Bilskolan Del I

Jag älskar att köra bil! Det är bland det allra roligaste jag vet. Idag har jag kört mina vanliga 45 mil igen, mellan Öland och Vällingby. Det är ett rent nöje, inte tråkigt en sekund, fast jag nog gjort den resan minst femtio gånger vid det här laget. Det är som ett slags jättestor balett - svängom i rondellerna, omkörningar, inbromsningar, blinkningar, turtagning i korsningar och så parkering. Och min röda, fina, nyvaxade Mercedes B-klass är förstås huvudpersonen i baletten. Hon är så vacker och nätt och nickar så vänligt när hon blir omkörd av gråmetallic Toyota och svarta BMW, gräddvita stora lyxiga Audi och små blågröna Kia, vinröda Renault Mégane och silverfärgade Peugeot. Idag blev hon omkörd av en kanariegul Ferrari också! Hon tycker däremot inte så mycket om att bli omkörd av stora långtradare med släp som kör nära, en bra bit över 100 och sprätter vägskit. Och jag håller med henne - det liksom suger i hela bilen och ryser i den röda lacken.

När Rally-Kalle kommer farande från ingenstans
får man hålla sig på sin kant...

 

... men att bli omkörd av en gul Ferrari är bara häftigt,
tycker min bil och jag. 

Det är roligt nu, helt underbart - men resan till körkortet var fasansfullt lång, brant och knölig. Man kan utan att överdriva det allra minsta, kalla den resan för ett Sisyfosprojekt...

Det började med teoriföreläsningar på bilskolan. En gubbe står och pratar om trafikregler och visar bilder på en overhead. Alla i församlingen suckar, tittar ut genom fönstret eller koncentrerar sig på att döda en liten fluga i kaffemuggen. Alla är nästan 18 år - utom jag som är över 50... Vägmärken passerar revy på den solkiga filmduken. Älgar, rundlar i olika färger med kryss på, konstiga siffror och pilar i olika vinklar och ett knäande vildsvin. Några i församlingen fnissar förstrött. Sedan, efter tio sådana kvällar, ska man kolla i pärmar med plastmappar - där dyker samma älgar och rundlar upp och nu ska man känna igen dem och sätta ett kryss på en stencil med hundratals rutor. Någon vecka senare är det dags att sätta sig framför en dator och klicka i vad som är rätt och fel svarsalternativ. Vad betyder skylten? Hur många kilo får bilen dra om den väger 750 kilo? Hur lång pinne får man ha på bilens tak? Hur lång tid tar det att bromsa om man kör i 83 kilometer i timmen? Och hur lång tid tar det att förbränna ett glas vin? Vad är det för färg på trafikledarens väst - är den gul eller är den grön?

Är västen gul eller grön? Det måste man veta för att få sitt körkort.

Så en kväll får man se film också. Skräckfilm. Det gäller att trumma in i körskole-elevernas hjärnor att bilen är ett mordredskap. Gubben mörklägger lokalen och startar filmprojektorn. Akutmottagningen på ett sjukhus, i Australien, tror jag. Bårar med köttfärs på. Ljudet av däck som skriker mot asfalten, ljudet av glas som krossas och så ansikten förvridna av sorg och vanmakt. Så kommer en intervju med några norrländska ungdomar som snyftande berättar om bäste kompisen som nu är död. Han drack lite för mycket sprit och sedan satte han sig bakom ratten...

Så var det dags att ut och köra med en trafiklärare - fullmatad med älgar, sneda pilar, konstiga siffror och mystiska beräkningar - och tankar på om västen är gul eller grön. Vad som hände då återkommer jag till i Bilskolan Del II - och den kommer i morgondagens blogginlägg.