Det är så viktigt att bli sedd

Jag läste igår i Dagens Nyheter om en bok som nyss kommit ut - Mitt positiva liv. Där berättar sång- och dansartisten Andreas Lundstedt om sin väg fram till att erkänna för sig själv och sin omvärld att han är HIV-positiv. I DN-intervjun berättar han vilken befrielse det var att till slut, efter tio års tigande och smusslande, äntligen kunna viska för bästa vännen att ryktena faktiskt var sanna, att han var smittad. Vilken oerhörd frihetskänsla det var att slippa hålla fasaden intakt och ointaglig, till ett omänskligt högt pris. Nu, säger han, är livet så bra. Han har funnit trygghet genom att han äntligen kunnat montera ner fasaden och vara sig själv - och bli sedd just som den människa han faktiskt är. Det är både rörande och stort att läsa. Och det manar till eftertanke: det är viktigt, livsviktigt, att bli sedd som den man verkligen är.

I dagens DN berättar en präst - Ulla-Britt Persson - om sitt arbete med aids-sjuka på Roslagstulls sjukhus i mitten av åttiotalet. Hur hon mötte dem, samtalade med dem, bokstavligen i dödens väntrum. De var isolerade från all omvärld - behandlades som farligt kärnavfall - och väntade bara på att få dö en plågsam död. Så viktigt då att bli sedd av någon som förstår, mött i sin ångest, bekräftad och upprättad som den människa man verkligen är.

Ulla-Britt Persson

Så igår visades i TV2 en dokumentärfilm med titeln Psykakuten. Jag kan tänka mig att det fanns två skäl till att filmen gjordes. Det ena var säkert att TV i denna tid av sjukhusdokumentärer också ville skildra psykiatrin och i viss mån försöka skingra dimmorna kring denna så hemliga verksamhet. Man lyckades inte. Främst kanske för att de ständigt omtalade patienterna aldrig syntes i bild - heller aldrig hördes, annat än på så långt avstånd att man inte kunde urskilja vad de sade. Endast en patient - en bipolär kvinna - uttalade sig och visades i bild. Hon uttryckte stor tacksamhet och vördnad för psykiatrin. I övrigt tycktes psykakuten endast befolkas av personal. Det andra skälet var nog att skildra perspektivkrocken mellan Anna Odell och akutpsykiatrin. Odell gjorde ju ett examensarbete på Konstfack där hon iscensatte en psykos och lät sig tas in på Sankt Görans psykakut för att sedan dokumentera hela händelseförloppet som bl.a. innefattade en bältesläggning. I filmen finns ett möte mellan Odell och två sjuksköterskor. Det har gått några år och man försöker samtala. I grund och botten tror jag att man är helt överens - men, man når ändå inte ända fram. Odell frågar varför man hade så bråttom att ta till tvång. Sjuksköterskorna skruvar på sig. Svaret är förstås: rädsla. Och brist på tid. Återigen: det är livsviktigt att bli sedd som den man verkligen är - också när man hamnar på psykakuten.

Som den terapeut jag är, utropar jag i sann revolutionär anda: Ropen de skalla - terapi år alla!

En musikhälsning till dem som vill bli sedda, men inte är det (och till dem som är sedda också, förstås): ledmelodin ur Bagdad Cafe. En film som handlar om att bli sedd, accepterad, älskad och att få växa på sina egna villkor.