Mannen som hade två kön

När jag gick min psykoterapiutbildning, jobbade jag som volontär i en kyrka i Stockholm. Jag skulle vara ett slags värdinna för kaféverksamheten. Det var ett roligt jobb. Jag bryggde kaffe, bredde smörgåsar och dukade och så fick jag förmånen att möta många olika slags människor. Klockan tio på onsdagarna troppade de in i samlingsrummet - fikasugna och lite blyga och avvaktande. En man som inte kunnat komma över sin sorg över sin döda hustru, men som älskade gamla böcker. Jag minns att jag tog med mig en riktig gammal godbit: Viktor Rydbergs Singoalla med illustrationer av Carl Larsson.

Viktor Rydbergs Singoalla och hennes riddare Erland Månesköld.
Illustration av Carl Larsson.

Över den alltid lika vemodige mannens ansikte spred sig ett lycksaligt leende när han bläddrade bland de underbart vackert komponerade sidorna i jugendstil. Så var det en blek och tyst kvinna som satt som en mus i ett hörn. Tills vi började prata om moderna svenska diktare. Då vaknade hon. Och nästa gång vi hade kafé ville hon läsa högt en dikt av Erik Lindegren. Vilken höjdare! Hennes tunna röst fick orden att vibrera i det sensommarheta samlingsrummet och man kunde höra att hon verkligen förstod det hon läste - på djupet. Och så fick jag möta Orlando - mannen som bytt kön två gånger. Först till kvinna och sedan tillbaka till man. Orlando brukade dyka upp i en röd sammetskostym och det vitblonda håret lockade sig över spetskragen. Han gav ett lite ironiskt intryck och jag märkte att han gärna ville chockera med tvetydiga kommentarer. Samtidigt kunde han vara lyssnande, varmt inkännande och omtänksam. Det var inte svårt att se att han upplevt mycket svårt i sitt liv, så svårt att det ibland inte riktigt gick att härbärgera. Just under denna period sattes det upp en teaterpjäs om hans liv - Ångrarna. Som kyrkans kafévärdinna blev jag inbjuden att se pjäsen på Stadsteatern. På första bänk satt Orlando själv. När ridån gick ner applåderade publiken entusiastiskt. Så plötsligt reser sig Orlando och kliver fram. Publiken reser sig och applåderna dånar och vill liksom aldrig sluta. Orlando vänder sig mot publiken och ler. Och jag kan se glädjen i hans ögon. Den ljuvliga känslan av revansch.

Ångraren - dramats huvudperson i verkligheten

Det hade börjat på sextiotalet när homosexualitet var kriminellt. Orlando, som då hette något annat, hade kommit till huvudstaden från landsorten och i smyg levt ut sin sexualitet, men drabbats hårt - både av andra män och av poliser. Så läste han i en tidning om en man i Danmark som blivit kvinna - och då kunnat älska män utan att bli fördömd. Orlando fick kontakt med en läkare, blev opererad och började leva som kvinna. Han var till och med gift i många år. Men - livet som kvinna var inte som han tänkt sig. Maken ville ha barn och det gick ju inte. I vredesmod misshandlade han sin fru svårt. Kvinnolivet hade blivit ett fängelse och Orlando bestämde sig för att operera sig igen - tillbaka till man. Numera tror jag att han lever som man. Men med en unik kunskap: han vet verkligen - inifrån - vad det vill säga att vara båda könen. Två helt skilda liv - i ett och samma.

Nu tänker jag så här: vem ser dessa hjältemodiga människor, som kämpat så hårt? Vem lyssnar till dem och för vidare just deras unika erfarenheter? När de blir gamla - finns det någon värdig plats i vårt samhälle för dem? De passar ju inte riktigt in i schablonen "omsorgstagare" eller "brukare".

Plats för hjältar - en riktig fest.