Är sanningen alltid av godo?

Sanningssägare är inte roliga att umgås med. Barn kan ju leverera sanningar - när de är små. Då kan det vara lite charmigt när de konfronterar gubben på snabbköpet med att han är rynkig eller farmor med att hon ser knasig ut. Eller att tanten på tunnelbanan är "jättetjock". Fast vid en viss ålder upphör det att vara gulligt - vid sju år sådär ungefär, kanske.

När jag undervisade på en kurs i terapeutiskt skrivande förra året, hade jag en deltagare som led av en neuropsykiatrisk problematik som bl.a. innebar att hon alltid talade sanning. Hon kunde inte förstå varför man inte alltid skulle säga som det var. Varför ska man ljuga, när alla ändå ser hur det står till, undrade hon upprört. Hon berättade att det svåraste var att hon ofta kunde se på människor att de tyckte en sak - men ändå sa något helt annat. Det gjorde henne nästan arg, för hon kunde inte förstå varför. Hon berättade om en personalfest där en kvinna kommit fram och hälsat. Kvinnan hade på sig en blommig klänning som min kursdeltagare inte tyckte passade henne. Så hon säger :"Du passar inte i den där klänningen, du ser tjock ut!" Kollegan blev naturligvis förolämpad och ledsen. Och min kursdeltagare fattade ingenting - "Det var ju så, hon såg ju tjock ut!"

Något för sanningssägaren?
Homer ser också tjock ut i blommig klänning.

Nu hade hon gått en kurs i impulskontroll och skulle lära sig att trycka ner sina sanningssägar-impulser. Hon jobbade hårt och jag tror att det fungerade, för hon sa bara snälla saker till mig och skrivargruppen. Fast ibland såg jag att hon tyckte något helt annat - och gärna ville säga det också. Men då tog hon en klunk kaffe och tittade i taket en stund.

När jag var tretton år såg jag en pjäs på teatern - Vildanden av Henrik Ibsen. Det är en fantastisk text och den tolkades på ett otroligt inlevelsefullt sätt av skådespelarna. Huvudrollen som den unga flickan Hedvig spelades av Lena Nyman. Pjäsen handlar just om huruvida det alltid är gott att avslöja sanningen. I dramat finns en person som heter Gregers. Han brinner för Sanningen. Alla ska tala sanning, livslögnerna ska avslöjas, allt som göms i mörker och skugga ska letas upp och dras fram i ljuset.

Lena Nyman som Hedvig och Ernst-Hugo Järegård som Hjalmar
i Ibsens Vildanden. Regi: Ingmar Bergman.

Gregers bäste vän Hjalmar har en dotter som han älskar över allt annat; den lilla Hedvig som håller på att bli blind. Hedvig älskar sin far lika mycket som han älskar henne och beundrar honom gränslöst. Hon är så lycklig att få hjälpa honom i hans fotoateljé, trots att hennes syn blir allt sämre. Men - vännen Gregers tror sig veta att dottern möjligen har en annan far och i sin övertygelse att sanningen alltid måste avslöjas, upplyser han Hjalmar om detta. Hjalmar är ingen stark person, utan väldigt lättpåverkad - han blir kränkt av tanken på att hans hustru kan ha avlat barn med någon annan man, och en man ur överklassen dessutom - som han själv inte tillhör, men beundrar och kryper för. Känslan av kränkning blir honom övermäktig och i vredesmod förskjuter han sin lilla dotter, han vill inte längre veta av henne. Slutet hör till det mest tragiska i dramalitteraturen. Den lilla dottern skjuter sig i förtvivlan över att ha mist sin faders kärlek - om det är ett vådaskott eller ett självmord, tror jag förblir en gåta.

Dramats slutsats blir: låt människan få ha sina livslögner i fred - annars blir de olyckliga. Jag hålller med. Så länge livslögnerna inte skadar någon annan - låt dem frodas. De gör oss säkert både vackrare och godare, åtminstone i våra egna ögon. Och det är väl inte så fel?!