från NK var inget tänkbart alternativ. Jag letade överallt. Ingenstans fanns de. Mamma verkade ovanligt undvikande där hon satt med tidningen vid frukostbordet. Så plötsligt slår det mig - kanske att hon faktiskt gjort allvar av sina hemska hotelser och slängt favvisarna i soptunnan. Jag rusar ner i källaren och står på huvudet i tunnan. Och där - hopknölade i en påse - där ligger de! Upp igen med påsen bakom ryggen. På med gabardinbyxorna och vänta tills mamma avtågat till jobbet. Ultrasnabbt byte av byxor och så iväg till skolan - lycklig och nöjd med favvisarna på plats. Vad som hände senare på kvällen orkar jag inte skriva om. Men - de svarta jeansens långa liv var inte slut iallafall - inte på länge.

Nu kunde man ju tro att detta skeende skulle upprepa sig med mina båda döttrar, 12 och 16 år gamla. Men eftersom jag aldrig egentligen kom ur min asketiska djuping-period, har motsatsen inträffat. Modersprotesten har istället resulterat i att flickorna är mycket modemedvetna, klädintresserade och totalt immuna mot kulturtalibanism. Nu är det de som kommer med propåer om nya jeans och annat - till mig. Det har liksom skett en generationsöverklivning - från mormor till barnbarn. Mammas proteststil har blivit en parentes i evolutionen. Mina säckiga jeans och svarta tighta västar är inte längre ett tecken på djupsinne och kulturmedvetenhet - de är snarare ett tecken på att man fastnat i en för länge sedan passerad fas, säger flickorna. Och jag har faktiskt fattat det nu på äldre dagar: min mamma och mina döttrar var/är faktiskt inte så fel ute. Ett prydligt och vackert yttre behöver inte alls vara tecken på ytlighet - såvida det inte är alltför putsat och pudrat, förstås. Och nu, när jag med ljus och lykta söker efter jobb - är det yttre nog ännu viktigare. Hittills har jag ju inte blivit kallad till en enda intervju - men skulle detta oerhörda hända, då är det nog dags att kulturtalibanen svidar om. För, som min mamma brukade säga "Som man är klädd, blir man hädd." Som sagt.

Välklädd - och inte nödvändigtvis okulturell.
Kanske...