Tintin är min hjälte

Jag gillar inte actionfilmer - de är faktiskt bara tråkiga. Bilar som brakar fram på gatorna, flygplan som exploderar, smockor och blod och skottlossning... Blir så trött. Jag är ärligt talat inte så förtjust i action-aktiviteter i verkliga livet heller. Jag skrev ju ett inlägg för ett tag sedan som hette "Värdet av att göra ingenting" - där jag hyllade tänkandet som aktivitet. I motsats till slalom, ridning, golf och annan action. Säkert retade detta några... Kanske beror det här på att jag inte klarar av att lära mig regler i kortspel, ramlar på ändan så fort jag ser ett par skidor, är rädd för hästar och kräks bara jag kommer ombord på en båt. Det har ju liksom aldrig varit någon idé att försöka sig på någon action för egen del. Att tänka däremot är en "säker" aktivitet just i det avseendet - men kan vara nog så farlig och omstörtande. Vad påverkar en människa allra mest - att segla Gotland runt eller att verkligen tänka efter? (Såvida man inte ramlar överbord. förstås.)

Blir så trött...

Det finns dock en actionhjälte som jag verkligen älskar: Tintin - den evigt unge journalisten med äppelknyckarbyxor, alltid i sällskap med sin vita foxterrier Milou. Han har funnits med hela mitt liv. Som barn fick jag alltid den nya Tintinboken av min pappa - alldeles färsk, nästan direkt från tryckeriet. Vilken fest det var att dra sig tillbaka till sitt rum med en godispåse och den nya boken, krypa upp i läsfåtöljen och försvinna in i Tintin-världen. Den mystiska stjärnan, Kung Ottokars spira, Koks i lasten, Castafiores juveler... Allra, allra mest älskade jag De sju kristallkulorna och Solens tempel. De handlade om Inkariket och där stod att det fortfarande skulle finnas en mäktig Inkakung någonstans på en hemlig plats i Anderna, i en borg gömd bakom ett vattenfall. Bilderna var så oerhört vackra och detaljerade; grönaste djungelväxter, skimrande inkaguld, solnedgång över de snötäckta bergstopparna och mörka, allvarliga inkaindianer i färgglada ponchos. Jag minns att jag kunde sitta och bara titta och titta på bilderna, drömma och liksom se dem i storformat för min inre syn. Och den stilige Inkakungen - med fjäderkrona, guldsmycken, muskulösa armar och ett värdigt, allvarligt ansikte - han skulle förstås bli min make.

På väg till nästa äventyr. Med hund, men ingen kvinna...

Döttrarna är också uppvuxna med Tintin. Han blev nästan som en äventyrlig storebror - aldrig hemma, alltid ute på uppdrag. De har också alla böckerna och älskar honom fortfarande - precis som jag. Men - när storasyster kom upp i tioårsåldern, började hon undra varför Tintin inte hade någon fru eller flickvän. "Han har väl inte tid", sa jag. "Vem skulle stå ut med en man som reser så mycket?" Men ändå - vi började undra. James Bond reser ju minst lika mycket som Tintin, och han har ju massor av kvinnor. "Är han kanske homosexuell?", undrade lillasyster. "Han kanske i själva verket är ihop med kapten Haddock?" "Knappast", säger jag. Men faktiskt - ingenstans i Tintinböckerna finns det en enda sympatisk kvinna. Ingenstans! Däremot mängder av män och pojkar.

 

Bianca Castafiore - den enda kvinnan som återkommer  i Tintin-böckerna.
En pretentiös, okänslig. självupptagen operadiva med smak för juveler och män med makt.

Bara två kvinnor förekommer: den pretentiösa, högljudda operadivan Bianca Castafiore som älskar juveler och män med makt och ibland försöker charma kapten Haddock - fast utan framgång. Hon är fet, dominant och grotesk. Och så Peggy. General Alcazars amerikanska hustru - en skrikig, grotesk förtryckarkärring med papiljotter och en gäddkäft som ständigt ryter och spyr okvädingsord. Vilken hemsk uppfattning om kvinnor Hergé måste ha haft. Inte en enda sympatisk kvinna i 24 album. Inte undra på att Tintin valt att leva ensam... Det hade säkert James Bond också gjort - med det urvalet.

 

Ett par saker till: Plan 714 till Sidney är också oerhört spännande. Och visste ni att Tintin var först på Månen - redan 1953!