Dur eller moll?

Det händer att min man och jag diskuterar med en viss hetta. Jag menar faktiskt inte att vi grälar - vi uttrycker bara skilda ståndpunkter, med kraft och engagemang. Oftast gäller det musik. Där tycker vi väldigt olika - och det är kul. Min man gillar dur. Jag gillar moll. Min man gillar irländsk folkmusik. Jag gillar klassisk musik. Min man gillar inte tung musik. Jag älskar tung musik. Ju tyngre desto bättre. Ju svartare, desto mer engagerad blir jag. Hjärtat slår liksom fortare.

Min man brukar säga att han vill bli glad av musik. Det vill jag också - naturligtvis. Men när man lyssnar till riktigt tung musik som samtidigt är riktigt, riktigt bra - då blir man faktiskt oerhört lycklig. Det finns en så stark kraft i det mörka och tunga att det paradoxalt nog ger upphov till glädje. Det finns t.ex. ett ställe i en symfoni av Brahms där kontrabasarna mullrar och vräker ut den allra tjockaste svärta i breda penseldrag. Då blir jag så lycklig att jag ryser.

Jag funderar mycket över om det kan vara så att livet ibland är så tungt att vi människor på något sätt behöver ett instrument för att kanalisera ut allt det som är så svårt att uttrycka; vrede, maktlöshet, ensamhet, svartsjuka, sorg, obesvarad kärlek och känslan av att inte veta vad man ska göra av all sin kraft. Varför är det annars så många som älskar Death Metal? Och jublet när de finska skräckrockarna i Lordi tog hem segern i Eurovision Song Contest 2006 visste ju inga gränser.

Den mörka kraften.
(När jag tittar närmare på bilden, ser jag vem det liknar:
Michael Jackson.)

När man är riktigt, riktigt ledsen är det faktiskt ingen tröst alls att solen skiner. Snarare tvärtom. Då känns det mycket bättrre om det åskar och blixtrar, stormar och regnar. Då blir det yttre kongruent med det inre. Det känns svårare att vara betryckt och ledsen när solen strålar på sommaren. Och att spela glada toner för en sorgsen själ, är nog ingen god idé.

Dur i naturen känns jobbigt när det är moll i det inre.

Här kommer sorgsna toner. Mörkaste moll - men ändå så oändligt vackert, tycker jag. Didos klagan ur Henry Purcells opera Dido och Aeneas, här arrangerat för stråkorkester av Leopold Stokowski (som faktiskt hade ett förhållande med Greta Garbo.)