Två frågor infinner sig. Den första: alla de som redan har ett jobb - hur ska de någonsin våga ta steget att byta, om de nu t.ex. vantrivs eller känner sig låsta och uttråkade. Eller kanske rent av utslitna. Vår nuvarande regering har ju deklarerat hur fint det är med "rotation" och "nystart" - människor ska kunna få chansen att hinna med flera karriärer under sitt yrkesliv. Men - hur går den visionen (utopin?) ihop med det faktiska tillståndet på arbetsmarknaden idag? Inget vidare, såvitt jag kan se... Alla är rädda om sitt och dörrarna är stängda. Den gamla devisen säger ju "Man vet vad man har, men man vet inte vad man får..." Eller ännu värre: "Skomakare - bliv vid din läst!". Risken är överhängande, om man nu skulle våga ta ett steg, att man inget får - inte ens sin gamla läst tillbaka.
![]() |
På väg till jobbintervjun - förhoppningsvis. |
Den andra frågan: det finns människor som inte tycker om att slå på egen trumma, som är tillbakadragna och lite introverta. Hur ska det gå för dem i denna bullrande trumdans? Min coach säger att de inte har en chans. Detta trots att de kan vara hur begåvade, effektiva och sociala som helst. "De har inte en chans..." Tanken svindlar när jag funderar över alla dem som har så mycket att ge, men som inte är så förtjusta i att spela trumma. Hur hade det gått för filosofen Ludvig Wittgenstein? För Fröding? För Stagnelius? Och för poeten Gunnar Ekelöf? För att inte tala om den ytterst tillbakadragne pianisten Glenn Gould? Och hur hade det egentligen gått för våra gamla politiker - hade de överhuvudtaget platsat i TV-soffan och i strålkastarljuset?
Och så en annan paradox. Vårt svenska samhälle styrs fortfarande i hög grad av den s.k. Jantelagen. Du ska inte tro att du är något. Du är inte bättre än någon annan. Man ska inte förhäva sig. Lagom är bäst. Men: hur går det ihop med att man nu ska upp på arenan, upp i ljuset och slå på sin egen trumma av alla krafter?
Slutsats och fråga: vill vi ha ett samhälle vars arbetsmarknad domineras av trummisar som försöker överrösta varandra i en enda stor kapplöpning? Skulle väl inte tro det...
Fast - visst kan det vara härligt med trummisar! Här kommer två riktiga höjdare på att slå på egen trumma: Gene Krupa och Buddy Rich. Drum Battle, inspelat 1966.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar