Schönbergs självporträtt

Jag gillar att titta på självporträtt. De är mycket, mycket intressantare att titta på än porträttfotografier. Ett självporträtt är ju en tolkning av det egna Självet. En bild av det inre, även om det är ytan man avbildar. Självsynen lyser alltid igenom - hur perfekt och verklighetstrogen skildringen av ytan än är. Ett riktigt spännande exempel är tonsättaren Arnold Schönberg. Han tyckte uppenbarligen om att måla av sig själv - trots att han inte var något målarproffs. De tidigare självporträtten är ganska lika de fotografier som finns av honom. Men allteftersom ökar avståndet mellan foto och självbild. Genom ytan bryter ångesten fram - konturerna upplöses och ögonen lyser rött.

Arnold Schönberg - foto.

Arnold Schönberg - självporträtt I

Arnold Schönberg - självporträtt II:  "Den röda blicken".

Lustigt nog är det samma sak med hans musik. I början av sin tonsättarbana komponerar han romantisk musik - stora orkestrar, böljande stråkar. Han målar med bred pensel - den stora kärleken, den stora sorgen. Det är tjockt, det är bråddjupt, det stormar - det är blodrött och kolsvart. Han är en arvtagare till de riktigt stora senromantikerna Wagner, Bruckner, Mahler. Men så händer något - tonspråket börjar brytas upp, det melodiska hackas upp i fragment. Den romantiska formen liksom skruvas flera varv extra - som i ett slags "overdrive". Skönheten blir tvetydig, kärleken skorrar, sorgen blir mångtydig och glädjen grumlad, färgerna drar mot grått. Det är ett tecken på att den gamla tiden går mot sitt obönhörliga slut. Idyllen har liksom ruttnat inifrån och en ny tid står för dörren, med två världskrig och en allt hotfullare värld. Sedan blir instrumenteringen vassare, tunnare, alltmer avskalad - uttrycket mera akvarellistiskt, nästan skissartat. Konturerna blir suddigare och kärnan flyter ut. Precis som i hans självporträtt.

Jag läste någonstans att Schönberg var mycket vidskeplig, så till den grad att han lär ha skrämt ihjäl sig själv. Eftersom han var jude och intellektuell och dessutom modernist var han tvungen att lämna sitt hemland Österrike när nazisterna tog makten. De var ytterst konst-konservativa och avskydde modernismens formupplösning och revolt mot det gamla. Schönberg flyttade - motvilligt - till USA, som så många andra tyskspråkiga intellektuella. Här blev hans båda tennisspelande söner mera kända än han och förmodligen kände han sig både ensam och missförstådd i det stora framgångslandet.

Schönberg på tennisbanan med sina barn. Los Angeles 1948.

Schönberg var mycket mån om att lägga sig vid ett visst klockslag. Överskreds detta klockslag, skulle han dö, trodde han. En kväll slog klockan i vardagsrummet elva och Schönberg gick till badrummet för att göra sig iordning för natten, som vanligt. Klockan halv tolv måste han vara klar och ligga i sin säng - annars skulle något förfärligt hända. När han kommer in i sovrummet ser han till sin stora fasa att klockan redan passerat halv tolv. Tydligen hade klockan i vardagsrummet sackat. Schönberg blir så rädd att han får en hjärtinfarkt och avlider. Har jag hört eller läst - men det är antagligen en sådan där "kulturskröna", precis som Mozarts karameller och Bruckners flottyrmunkar.