Jag tror på samtalets kraft

Jag har alltid trott på samtalets läkande kraft. Jag tror fortfarande på den - fullt och fast och envist. Det är därför jag har utbildat mig till samtalsterapeut. Tystnad, tigande, isolering, ensamhet, utanförskap är alltid av ondo - om det tillståndet inte är självvalt förstås. Däremot: att bli sedd, lyssnad på, respekterad och bemött med vänlighet är oerhört stärkande. Det vet vi väl alla; så glada och upplyfta vi blir om någon säger ett vänligt ord eller ler mot oss. Den känslan av tillhörighet kan faktiskt lysa upp hela tillvaron.

Att kunna samtala med närstående - familj och vänner - om det som skaver och gör ont är naturligtvis underbart, men det är inte alltid det fungerar. Det är inte alltid man vill drabba de närmaste med sina funderingar, av hänsyn till både dem och till sig själv. Det är förresten heller inte alla som har några närstående.

Trött av tunga tankar. Målning av Evert Lundquist.

När min mamma var i sjuttioårsåldern drabbades hon av en svår depression. Hon tappade fotfästet i tillvaron och gled obönhörligt in i mörkret. Min pappa och jag stod handfallna när hon isolerade sig, vägrade att gå ut, vägrade träffa sina barnbarn - vägrade allt, till och med att laga mat och äta och klä sig. Det var skrämmande att se förvandlingen - från parant och verbal dam med många vänner och ett långt och spännande yrkesliv bakom sig, till ett darrande vrak som bara ville ligga med ansiktet in mot väggen.

Jag kämpade hårt för att finna någon hjälp till mamma. Jag kontaktade läkare, psykologer, terapeuter, sjukhus och kliniker av alla de slag. Detta höll på i nio år. Tabletter, massor av tabletter - antidepressiva och neuroleptika med grova biverkningar, elchocksbehandlingar i flera omgångar, inlåsning. Men - inget hade den allra minsta effekt. Och inte en enda gång blev mamma erbjuden samtal. Detta trots att jag vid varje kontakt med eftertryck bad om samtalsterapi för min mamma. Svaret blev alltid nej. Man anförde ett flertal orsaker: det finns inga terapeuter tillgängliga som kan arbeta med äldre, terapeuter kan inte göra hembesök, äldre människor är terapiresistenta, depressionen är för djup, patienten är för gammal, patienten verkar alltför kritiskt inställd till vården, samtal hjälper inte mot djupa depressioner. Etcetera.

Dosetten är full - proppfull...

Jag tror att jag kan ana vad det var som från början plågade min mammas själ och tryckte hennes hjärta - men, det var nog av den arten att hon inte ville yppa det för sina närmaste. Särskilt inte om man, som hon, tillhörde den strängt uppfostrade äldre generationen, där starka känslor av hat och avundssjuka ansågs tabu. Tänk, vilken lättnad det varit om hon hade kunnat få berätta. Kunnat få undersöka, forska i sitt innersta, glänta på sedan länge stängda dörrar - tillsammans med någon som fanns där, såg, lyssnade och frågade. Tänk!

Ett fönster har öppnats - det går lätt att andas.