Vikten av att prata - och prata mera

Finns det en mening? Den frågan ställde jag ju i mitt förra inlägg. Min mormor kunde inte se någon mening i att hennes lille son skulle bli sjuk och dö vid så unga år - och vem skulle kunna det?? Och när så en präst, helt oprovocerat, kommer fram och påpekar att det som hänt skulle ha en mening, blir hon både kränkt och arg.

Hur kan det finnas någon mening med att tragedier händer? Att tro på att "allt har en mening" kan säkert vara en tröst - ibland. Men en ganska farlig och kortsiktig tröst-strategi med en baksida av skuld och grubblerier över frågan "varför" och olika, mer eller mindre självanklagande förklaringsmodeller. I vissa mycket religiösa kretsar har man övertygelsen att bara man tror tillräckligt starkt och rent, kommer inget ont att hända. Men, ibland händer det onda ändå - hur förklarar man det? Då är risken stor att man söker förklaringar i att tron inte var tillräckligt stark, att man tvivlat och därför drabbats. De drabbade får då bära en dubbel börda: både tyngden av det som hänt och att man fallerat i sin tro.

Tomhet och brist på mening.
Eller kan man skapa meningsfullheten själv?

Eller är det kanske den meningsfullhet man skapar själv det handlar om? Kanske handlar det om att försöka se hur man kan använda sig av det som hänt - hur/om man kan vända det till något konstruktivt? För att ta ett mig näraliggande exempel. Min arbetslöshet plågar mig enormt mycket. Jag kunde inte föreställa mig att en person med min utbildning och bakgrund skulle hamna i det här - att ingen vill ha mig, att ingen behöver mig - åtminstone inte om det skulle kosta dem något. Det är en ständigt pågående sorg och maktlöshet. Människor måste få känna sig behövda - det är livsviktigt. Men - om jag kunde vända denna känsla av maktlöshet till sin motsats, genom att få arbeta med något där just den här erfarenheten av utanförskap kan komma till nytta, då skulle det svåra bli betydelsefullt och en källa till kraft och utveckling. Tänk, vilken lycka det vore att kunna se tillbaka på de här åren och säga att de hade en mening, att jag lärde mig något viktigt som jag kan använda i mitt fortsätta liv och yrkesliv, till gagn för både mig själv och för andra.

För att återgå till mormor. Prästen skulle naturligtvis hållit tyst och låtit bli att fälla en sådan korkad och naiv kommentar. Men vad hade mormor själv kunnat göra? Bortsett från att stoppa in minnena av Olle en liten låda och gömma den längst inne i garderoben? Och istället för att förbjuda att namnet Olle fick nämnas? En liten älskad pojke som ryckts bort på ett grymt och meningslöst sätt, i början av sin blomning - hur kan man finna tröst efter en sådan monumental sorg? Jag kan bara finna ett svar på den frågan: prata om sorgen. Dela den med andra. Inte gömma den. Uttrycka den på så många sätt som bara är möjligt. Inte stänga ute resten av familjen och isolera sig med sin sorg. Prata, prata, prata och åter prata. Självfallet gör det varken sorgen eller saknaden mindre, men det skapar kanske ändå inte en ny sorg. Min mamma kunde aldrig komma över att mormor stängde in sig i flera månader. Som den lilla femåring hon var, trodde hon att det var hennes fel att storebror dött - och att det var därför mormor inte ville veta av henne. Hon levde med detta i hela sitt liv, för mormor berättade aldrig att det inte var så - hon sa ingenting.

Prata, prata och åter prata!