Moder Teresa borde fått betalt

Folk mår dåligt i vårt land. Materiellt sett har vi aldrig haft det bättre; vi reser till Thailand och Maldiverna, vi konsumerar hejdlöst - mode, heminredning, teknikprylar, plastikoperationer och bilar. Pengarna rullar allt snabbare medan vi putsar på ytan. Men hur mår de svenska själarna? Svaret är faktiskt: de svenska själarna mår dåligt - i alla åldrar. Mobbning, anorexi, bulimi, självmord, självskadebeteende. Stress, ångest, depressioner, missbruk och en mängd psykosomatiska sjukdomar. Ensamhet och isolering. Vi blir allt fetare.

Svenskar reser mer än någonsin. Men mår vi bättre för det?

För några år sedan läste jag i tidningen om en flicka i Norrland som mådde väldigt dåligt - så dåligt att föräldrarna till slut inte vågade lämna henne ensam av rädsla för att hon skulle ta sitt liv. De ringer till den lokala ungdomspsykiatrin och ber om hjälp - enträget och förtvivlat. De vill att flickan ska få prata med någon. Man svarar att det tyvärr inte finns någon möjlighet att ta emot flickan eftersom de inte har någon terapeut tillgänglig. Men familjen blev iallafall uppskriven på en väntelista - om cirka ett år skulle det förhoppningsvis bli flickans tur att få tala med någon. Tänk om det hade varit någon av mina döttrar?! Tänk om det hade varit jag?! Jag vet inte hur detta slutade, men det skulle ju faktiskt kunnat sluta riktigt illa - köplatsen hade kunnat bli en dödsdom.

Jag är utbildad samtalsterapeut och söker arbete, men eftersom jag har en humanistisk grundexamen kan jag inte få min legitimation (enligt de nya EU-reglerna, som det lydiga lilla Sverige naturligtvis svalt med hull och hår...). När jag ringer runt och erbjuder mina tjänster till ställen som jag tror har lite "hjärta", som kyrkan till exempel, får jag alltid samma svar. Jag är sååå välkommen - men som volontär, det vill säga jobba gratis. Jag har förstått nu, att om man inte kräver någon ersättning, då kan man i princip arbeta med vad som helst inom den så kallade människovårdande sektorn. Då spelar det ingen roll vilken bakgrund eller utbildning man har.

Moder Teresa var naturligtvis fantastisk - men jag tycker att
hon borde fått rejält betalt. Det är inget fel att ersätta en
livsviktig insats. Det hade säkert Jesus hållit med om.

När jag gick min steg 1-utbildning i psykodynamisk terapi anslöt jag mig till en volontärorganisation för att få lite praktik. Jag fyllde i ett datorformulär och vips fick jag massor av förslag på uppdrag. Det får jag fortfarande, eftersom jag inte lämnat organisationen. Telefonjour för tjejer med anorexi och hetsätningsproblematik, telefonjour för tjejer som hotas av hedersrelaterat våld, telefonjour för självmordsbenägna ungdomar och för personer med självskadebeteende. Behöver man verkligen ingen utbildning för dessa insatser? Jo - man erbjuds ju en kortare introduktionsutbildning förstås...

Ser man inga risker med att låta outbildade människor hantera problem av den här svårighetsgraden? Om man söker ett reguljärt arbete med dessa målgrupper krävs både lång utbildning, examen och legitimation och helst även tidigare erfarenhet av arbete inom området. Men - som volontär krävs ingenting. Det räcker med att man "har hjärtat på rätta stället"... Och en liten intro-kurs.

Vem svarar i luren? Kanske en volontär?

Volontärer, ideella organisationer, frivilligorganisationer, välgörenhet, filantropi, altruism... Jag tycker att jag känner en svag doft av det stora landet i väster. Där är det sociala trygghetsnätet så glest och stormaskigt att man i hög grad förlitar sig på frivilliginsatser, ofta med religiösa övertoner. Är det så vi vill ha det? Godhjärtade gratisarbetare utan adekvat utbildning som hjälper av altruistiska skäl. Men kan det inte finnas risker med det? Tänk om volontärerna inte har tillräcklig kunskap? Tänk om de gör en fatal miss, i kraft just av sin okunnighet. Har vi råd med det? (Självfallet kan alla göra missar, men risken är nog betydligt större om man har för lite utbildning.)

Och så en annan tanke - av mera filosofiskt spekulativ karaktär: skulle ett sjukhus bjuda in volontärer att assistera vid operationer? Skulle en bilverkstad skylta med att de använder frivilligmekaniker? Skulle väl inte tro det... Och det säger en del om synen på och värderingen av det här med psykosocialt arbete med människor - samtal till exempel. Det är inte mera viktigt än att man kan överlåta det på glada amatörer - goda visserligen och självklart altruistiska.