Finns det en mening?

Min mormor hatade präster. Och då menar jag inte att hon rent allmänt tyckte illa om dem, som man kan tycka illa om rasister eller bidragsfuskare. Jag menar verkligen hatade - iskallt och gnistrande. Självfallet hade hon begärt utträde ur Svenska Kyrkan så fort det blev möjligt, någongång i början av sextiotalet. Jag kan inte minnas att hon en enda gång var inne i ett kyrkorum - inte så länge jag kände henne iallafall. Ibland kunde det hända att hon såg en präst på gatan, då gick hon genast över till andra sidan.

Inte mormors favorit.

Jag frågade aldrig mormor vad som var orsaken till hennes prästhat. Mormor var en kvinna som levde livet tigande och att ställa personliga frågor kunde vara direkt farligt. Särskilt ett ämne var dödskallemärkt: hennes lille sons sjukdom och död. En gång när jag var liten och hälsade på hos mormor råkade jag få tag i en liten rosafärgad trälåda som stod intryckt längst inne i en garderob. Små barn gillar ju spännande lådor och jag var inget undantag. Fylld av upptäckarlust pillade jag upp locket. Inne i lådan låg några små tygstycken. Längst ner på botten låg en liten barngalge av trä med målade blommor på. På framsidan stod det Olle. Kvickt som en vessla stängde jag locket och ställde tillbaka lådan precis där den stått, så att mormor inte skulle se att jag varit där. Ända sedan jag var väldigt liten hade jag fått lära mig att namnet Olle aldrig fick nämnas. Aldrig.

Men jag var nyfiken när jag var liten - precis som nu - så jag frågade min mamma, som inte levde livet lika tigande - inte riktigt lika mycket iallafall. Hon berättade då den mycket sorgliga historien om min morbror Olle, mammas storebror. Han hade dött i leukemi, bara åtta år gammal. Han hade varit en snäll och foglig och allvarlig liten gosse och föräldrarnas ögonsten - underbarn som han var på att spela fiol. När han precis hade fyllt åtta år, blev han så hemskt trött och orkeslös. Doktorn ordinerade rå lever och grädde som föräldrarna och barnsköterskan försökte tvinga i honom. Men Olle blev bara svagare och svagare och tröttare och tröttare. Mormor var förtvivlad. Till slut stod hon inte ut att se sin lille sons lidande, utan lydde doktorns ordination att skicka bort honom till ett slags sjukhem. Barnsköterskan följde med Olle till sjukhemmet och stannade där hos honom tills han dog. Föräldrarna orkade inte uppleva slutet på nära håll.

Mormor var tillintetgjord av sorg. Hon stängde in sig i månader. Ville inte prata med någon - inte ens med sin lilla dotter, inte med sin make. Sorgen var omätligt stor. Efter flera månaders isolering vågar hon sig till slut ut på stan. På en bro möter hon en präst som känner till vad som hänt familjen. Prästen säger: "Nu ska frun inte vara så ledsen. Frun förstår, att allt som händer och sker - allt - det har en mening, förstår frun. Det finns en mening med att lille Olle skulle få komma hem till Gud."

Hur konversationen slutade vet jag inte. Det enda jag vet, är att mormor, så fort hon fick syn på en präst gick över på andra sidan gatan. Så länge hon levde och hon blev väldigt gammal.

Maskrosor - tyckte mormor inte heller om.