Spelets regler Del I

Jag växte upp som ensambarn. Inga syskon att konkurrera med, leka med, bråka med, hata och älska - vara avundssjuk och svartsjuk på. Jag var ensam med mina föräldrar och min barnsköterska. Ibland kom mormor eller farmor resande - deras respektive män hade dött för väldigt längesedan, och deras övriga barn också dessvärre. Inga kusiner heller, alltså. Jag kände mig väldigt liten och dum ibland, men försökte göra mig gällande så gott jag kunde. Ibland kändes det som om dessa vuxna var gudar - de var visst aldrig rädda för att gå och lägga sig på kvällen eller för att gå upp på övervåningen när det var mörkt. De trodde aldrig på att det fanns ett mögligt skelett i garderoben eller en grinande mumie under sängen, trots att jag verkligen försökte övertyga dem. Så jag längtade gränslöst tills dess att jag äntligen skulle bli vuxen. Min barndom var ett slags otålig väntan på att den skulle gå över.

Gömde sig alldeles säkert på övervåningen
- fast det var det bara jag som visste...

När jag var åtta år ungefär, tyckte jag att det hela var lite tungt. Så jag bestämde att jag minsann skulle ha fler än ett barn. Så blev det också - lyckligtvis. Två flickor blev det, med fyra år emellan. Det har varit oerhört spännande att få uppleva deras barndomar. Och som de har tagit för sig av sitt barnaskap - lekt och härjat, kämpat och bråkat, skrattat och skrikit! Och jag har lärt mig så mycket. Jag minns när min äldsta flicka var ungefär fyra år och vi satt på ett kondis och fikade efter att jag hämtat henne på dagis. Lillasyster sov i vagnen. Att gå på kondis var något Storasyster verkligen älskade. Men den här gången verkade hon lite uttråkad och tuggade håglöst på sin bulle. Plötsligt tittar hon allvarligt på mig och säger: "Mamma, när vi kommer hem vill jag leka med barn! Barn vill vara med andra barn, många barn!" Jag minns att jag skrattade - inte bara för att hennes uttalande var lite snusförnuftigt lillgammalt, utan för att jag blev så lycklig. Hon var frimodig och orädd - precis så som jag skulle ha velat vara när jag var liten. För när jag var fyra år var jag ganska så rädd för andra barn.

Numera båda flickornas absoluta favoritsysselsättning - cappuccino på kondis.
Länge, väldigt länge. Många timmar.

Nu är flickorna sexton och tolv. Ena minuten sitter de tätt tillsammans och kollar på nagellacksfärger, djupt försjunkna. Nästa minut hänger smockan i luften. "Va faan göörru??!" Ena minuten skrattar de och skojar, nästa minut: "Flytta fläsk, himla miffo!" Det är en skola för mig, en spännande och rolig skola: det är så här det går till när man kämpar på lika villkor. Det är så här man lär sig spelets regler - livets regler.

Återkommer snart med Del II.