Stängda dörrar del II

Nyckeln till Arbetslivet - var finns den? Vem har den? De frågorna ställde jag i ett tidigare blogginlägg. (Stängda dörrar del I). Jag har inte funnit Nyckeln ännu. Tyvärr. Fast jag letar febrilt. För ett par veckor sedan trodde jag faktiskt att jag kanske hade lite span på den där Nyckeln ändå, men det visade sig inte stämma. Det finns nämligen ett fenomen som man inte så gärna pratar om - fenomenet kallas "internrekrytering".

Kan det här vara Nyckeln till Arbetslivet?

Jag hade sökt ett jobb som redaktör för ett kyrkoblad. I annonsen stod det uttryckligen att den sökande skulle ha "gedigen erfarenhet av redaktionellt arbete och god förmåga att uttrycka sig i skrift". Glad i hågen gjorde jag i ordning CV, meritförteckning och ett antal arbetsprover på min förmåga att uttrycka mig i skrift. I mitt CV står det tydligt och klart, till och med i rubriken, om mina 18 år som skrivande redaktör med kulturell anknytning. Efter ett par dagar får jag ett mail med ett "Tack för Er ansökan." och "Vi kommer att höra av oss inom kort om Ni blir aktuell för intervju.". Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Men ingen hörde av sig - som vanligt.

Eller är det den här?

Jag tar mod till mig och ringer och får faktiskt tala med en man som arbetar med rekryteringsprocessen. Han berättar att tjänsten redan är tillsatt. Då frågar jag vad den personen som fick jobbet hade för särskilda kvalifikationer - det är ju alltid bra att fråga, så man lär sig till nästa gång vad som är gångbart.

- Ja, den personen har ju erfarenhet av redaktionellt arbete...
- Men, det har ju jag också - det står i mitt CV.
- Ja, men den här personen har många års erfarenhet ...
- Jag har arton år. Jag tycker att det är rätt mycket.
- Står det i ditt CV?
- Självklart. Ni frågade ju efter en erfaren redaktör. Så då skrev jag det - som rubrik på min ansökan.
- Jaha ja... Jaså... Ja, ärligt talat - det är mest slumpen som avgör vilka man kallar till intervju...
- Oj då. Det visste jag inte...
- Men så är det...
- Så ni läser inte alla ansökningar då?
- Näe - det var ju så många ansökningar...
- Jaha... (Här vet jag inte riktigt hur jag ska fortsätta samtalet, så jag blir tyst)

Det blir en paus - en ganska pinsam paus. Kyrkans rekryteringsman fortsätter:

- ... Jo, och den som har fått jobbet nu - den har ju jobbat länge inom kyrkan tidigare. Den personen vet  ju liksom hur vi arbetar här inom kyrkan. Då blir det ju inte så svårt att komma in i jobbet heller. Då blir det ju enklare, liksom.
- Jaha. Då förstår jag. Det är ju alltid lättast om man hittar någon inom organisationen, som vet hur allt går till...
- Ja, precis så är det ju... (Det hörs tydligt att han är lättad att samtalet verkar närma sig sitt slut.)

Här tackar jag för mig och vi lägger på. Efter så lång tid på Nyckeljakt vet jag att många - massor - av utannonserade tjänster i realiteten inte alls är vakanta. De är redan öronmärkta för någon inom organisationen eller i många fall redan tillsatta. Annonserandet är bara ett spel för gallerierna. Internrekrytering var namnet...

Den här! Kanske?

Människor som söker jobb, människor som inte hittar Nycklar eller har slarvat bort sina Nycklar, människor som inte får "vara med", innanför den där låsta dörren - de måste känna sig rätt förtvivlade. Visst behöver de samtala med någon? Dryfta sina tankar och känslor med någon som faktiskt förstår vad Nyckeljakt egentligen innebär. Jag är ju utbildad i både individualpsykoterapi och i gruppsykoterapi. Tänk om jag kunde öppna en mottagning för Nyckeljägare där man kan hämta kraft och mod att fortsätta jakten. För visst finns Nycklarna - någonstans. Visst går väl dörrar att öppna!