Ytans diktatur

Mina döttrar "kollar TV" - mycket. Jag tror att det är deras sätt att koppla av. De parkerar sig i soffan och så stirrar de - och zappar. How I met your Mother, Two and a Half Men, Simpsons och Family Guy och annat med grym urban humor och blixtsnabba one-liners. Men de tittar på ett annat program också - Top Model. Här tävlar ett antal tjejer om titeln som den vackraste blivande fotomodellen. Det är långa, magra tjejer med glåmiga ansikten och alldeles för mycket smink. Några av dem ser riktigt konstiga ut - numera ska modeller ha "personality". Och med det menas inte visdom eller snällhet, utan det som kallas "attityd".

Attityd.

Tävlingen är tuff och absolut inget för sköra psyken med vacklande självkänsla. De blivande modellerna ska tåla mycket och vara extremt flexibla. De ska kunna posera i alla möjliga och omöjliga situationer: i öknen med en en skorpion krypande över den spetsprydda axeln, under vatten i sjöjungfrukostym, utklädda till vampyrer eller perversa sjuksköterskor i kortkort med blod på kragen. Allt filmas och fotograferas och visas sedan för juryn som ska bedöma prestationerna. Juryn består av tre eller fyra personer med inflytande i modevärlden, ofta herrar i övre medelådern med en mycket tvetydig utstrålning. Ju yngre och magrare flicka, desto bättre. Ju blekare och mera hålögd, desto bättre. Mopsa emot när juryn uttalat sig, passar inte - då blir det respass direkt. Flickorna blir utslagna en efter en, efter summariska och många gånger orättvisa "rättegångar". En felaktig benställning eller en hårlock på sned är tillräckligt för att få åka hem. Till sist är det bara två flickor kvar. Tävlingen har då hållit på i ett par månader. Finalisterna är vid det här laget utmärglade vrak, som har pressats till sitt allra yttersta. Och till att slipa på sin "personality" och bli en kameleontisk robot. Nu är hon redo för att kliva in i stjärnhimlen, Empyréen. Det var där antikens gudar bodde.

Personality?

Nu är jag absolut inte någon som tänker skriva att det är fel att vara smal, att det är fult med alla pinnsmala modeller, att det är fel att vara fåfäng. Jag tänker heller inte skriva att det är mycket vackrare och naturligare med mulliga kvinnor med svällande former och stora rumpor. För det tycker jag inte, även om det vore mera politiskt korrekt att skriva det. Själv är jag mycket smal och tränar hårt - och det är inte bara för att må bra. Det är av ren och skär fåfänga. Lika bra att erkänna... Så jag har också blivit påverkad av utseendefixeringen, inte tu tal om saken. Nej, det är inte alls det smala idealet jag vänder mig emot - det är jakten på perfektion och fixeringen vid det yttre. Och i förlängningen rädslan för åldrandet. Skönheten upphör ju vid 25. Eller? Vad återstår sedan? Och som om det inre inte räknades... Som om inte den inre skönheten lyser igenom? Som om allt som betydde något var skalet? 

Ett exempel:

Min äldsta dotter vågar inte gå ut om hon inte sminkat sig i 45 minuter, minst.

Jag: Är du inte klar snart? Vi måste åka nu!

Storasyster: Jag kan väl för faan inte gå ut så här!!??

Jag: Kan du väl!

Storasyster: Men det fattaru väl att jag inte kan!

Jag: Men...!

Storasyster: Jag kan väl inte gå ut och se ut som ett jävla monster heller!!!

Jag: ???

Storasyster: Man kan inte gå ut och se ut som en luffarkärring!!

Vi skulle plantera blommor på mormor och morfars grav. Inte gå på party.

Ytterligare ett exempel:

Jag och döttrarna sitter på ett café i Vällingby centrum.

Lillasyster (hon som är rädd för småkryp): Kolla där! Vilken ful!

Storasyster: Herre... Vad hemskt!

Lillasyster: Och där då... Kolla vilka brallor! Vad himla trashy!

Storasyster: Ser man ut så där, ska man hålla sig inne.

Lillasyster: Absolut!

Jag: !!??
...

Peter Griffin - döttrarnas favorit. Allt annat än perfekt.