Bilskolan Del II

Under min tid som körskole-elev hann jag avverka sex s.k. trafikpedagoger. Fem män och en kvinna. Jag har alltid trott att ordet "pedagog" betyder någon som har förmågan att lära ut saker - men det var bara en av dessa sex som hade en pedagogisk förmåga. Det var inte kvinnan. Hon borde ha jobbat på Kumla - inte på en bilskola. Det var den yngste, som bara hade ett kort vikariat, som var tveklöst bäst. Han hade ingen trafiklärarutbildning alls, men höll hela tiden en klar och tydlig koppling till trafikteorin: korta kommandon, klara besked, direkta kommentarer i den aktuella situationen på vad som var rätt och fel. Och så kunde han säga "Bra gjort!" eller "Jättefint att du saktar ner här!". Ingen av de andra "pedagogerna" hade förstått den enorma betydelsen av att ge positiv feedback. Det var kritik som gällde. Och så var det en massa prat. Om annat. Mycket ofta avhandlades familjeproblem i mobilen under färd. Flera gånger fick jag sitta och vänta på att trafikpedagogen skulle handla kaffe och en varmkorv. Och äta den - eller dem, för ibland var det flera korvar som skulle ätas. Korvhanteringen kunde ta tjugo minuter - och en körlektion kostade närmare 600 kronor. Jag har arbetat som samtalsterapeut och har då tagit 500 kronor i timarvode. Aldrig att jag ens funderat på att ta fram en varmkorv och börja mumsa på den under pågående terapitimme.

Tar tid att äta på körlektionen...

Den kvinnliga "pedagogen" hade två käpphästar: hålla hårt i ratten på tio-i-två-greppet och att hon skulle göra karriär som trafikskolechef. Så hade hon en stubin som var mikroskopiskt kort, såväl gentemot andra trafikanter som mot sin elev. Under vår allra första körlektion utspann sig följande replikskifte:

Bilskoleläraren: Och vad jobbar du med då?
Jag: Jag är psykoterapeut och så jobbar jag med lite skrivande också.
B: Guu... vad bra... Då kan man prata med dig om man mår dåligt då?
J: Visst. Det kan man. Du - jag undrar - den här vägmarkeringen...??
B: Du... jag har en grej som jag skulle vilja fråga om...
J: Jaha. Du... den där vita heldragna randen där...??
B: Är du bra på att skriva också - eller?
J: Ja, det är jag väl. Men - jag undrar en sak... Den där linjen där...
B: Jo... jag ska skriva en grej här... kan du fixa lite hjälp där?
J: Hmmm. Det beror på vad du menar...
B: Guu, va bra. Då ska du få här, så kan du maila till mig sen när du är klar med den.
J: Men... Vad?!
B: Superbra. Det är ju lite jobbigt att skriva grejer och så va. Och så måste det vara klart i slutet på veckan alltså. Blir det för sent, funkar det inte.
J: Men...
B: Toppen! Skitbra! Då säger vi det!

Svårtolkad vägmarkering.

Jag fick aldrig något svar på vad vägmarkeringen betydde. Däremot fick jag en bunt knöliga papper i knäet så fort bilen stannat framför körskolan. Obegriplig text som skulle föreställa en uppsats för att kvalificera sig till att bli trafikskolechef. Uppsatsen handlade om hur viktigt det var att vara lyhörd för kulturella skillnader när man arbetar som trafikpedagog.

Om det nu är så farligt att köra bil (och det är det!!) - hur kommer det sig då att den praktiska trafikundervisningen är så ineffektiv? Och den teoretiska delen så enormt överdimensionerad? Återkommer!

Körskole-eleven får läsa mycket trafikteori
- många vägmärken blir det...