torsdag 20 september 2012

Kultur och skratt på burk

Jag får ofta höra att KULTUR - det är något tråkigt, segt och jobbigt. Och mossigt. Framförallt tycker mina båda döttrar det. Långa, tråkiga teaterföreställningar med folk som mumlar och gestikulerar och stolpar fram och tillbaka på en ödslig scen. Eller jättetjocka böcker med en massa text - 600 sidor som lika gärna hade kunnat komprimeras till 25. Eller operaföreställningar med ylande tanter och joddlande gubbar i konstiga kostymer.

Förra året skulle min äldsta flicka få se Romeo och Julia på Dramaten med skolan. Jag var eld och lågor. Det är ju en underbar historia - passionerad kärlek, romantik och ond, bråd död - hemskt nog helt i onödan. Stor tragik alltså, så jag skickade med henne lite pappersnäsdukar. På kvällen skulle jag hämta henne vid tunnelbanan och hade väntat mig en rödgråten flicka. Men, så var inte fallet. Tvärtom - hon var arg. "Urtrist och tjatigt och mossigt!" löd domen. "Dösegt!" När vi kom hem dundrade TV:n igång med Two and a Half Men. Rappa repliker, grymma skämt, sexanspelningar. "Det här är kul!" konstaterar dottern nöjt i soffan och jämför med gamle Shakespeare - en tråkig gammal gubbe. (Fast han var ju inte gammal när han skrev pjäsen...)


Romeo och Julia...

... eller Two and a Half Men? Teater båda, men vari ligger skillnaden?

Jag har mina käpphästar och till dem hör just att det är viktigt att läsa böcker och uppleva musik och bra filmer. I julklapp gav jag min yngsta dotter filmen Gökboet av Milos Forman. En superfilm, tycker jag. Effektivt berättad, viktigt budskap och oerhört bra spelad. "Måste vi kolla klart just nu? Kan vi inte ta resten imorgon?" gäspar Lillasyster. Vad är detta? Har utvecklingen gått ifrån det som min generation kallar för kultur? Är den nya generationen för otålig för att orka sätta sig in i Madame Bovarys trista äktenskap? Anna Kareninas hemska öde? Raskolnikovs samvetskval? Har man helt enkelt inte tid i allt bruset från TV-apparater, plonkandet från mobiler och det öronbedövande skramlet från reklam, reklam, reklam?

Återkommer i detta viktiga ämne. Måste bara söka ett jobb till ikväll.

En tanke till bara: de där skratten "på burk" som ackompanjerar alla lustigheter i amerikanska sit-coms - hur påverkar de oss? De kanske skulle ha burkade skratt på Dramaten också? Det kanske skulle höja temperaturen några grader iallfall...
(Jag skojar förstås.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar