Doktor Caligari och den stumma skräcken

När jag var riktigt ung hade jag ett väldigt udda intresse, som nog inte delades av så många. Jag älskade tysk stumfilm från 1910-talet. Dessa filmer visades ute på Filmhuset - i bio Victor. En stor lokal med massor av platser. Men - när det visades tysk stumfilm, då var det inte fullsatt. Jag minns att allra första gången jag skulle gå på den här bion, var jag ute i väldigt god tid - för att hinna före rusningen. Jag satt och väntade i foajén men inte en kotte dök upp. Till slut trodde jag att föreställningen kanske blivit inställd, så jag frågade en vaktmästare. Han började skratta och sa, att nej då - publiken kommer snart. Det gjorde den också - vi var sammanlagt tre personer i salongen när filmen rullade igång; Doktor Caligaris Kabinett - med tyska textrutor i frakturstil. Det var knäpptyst i salongen, det enda som hördes var det avlägsna surret från projektorn och andhämtningen hos de två andra i publiken. Men - det var spännande och jag njöt. Något sådant hade jag aldrig tidigare sett. Chaplin och Buster Keaton älskade jag ju, men det här var något helt annat. Kolsvart, skrämmande, avskalat och helt utan humor - i varje fall avsiktlig humor.

Filmen handlar om en galen professor, Doktor Caligari. Han reser runt på olika marknader med en stor svart kista. I kistan finns en s.k. somnambul - en man som doktorn fått i sitt våld via hypnos. På nätterna utför somnambulen olika mystiska brott, som doktorn planerat. Kidnappningar och andra våldshandlingar.

Doktor Caligari (Werner Krauss) förevisar sin somnambul Cesare (Conrad Veidt).

.
Filmens miljöer var som tavlor - mörka, mystiska med sneda vinklar och ångestframkallande skuggeffekter. Personerna var groteska, vitsminkade med svarta ringar runt ögonen och ett skräckinjagande och överdrivet minspel och yviga gester. Men - det blev aldrig komiskt. Det var ett stiliserat dockspel - som rörliga konstverk. Jag satt som förhäxad och sedan var jag fast - tysk expressionistisk stumfilm blev min grej. Tala om nörd... Dessa filmer gjordes alla under en tioårsperiod direkt efter första världskriget - de är svartsynta, pessimistiska och till bredden fyllda av de gamla skräckromantiska myternas magnetiska kraft. Jag antar att filmerna på något sätt var en gestaltning av all den fasa och ångest som regissörerna och skådespelarna upplevt i skyttegravarnas helvete. Här var Nosferatu - den hittills hemskaste av alla Draculafilmer, här var Studenten från Prag - en tolkning av det urgamla dubbelgångartemat, människans goda sida som övermannas och krossas av den onda sidan. Här var myten om Golem - en föregångare till Frankensteinfilmerna. Här var Metropolis - förebilden för alla moderna science fictionfilmer.

Fritz Langs Metropolis.
Fritz Langs storstadsvisioner har fått många, många efterföljare,
bl.a. i Spiderman och Batman.

Denna svarta guldålder i den tyska filmen gick mot sitt slut i och med att ljudfilmen slog igenom - då blev det plötsligt mera attraktivt att filmhjältarna kunde sjunga och prata. Det stumma mörkrets riddare ersattes av glättiga operetthjältar. Den allra sista expressionistiska filmen är dock en ljudfilm - och den är mycket berömd. M heter den, M står för Mörder unter uns - Mördaren finns ibland oss. Filmen handlar om en pedofil och barnamördare som polisen inte lyckas fånga - istället jagas han av ett hatiskt medborgargarde och ställs inför rätta och döms till döden av en tribunal betående av brottslingar. Huvudrollen spelas oförglömligt av den österrikiske skådespelaren Peter Lorre, aldrig har väl en människas rädsla gestaltats så krypande otäckt.

Inför en hatisk folktribunal. Skräcken lyser ur ögonen.
Peter Lorre i huvudrollen i Fritz Langs M.

När Hitler kom till makten fick Peter Lorre fly till USA och där tvingades han in i samma rollfack som alla de andra stora tyska stjärnorna - rollen som förrädare och nazist. Vilken hemsk paradox: alla dessa människor hatade nazismen - flertalet var judar - och de enda roller de fick "over there" var just att gestalta det de hatade allra mest.

En av de sista filmerna i den här genren kom att bli en filmatisering av Bertold Brechts och Kurt Weills Tolvskillingsoperan. Filmen gjordes 1931 och en av huvudrollerna gjordes av Lotte Lenya. Här sjunger hon - i originalversionen - Sjörövarjennys sång. Hämndens och revanschens sång. Mannen som dyker upp i bakgrunden är den allra förste Mackie Messer - Mackie Kniven.