Vi som föll i varandras armar den där septemberdagen i Oskarshamnstrakten och bestämde oss för att kämpa för ett gemensamt liv - vi kom att bryta upp från våra respektive förhållanden under den följande hösten och vintern. På sensommaren 2009 gifte vi oss i en kyrka på Öland. Det var stor fest och en av de allra underbaraste dagarna i mitt liv. Dagen är som glittrande solljus och grönska och sensommarblommor och en liten skärpa av disig höstdoft i mitt minne.
 |
| Sensommarblommor och en liten skärpa av disig höstdoft. |
Men hur skulle vi bygga vårt nya, gemensamma liv? Jag från Stockholm och han från södra Öland? Vem skulle ge upp sitt? Vem skulle flytta? Eller kunde vi finna något slags kompromiss - där ingen av oss skulle behöva släppa taget alltför mycket?
Mina båda döttrar ville inte flytta från stan - och jag förstår dem verkligen. Det är alltid barnen som får ta de praktiska konsekvenserna när föräldrarna delar på sig. Det är alltid barnen som blir bollade mellan de vuxnas nya liv. Det är barnen som får packa sina väskor och rycka upp sina rötter. Jag ville inte ha det så. Det är så dålig respekt gentemot barn, att alltid tro att det är de som ska anpassa sig när de vuxna strular. Nu får flickorna bo kvar i sina gamla rum i sitt gamla hus, de har sina gamla kompisar kvar och går i sina gamla skolor. Tack vare att min ex-make gått med på att vi alternerar i huset, fungerar det. Och det är härligt att se hur bra barnen mår - trots den stora smäll som en skilsmässa ändå innebär.
Min make har sitt arbete nere i Kalmar - att flytta till huvudstaden och byta jobb på äldre dagar vore inte så lätt. Han är född och uppvuxen på östra Ölands landsbygd och tycker om att gå ut och snickra eller jobba i trädgården när han kommer hem från jobbet på eftermiddagarna. Skulle han inte få göra det, skulle han känna sig vilsen och onyttig - det är jag ganska säker på - kanske till och med hemlös. Hans rötter är också viktiga, lika viktiga som flickornas.
 |
| Rötterna är viktiga för att trädet ska stå stadigt. |
Och jag då? Ja, man lär ju känna sig själv ganska bra när man lever i en tillvaro utan rutin och yttre trygghet. Jag reser upp och ner med min underbara röda bil - och har nu i flera år försökt att finna ett jobb som går att kombinera med detta resande-liv. Men, i takt med att det tydligen inte finns sådana jobb - åtminstone har jag inte hittat dem - så har jag måst tänka väldigt djupt. Vem är jag? Vad vill jag? Mina flickor säger att de är storstadstjejer. Det är nog jag också. Fast vi bor i radhus i Vällingby och har en liten trädgård, är jag nog en "asfaltbrutta", trots allt. Och jag som trodde att land eller stad inte spelade någon roll för mig - det gör det. Jag gillar det höga tempot i storstaden, bullret, trafiken och det ständiga tjattret på tunnelbanan - jag känner mig trygg då. Och jag gillar verkligen det mångkulturella i mitt Vällingby. Alla hudfärger, nationaliteter och språk - det är härligt att få vara en del av det.
 |
| Stockholm by night - väldigt vackert... |
 |
| ...Öland by night - också väldigt vackert. Måste man välja? |
Men hur ska vi få ihop våra liv - min make och jag? Vi kämpar och vi reser - upp och ner, båda två. Att mötas är sprudlande härligt och underbart, största tänkbara lycka. Att skiljas är tungt och mörkt och plötsligt väldigt ensamt. Skriande kontraster. Så än så länge har vi inte nått vårt mål - att få leva tillsammans alltid. Kampen fortsätter - resan likaså.
Jag tror att det var Karin Boye som skrev så här i en dikt: Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Fan tro't, säger jag...
© Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar