Zappandets lov

Zappade igår kväll runt mellan TV-kanalerna och fastnade vid två program. Det första var en konsert med Britney Spears, det andra en dokumentär om ett stort fotoarkiv i Tel Aviv - Life in stills (Livet i stillbilder). Det första programmet skrämde mig - det andra programmet gjorde mig lycklig. Tänk ändå vad TV kan ge upphov till tankar! Jag hör ofta äldre människor klaga på den yngre generationens massiva TV-tittande. Visst är det säkert både passiviserande och avtrubbande att bara konsumera skit. Men å andra sidan - vilken kunskap man kan få! Världen har blivit så mycket större nu - tack vare TV-mediet. Använder vi TV på rätt sätt, är det ju en oerhörd källa till vidsyn, förståelse och tolerans. Kunskap är den enda verksamma medicinen mot fördomar och trångsynthet.

Dokumentären Life in stills handlar ett jättearkiv med fotografier i Tel Aviv. Arkivet, som grundades på 1940-talet av paret Weissenstein, förestås nu av den gamla änkan, den 98-åriga Miriam. Hon är så oerhört och gränslöst stolt över alla dessa miljontals bilder - dokument från staten Israels historia, blandat med porträtt av alla de slag. Bilderna är hennes liv. Men - samtidigt är hon nu så trött, så trött. Hennes fårade ansikte uttrycker den där gåtfulla blandningen av likgiltighet och leende överseende som man kan uppleva hos en del riktigt gamla människor. Det är svårt att sätta fingret på vad som gömmer sig där bakom. Är det ett sätt att kamouflera att man inte kan höra vad som sägs? Eller är det känslan av att vara så nära livets bortre gräns, att man inte riktigt bryr sig längre? Att man liksom ler åt de yngres strävan? Man har ju redan varit där - för så länge sedan. Miriam har en dotterson, som också arbetar i fotoarkivet. Förhållandet mellan dessa båda är så fyllt av respekt och ömhet - framförallt från dottersonens sida. Det finns en scen när de båda sitter vid köksbordet och äter och samtalar. Mormor tuggar långsamt, med malande käkar, som riktigt gamla gör. Plötsligt ser man att hennes näsa börjar rinna. Taktfullt och utan att på något sätt såra hennes integritet, tar dottersonen fram en pappersnäsduk och torkar henne om näsan. I en annan scen vilar de tillsammans. Dottersonen säger: "Mormor, att vara med dig gör mig lugn." Han ser på henne länge och i hans blick finns inte bara ömhet och kärlek, utan också vemod. Han ser att mormor nog inte kommer att leva så länge till och hans kärlek är villkorslös - och hon förmår inte längre att återgälda den. Hon avled två veckor efter det att filmen var slutförd.

Mormor Miriam Weissenstein och dottersonen Ben Peter.
Ung och mycket, mycket gammal och så mycket ömhet.

Det andra programmet - det som skrämde mig - var en show med Britney Spears. Jag vet inte så mycket om henne - men det jag vet är att hon i likhet med Michael Jackson vuxit upp som en artistbroiler och att hon i kraft just av sin bristande verklighetskontakt råkat hemskt illa ut i sitt privatliv.

Britney Spears - väldigt långt från Miriam Weissenstein.

Hon är både begåvad och vacker - men vad som visades i showen var en robot. En marionettdocka som mimar till förinspelad sång. Dockan sprattlar och marscherar fram och tillbaka på scenen, omgiven av andra robotar som också sprattlar och marscherar. Dockans ansikte är stelt och glädjelöst. Allt ackompanjeras av laserljus och massor av pyroteknik. Den tunna, entoniga lilla sången i allt sitt vemod hörs nästan inte.

She's so lucky, she's a star
But she cry, cry, cries in her lonely heart, thinking
If there's nothing missing in my life
Then why do these tears come at night?

Lost in an image, in a dream...

                                                                                                  (Strof ur Lucky.)

Ytterligheterna möts - Britney och Miriam fick aldrig träffas, tyvärr. Men jag fick förmånen att träffa dem båda - framför TV:n.