Samtal i bilen

Igår gick färden norrut, från Ölandshemmet till Stockholmshemmet. Med i min underbara röda Mercedes B-klass var mina båda döttrar och Storasysters bästis. Bästisen har funnits med oss sedan hon och Storasyster var tre år. Nu är de snart sjutton. Kuddkrig och trollsoppor har bytts ut mot shopping och caffelatte, pratet om barbiesarna har förvandlats till prat om killar - snygga killar, fula killar, coola killar, nördiga killar. Mörka killar, ljusa killar, killar med muskler, killar med långt hår, rakade killar, gulliga killar. Lillasyster lyssnar och lär och fäller då och då en kritisk kommentar. Hon gillar också snygga killar, främst av alla Anton Hysén. Jag brukar fråga tjejerna så här: Om ni måste välja - vad tar ni då? En riktig snygging som är korkad eller en halvful nörd som är både trevlig och intelligent? Svaret brukar utebli - valet förefaller omöjligt. Fast jag vet ju vad jag skulle svara - tveklöst den halvfula nörden. Att upptäcka att man inte har något att säga varandra, måste vara öken och ångest. Fast jag är ju gammal nu och har inte samma krav... Säger de... På utseendet, alltså.

Pratande nörd...

...eller handlingskraftig snygging?
Det är den svåra frågan.

När vi nu kör mot Färjestaden dyker det här och där upp riktigt vältränade killar på cykel. De tränar för den stora Ironman-tävlingen i Kalmar. Vi kör förbi en cykelkille i kulört kroppsstrumpa. Lillasyster vevar ner rutan, tittar nyfiket ut och fyrar av ett bländande leende.

När jag kör med tjejerna får jag inte spela Mozarts Jupitersymfoni tolv gånger på raken. Inte heller får jag höra Dream on med Aerosmith åtta gånger. Det får jag bara göra när Mercan och jag är ensamma. Möjligen får jag höra Pink en gång... Alltså bullrar det och tjejernas tecnodiscopop dånar - men ändå: bilen är en fantastisk plats för samtal. På något sätt verkar det förlösande att inte möta blicken på den man pratar med. Det finns inget att imitera, inget att behaga, inget att projicera på. Möjligen ett par ögon i backspegeln och en vänligt inställd nacke. Bästisen frågar: "Vad är värst - att vara döv eller blind?" Jag vet inte, säger jag. Bästisen funderar: "Om man är döv, kan man ju inte höra musik. Det måste vara hemskt. Och är man blind - vilken osäker tillvaro. Hur ska man våga gå ut? Och köra bil kan man ju glömma. För visst kan man väl köra bil om man är döv?? Och hur upplever man färger när man är blind? Hur vet man vad rött är för något?" Vi enas om att det nog ändå är värst att vara blind. Vet man hur man ser ut? Om man är snygg, eller inte??

Jag minns att jag provade att vara blind i en timme när jag var liten. På vägen till min pianolärarinna, hade jag sett en synskadad man gå utmed tunnelbaneperrongens yttersta kant, knackande med sin vita käpp. Jag blev djupt imponerad över hans mod. Han kunde ju ha snubblat, någon kunde ju av misstag knuffat ner honom på spåret. På hemvägen blundade jag hårt när jag väl kommit ombord på tunnelbanan. Jag räknade nervöst stationerna. Vid Ängbyplan stapplade jag av och smög, fortfarande blundande, ut på perrongen. Åt vilket håll hade jag egentligen ingen känsla för. Hela tiden trodde jag att jag skulle ramla ner på spåret. Det gick oerhört långsamt. Så var det de långa trapporna ner till gatan. Jag höll hårt i ledstången och hasade nerför trappstegen. Då och då kikade jag lite försiktigt. Nere på gatan gav jag upp och promenerade hem i rask takt. Det var härligt att äntligen kunna se igen! Jag orkade inte vara handikappad längre - helt enkelt.

Hjältemod, enligt mig.