Att ge kritik

Det är väldigt jobbigt att ge kritik, tycker jag. Iallafall om man måste säga något negativt. När jag jobbade som redaktör hade jag svåra problem med det: hur säger man till författaren att texten inte håller måttet? Hur säger man till konstnären att hans omslagsbild inte är vacker? Hur säger man till tryckaren att boken faktiskt inte ser fin ut? Och jag som vill att alla ska vara glada och ingen ska vara ledsen... Ångest och åter ångest.

Smajlisar hade definitivt hjälpt mig i mitt arbete som redaktör
- skulle haft dem med mig i väskan överallt.

För några år sedan gick jag en kurs i samtalsmetodik och då skulle vi öva på att leverera "bad news". Jag fick i uppgift att spela rollen av en läkare som skulle informera sin patient om att han/hon lider av en elakartad hjärntumör. Värsta scenariot, tyckte jag. Ett par minuter fick vi på oss till förberedelser, jag och min "patient" - som var läkare i verkliga livet. Ångesten var total. Tänk, om detta varit på riktigt!? Dessutom hade jag haft en kollega på mitt arbete som drabbats just av detta och jag hade hans lidande i färskt minne. Jag minns att jag svettades och skakade när jag försökte göra just det som jag kände var rätt: se på personen med fast blick, utstråla tillförsikt och hopp. Ingjuta en känsla av trygghet. Inte försöka gömma mig bakom krångliga termer och medicinska begrepp eller prata om ovidkommande saker. Och så det viktigaste: säga att vi ska kämpa tillsammans för att fixa det här. Hur det gick har jag glömt bort, men min "patient" och jag åt bulle och skrattade efteråt, minns jag.

Lyssna med hjärtat.

Igår kväll tittade jag och mina döttrar återigen på Treans absurda dokusåpa Svenska Hollywoodfruar - och där förekom en scen där just detta med att ge kritik och leverera "bad news" skildrades på ett helt otroligt sätt - hur svårt det är. Den äldsta av fruarna, Gunilla Persson, har en 9-årig dotter som hon älskar och avgudar. Hon är besatt av tanken på att flickan ska bli en känd sångartist i stil med Judy Garland och har därför på eget bevåg spelat in en musikvideo där flickan springer runt på stranden och sjunger, utklädd till prinsessa. Hon bjuder hem en av de andra fruarna, Margareta, som är sångpedagog. Efter en fikastund överraskar Gunilla sin gäst med att sätta igång videon. Kameran filmar båda damernas ansiktsuttryck under visningen. Stigande förvåning, sedan chock, vrede och irritation och till sist medlidande med den lilla flickan, som borde leka istället för att agera i tillgjorda poser. Det andra ansiktet: glädje och stolthet. När videofilmen är slut, vänder sig Gunilla strålande av modersstolthet till Margareta och frågar: "Nå - vad tycker du? Fantastiskt vackert, eller hur!!?"

Mor och dotter - Gunilla och Erika. Hur ska detta sluta?

Men - Margareta svarar att hon faktiskt inte tycker att filmen är bra. Inte alls. Gunillas breda, bländvita leende stelnar. "Vad?!! Vad menar du!!?? Vad är det som inte är bra!?" Margareta försöker hitta detaljer för att förklara sig och för att släta över. Men - nu är det kört. Det blir ett kort, kallt och formellt avsked - som står i bjärt kontrast till det översvallande mottagandet. Pang igen med dörren. "Hon är en elak människa, minsann!" konstaterar Gunilla. "En sådan människa vill inte jag vara vän med!!"

Ja, vad gör man när någon inte vill förstå? Inte kan förstå? När någon lever i sin fantasivärld och på inga villkors vis vill därifrån? Ska man låta dem hållas där? Ska man låta bli att leverera kritik till vissa människor? Så här tycker jag: om Gunilla varit ensam, hade svaret varit enkelt: låt henne hållas och odla sin livslögn - den skadar ingen, möjligen henne själv. Men: nu är hon inte ensam. Hon drar dottern med sig in i låtsasvärlden. Tänk om flickan inte hittar ut? Tanken svindlar - trots att det handlar om en ytlig dokusåpa på Trean.