Färger att älska

Kör bil och tänker. Har svängt av från E4 i Norrköping och kommit in på E22. Musiken strömmar ur högtalarna. Höstfärgerna glöder bland träden och när solens strålar träffar lövkronorna blir det nästan smärtsamt vackert mot det klargröna gräset och den nästan bländande blåa himlen. Bilen har dessutom panoramatak - så jag kan skönja det blåa ovanför mig också - och värmen från solen.

Höstens färger.

När mina flickor var små brukade de alltid fråga: Vilken är din älsklingsfärg, mamma? Menar ni färg att ha på sina kläder eller färg att titta på? frågade jag tillbaka. Nej - älsklingsfärg överhuvudtaget, svarade de. Jag svarade sanningsenligt att äggskalsvitt var vackrast - för jag tänkte ju på färgen hemma, på väggar och möbler. Eller gråbrunt eller grågrönt, som jag gillar på kläderna. Men Gud, vad tråkig du är! ropade flickorna. Det är ju dödtrista färger!

När Storasyster var liten skulle allt vara gult - solgult. Kläder, möbler, tavlor, blommor - allt. Hon var gul från topp till tå. Detta höll i sig i flera år. Hon kunde plocka famnar fulla med maskrosor och alla skulle de sättas i vaser hemma. Huset var fullt av gult, gult, gult. Ibland kunde hon av pur lycka bara köra ner hela ansiktet i jättebuketten och nästan smaka på de små solarna. Lillasyster hade en röd-orange period - också mångårig. Jag minns att hon som mycket liten grävde upp en orangeröd fibbla ute i skogen och planterade den vid brevlådan. Där står den ännu - pampig och röd, för att vara fibbla iallafall. Nu har Lillasyster sedan lite mer än ett år tillbaka varit helt uppslukad av caffelattebrunt - kläder, vägg, möbler, till och med nagellack.

Ett paradis för Storasyster och andra maskrosälskare.

När jag var mycket ung jobbade jag ett par år som lärare i svenska för invandrare. Det var ett kul arbete, men ibland var det svårt att väcka intresset. En del av eleverna mådde ganska dåligt, hade svårt att koncentrera sig och tyckte väl inte att svensk grammatik var jordens roligaste. Då brukade vi antingen diskutera älsklingsfärger eller horoskop - och då brukade alla vakna. En man som suttit som politisk fånge i Chile sa att han bara stod ut med svart - för det var en symbol för precis hur han kände sig; trycket över bröstet, de sömnlösa nätterna och sorgen över alla vänner han förlorat. En annan man, också chilenare, älskade rött - rött som revolutionens soluppgång och hjältarnas blod, brukade han säga. En ung kvinna som flytt från de svartklädda ayatollornas Iran, fastsurrad under en lastbil med sin lilla dotter i famnen, älskade mest av allt den vita färgen.

Vilken är min älsklingsfärg nu då? Blått som himlen eller grönt som gräset? Rött som hjältarnas blod och revolutionen eller orange som apelsinen? Jag tror jag väljer blått iallafall, till slut. Blått som oändliga himlar och luftlätta skyar. Tankens frihet att svinga sig upp, upp.

Blått.

Den sista strofen i Erik Lindegrens Ikaros, för mig är detta en dikt om just tankens nästan dödligt svindlande frihet och om den blåa färgen:

Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,
i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm...
stiger mot en allt klarare sol,
som blir allt svalare, allt kallare,
Uppåt mot sitt eget frusande blod och själarnas flyende vattenfall,
en innestängd i en vinande hiss,
en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt hägrande ytan:
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:
Verklighet störtad
utan verklighet född!

Fast ringblomme-orange
är också en älsklingsfärg...

Dags för Snickerboa - Behrang!

Ibland blir man nästan full i skratt av ilska. Det blev jag imorse när jag läste Dagens Nyheter. Ett helt uppslag med rubriken Tintin bannlyst på Kulturhuset. Tydligen har den nytillträdde bibliotekschefen på Kulturhuset, Behrang Miri, startat en stor utrensningsprocess på barn- och ungdomsavdelningen Tiotretton. Allt som har ett "homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll" måste bort från hyllorna. De anställda är nu i full gång med utrensningsarbetet. När de är klara med det arbetet, ska de fortsätta med vuxenlitteraturen också - här ska rensas i hyllorna! Och jag som tänkte söka en utlyst tjänst just där. Men jag tror jag avstår. Eller också ska jag söka - och motivera med att jag känner ett sådant oerhört starkt - för att inte säga trängande - behov att sätta tillbaka de homofobiska och utlänningsfientliga böckerna på hyllorna.

Inte längre lämplig??

Käre Behrang - vad tänker du på?? Har du insett hur oerhört mycket konst, musik och litteratur - och film och teater som måste bort? Om allt ska vara rumsrent, godkänt och trendkorrekt - vad blir kvar? Vet du vad: det du sysslar med har fina föregångare under Hitlertiden - en tid som jag förmodar att du ogillar, eller? Adolf och hans kompisar tyckte att det var viktigt att Konsten var "uppbygglig" - d.v.s. att den skulle ge goda och moraliska förebilder. Tavlor som inte föreställde friska och leende människor, böcker som inte handlade om positiva känslor, musik som inte var munter och harmonisk att lyssna på - allt det kallades för "entartet" och revs ner från väggar, ut från hyllor och brändes. Upphovsmännen flydde landet.

Behrang säger om barn- och ungdomslitteraturen att "...gestalterna ska kopplas till samtiden..." och därför är Pippi och Emil fina och viktiga att lyfta fram. Inte minst för att Behrang visst drar sig till minnes att han själv minsann var en liten Emil som barn - även om han aldrig behövde sitta i Snickerboa. Men nu, Behrang, nu är det nog dags att ta en liten tankepaus där iallafall. Kanske tälja en liten gubbe? Pippi och Emil skildrar väl förresten inte vår samtid - de är gestalter från ett gammalsverige som inte längre finns - ett landet Nostalgia som självklart är underbart att drömma sig bort till, när man sitter och tittar ut på betongväggarna i miljonprogramsområdena. Men - att drömma sig bort till Anderna, Tibet, Kina och Indien, till de stora haven och till kapten Haddocks slott i Bryssel, till och med till Månen, i sällskap med världens mest modige journalist - det får man inte.

Emil i Snickerboa. Kanske dags för Behrang att tälja lite också?

Nu hörde jag nyss på Rapport att Behrang fått slå till reträtt i sitt korståg. Folkstorm har utbrutit - alla vill ha Tintin kvar. Jag blir så glad! Så jätteglad! Vi älskar vår oförvägne journalist med hunden och hårtofsen - det är bara så. De nattståndna och mossiga åsikter som ibland passerar revy i albumen - så mycket bättre: då kan vi diskutera dem, fundera över dem, problematisera dem. Läs och prata! Är det inte just så man lär sig att skilja på vad som är rätt och fel? Den allra farligaste krämpan i vår nutid heter faktiskt historielöshet. Får vi inte tillgång till vår historia och kan skärskåda den kritiskt, då är läget kritiskt för patienten.

Seger! Kvar i hyllan!


 

Ludwig rockar fett

Om man skulle få i uppgift att demonstrera hur häftigt bra klassisk musik kan vara, hur klösig och häftig - vad skulle man spela då?

För några år sedan hamnade jag i en dispyt (liten och inte våldsam) med min äldsta dotters musiklärare. Eleverna fick sitta i musiksalen och titta på filmer om Eminem och Abba. Eller så fick de lyssna till Sveriges nationalhelgon Per Gessle och/eller sjunga om hönan Agda. Musikläraren struntade fullständigt i att nämna den klassiska musiken på lektionerna. Jag kände att jag blev lite arg och bestämde mig för att fråga honom. Varför kunde han inte låta klassen få höra lite riktigt klös av de verkligt tunga grabbarna? undrade jag. Han såg frågande på mig och undrade om jag menade Bob Dylan (för honom skulle han ta upp på vårterminen) eller kanske Beatles (det skulle komma redan före jul)? Nej, sa jag, jag menar inte dem. Jag menar Mozart, Bach, Stravinsky, Beethoven. Till exempel. Eller Schubert, Schönberg och de andra. Ja, du vet, de tunga grabbarna, sa jag. Men - det visste han tydligen inte, för han såg mest irriterad ut.

Jag tror att jag kan räkna ut varför han blev irriterad. Jag tror att han var rädd att eleverna skulle tycka att han var mossig och gammaldags. Han ville ju vara poppis och modern, visa att han minsann också hänger med, fast han är vuxen. Så alla i klassen fick göra en egen raplåt.

Tänker du inte spela något klassiskt alls då? undrade jag. Nej - det går inte, svarade han. Barnen kommer bara att tycka att det är skittråkigt. Här var det ingen idé att fortsätta resonemanget. Jag kände att öronen började bli röda i kanten, så jag drog mig tillbaka.

Häftig - eller hur? Ludwig van Beethoven.

Men - vem fan har sagt att klassisk musik måste vara tråkig?? Mossig?? Det är en stor, riktigt fet fördom. Visst kan klassisk musik vara trist och tjatig - både Mozart och Beethoven och grabbarna hade ju mindre bra dagar då de producerade "transportsträckor". Men - det har väl Dylan och Beatles och Gessle gjort också... Eller? Kesha, Britney och Michael är förresten heller inte alltid på topp.

Men - och här kommer en hälsning till musikläraren - lyssna här. Är detta tråkigt? Segt? Knappast...
Gustavo Dudamel dirigerar Göteborgssymfonikerna i första satsen i Beethovens Femte symfoni. (Förresten ledmotivet i filmen A Clockwork Orange - en riktig framtidsskräckis.)

© Åsa Adolfsson Wallner

Mitt dubbelliv Del II

(Texten som kommer här, är en fortsättning på ett tidigare blogginlägg - Mitt dubbelliv Del I.)

Vi som föll i varandras armar den där septemberdagen i Oskarshamnstrakten och bestämde oss för att kämpa för ett gemensamt liv - vi kom att bryta upp från våra respektive förhållanden under den följande hösten och vintern. På sensommaren 2009 gifte vi oss i en kyrka på Öland. Det var stor fest och en av de allra underbaraste dagarna i mitt liv. Dagen är som glittrande solljus och grönska och sensommarblommor och en liten skärpa av disig höstdoft i mitt minne.

Sensommarblommor och en liten skärpa
av disig höstdoft.

Men hur skulle vi bygga vårt nya, gemensamma liv? Jag från Stockholm och han från södra Öland? Vem skulle ge upp sitt? Vem skulle flytta? Eller kunde vi finna något slags kompromiss - där ingen av oss skulle behöva släppa taget alltför mycket?

Mina båda döttrar ville inte flytta från stan - och jag förstår dem verkligen. Det är alltid barnen som får ta de praktiska konsekvenserna när föräldrarna delar på sig. Det är alltid barnen som blir bollade mellan de vuxnas nya liv. Det är barnen som får packa sina väskor och rycka upp sina rötter. Jag ville inte ha det så. Det är så dålig respekt gentemot barn, att alltid tro att det är de som ska anpassa sig när de vuxna strular. Nu får flickorna bo kvar i sina gamla rum i sitt gamla hus, de har sina gamla kompisar kvar och går i sina gamla skolor. Tack vare att min ex-make gått med på att vi alternerar i huset, fungerar det. Och det är härligt att se hur bra barnen mår - trots den stora smäll som en skilsmässa ändå innebär.

Min make har sitt arbete nere i Kalmar - att flytta till huvudstaden och byta jobb på äldre dagar vore inte så lätt. Han är född och uppvuxen på östra Ölands landsbygd och tycker om att gå ut och snickra eller jobba i trädgården när han kommer hem från jobbet på eftermiddagarna. Skulle han inte få göra det, skulle han känna sig vilsen och onyttig - det är jag ganska säker på - kanske till och med hemlös. Hans rötter är också viktiga, lika viktiga som flickornas.

Rötterna är viktiga för att trädet ska stå stadigt.

Och jag då? Ja, man lär ju känna sig själv ganska bra när man lever i en tillvaro utan rutin och yttre trygghet. Jag reser upp och ner med min underbara röda bil - och har nu i flera år försökt att finna ett jobb som går att kombinera med detta resande-liv. Men, i takt med att det tydligen inte finns sådana jobb - åtminstone har jag inte hittat dem - så har jag måst tänka väldigt djupt. Vem är jag? Vad vill jag? Mina flickor säger att de är storstadstjejer. Det är nog jag också. Fast vi bor i radhus i Vällingby och har en liten trädgård, är jag nog en "asfaltbrutta", trots allt. Och jag som trodde att land eller stad inte spelade någon roll för mig - det gör det. Jag gillar det höga tempot i storstaden, bullret, trafiken och det ständiga tjattret på tunnelbanan - jag känner mig trygg då. Och jag gillar verkligen det mångkulturella i mitt Vällingby. Alla hudfärger, nationaliteter och språk - det är härligt att få vara en del av det.

Stockholm by night - väldigt vackert...

...Öland by night - också väldigt vackert. Måste man välja?

Men hur ska vi få ihop våra liv - min make och jag? Vi kämpar och vi reser - upp och ner, båda två. Att mötas är sprudlande härligt och underbart, största tänkbara lycka. Att skiljas är tungt och mörkt och plötsligt väldigt ensamt. Skriande kontraster. Så än så länge har vi inte nått vårt mål - att få leva tillsammans alltid. Kampen fortsätter - resan likaså.

Jag tror att det var Karin Boye som skrev så här i en dikt: Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Fan tro't, säger jag...




© Åsa Adolfsson Wallner

Hamlet eller Charlie?

Igår jämförde jag Romeo och Julia med Two and a Half Men... Många av mina gamla kompisar från litteraturvetar-tiden skulle bli fullständigt galna och tycka att jag är grymt oseriös och vulgär. Men vadå? Det är ju teater båda två. Och bra teater. Vad är det som skiljer dem åt? Bortsett från de burkade skratten då? Förresten: jag kom på en häftig grej nu när jag skriver det här. De där skratten som ackompanjerar alla supersnabba one-liners - vad är det, om inte en modern form av kören i det gamla antika dramat!? (Kören är en grupp som hela tiden ger ett slags kommentarer till vad som sker på scenen.) Allt har en historia när man verkligen tänker efter.

Kören - antikens svar på "skratt på burk"?

Själv tror jag att det är tempot som skiljer och i viss mån formatet. Ett drama av Shakespeare är ju flera timmar långt, ett avsnitt av en amerikansk sit-com är en halvtimme eller en timme - och med avbrott för reklam. Tittarna lär sig sakta men säkert att anpassa sin koncentration till dessa tidsintervaller. På Dramaten är det inga reklampauser och jag tror ärligt talat att det finns de som längtar efter det. Jag tror faktiskt att tittandet på de kommersiella TV-kanalerna påverkar vår perception och koncentrationsförmåga mycket mer än vi inser. Jag märker det tydligt på mig själv också. I början kunde jag bli oerhört irriterad när reklamen kom in och bröt mitt i ett skeende - men nu har jag vant mig, dessvärre. Man nästan förbereder sig - känner när det börjar bli dags för reklamavbrott - och då blir koncentrationen på något sätt ytligare. Samma sak är det nog med musik - mina döttrar blir lite otåliga om ett musikstycke är för långt. Det är ju inte så konstigt - alla låtar är ju mellan tre och fyra minuter. Sällan längre. När jag berättar för dem hur jag kunde sitta på Operan och lyssna på fem timmar långa Wagneroperor, tror de antingen att jag skojar eller att jag är spritt språngande galen.

William Shakespeare. Så här...

... eller så här?

Sedan tror jag att det handlar om längden på replikerna. Replikerna i Hamlet är ofta långa och litterära, fulla av blommiga ord och filosofiska tankar. Visst har Shakespeare en massa humor - men den hittar inte riktigt fram i vår tid, där tiden tycks vara knapp och tålamodet kort. Replikerna i Two and a Half Men däremot är korta, snärtiga och effektiva. Backen upp till poängen är kort och brant. Hos Shakespeare är uppförsbacken lång och lätt lutande och när man kommit upp på krönet har det gått lång tid och mycket energi till att hålla uppmärksamheten levande.

Vem är bäst - Charlie eller Hamlet? Det går nog inte att avgöra. Men - jag tror inte att Charlie kommer att vara lika känd om fyrahundra år som den tragiske prinsen från Danmark. Fast man vet ju aldrig...





© Åsa Adolfsson Wallner

Kultur och skratt på burk

Jag får ofta höra att KULTUR - det är något tråkigt, segt och jobbigt. Och mossigt. Framförallt tycker mina båda döttrar det. Långa, tråkiga teaterföreställningar med folk som mumlar och gestikulerar och stolpar fram och tillbaka på en ödslig scen. Eller jättetjocka böcker med en massa text - 600 sidor som lika gärna hade kunnat komprimeras till 25. Eller operaföreställningar med ylande tanter och joddlande gubbar i konstiga kostymer.

Förra året skulle min äldsta flicka få se Romeo och Julia på Dramaten med skolan. Jag var eld och lågor. Det är ju en underbar historia - passionerad kärlek, romantik och ond, bråd död - hemskt nog helt i onödan. Stor tragik alltså, så jag skickade med henne lite pappersnäsdukar. På kvällen skulle jag hämta henne vid tunnelbanan och hade väntat mig en rödgråten flicka. Men, så var inte fallet. Tvärtom - hon var arg. "Urtrist och tjatigt och mossigt!" löd domen. "Dösegt!" När vi kom hem dundrade TV:n igång med Two and a Half Men. Rappa repliker, grymma skämt, sexanspelningar. "Det här är kul!" konstaterar dottern nöjt i soffan och jämför med gamle Shakespeare - en tråkig gammal gubbe. (Fast han var ju inte gammal när han skrev pjäsen...)

Romeo och Julia...

... eller Two and a Half Men? Teater båda, men vari ligger skillnaden?

Jag har mina käpphästar och till dem hör just att det är viktigt att läsa böcker och uppleva musik och bra filmer. I julklapp gav jag min yngsta dotter filmen Gökboet av Milos Forman. En superfilm, tycker jag. Effektivt berättad, viktigt budskap och oerhört bra spelad. "Måste vi kolla klart just nu? Kan vi inte ta resten imorgon?" gäspar Lillasyster. Vad är detta? Har utvecklingen gått ifrån det som min generation kallar för kultur? Är den nya generationen för otålig för att orka sätta sig in i Madame Bovarys trista äktenskap? Anna Kareninas hemska öde? Raskolnikovs samvetskval? Har man helt enkelt inte tid i allt bruset från TV-apparater, plonkandet från mobiler och det öronbedövande skramlet från reklam, reklam, reklam?

Återkommer i detta viktiga ämne. Måste bara söka ett jobb till ikväll.

En tanke till bara: de där skratten "på burk" som ackompanjerar alla lustigheter i amerikanska sit-coms - hur påverkar de oss? De kanske skulle ha burkade skratt på Dramaten också? Det kanske skulle höja temperaturen några grader iallfall...
(Jag skojar förstås.)

Att ge kritik

Det är väldigt jobbigt att ge kritik, tycker jag. Iallafall om man måste säga något negativt. När jag jobbade som redaktör hade jag svåra problem med det: hur säger man till författaren att texten inte håller måttet? Hur säger man till konstnären att hans omslagsbild inte är vacker? Hur säger man till tryckaren att boken faktiskt inte ser fin ut? Och jag som vill att alla ska vara glada och ingen ska vara ledsen... Ångest och åter ångest.

Smajlisar hade definitivt hjälpt mig i mitt arbete som redaktör
- skulle haft dem med mig i väskan överallt.

För några år sedan gick jag en kurs i samtalsmetodik och då skulle vi öva på att leverera "bad news". Jag fick i uppgift att spela rollen av en läkare som skulle informera sin patient om att han/hon lider av en elakartad hjärntumör. Värsta scenariot, tyckte jag. Ett par minuter fick vi på oss till förberedelser, jag och min "patient" - som var läkare i verkliga livet. Ångesten var total. Tänk, om detta varit på riktigt!? Dessutom hade jag haft en kollega på mitt arbete som drabbats just av detta och jag hade hans lidande i färskt minne. Jag minns att jag svettades och skakade när jag försökte göra just det som jag kände var rätt: se på personen med fast blick, utstråla tillförsikt och hopp. Ingjuta en känsla av trygghet. Inte försöka gömma mig bakom krångliga termer och medicinska begrepp eller prata om ovidkommande saker. Och så det viktigaste: säga att vi ska kämpa tillsammans för att fixa det här. Hur det gick har jag glömt bort, men min "patient" och jag åt bulle och skrattade efteråt, minns jag.

Lyssna med hjärtat.

Igår kväll tittade jag och mina döttrar återigen på Treans absurda dokusåpa Svenska Hollywoodfruar - och där förekom en scen där just detta med att ge kritik och leverera "bad news" skildrades på ett helt otroligt sätt - hur svårt det är. Den äldsta av fruarna, Gunilla Persson, har en 9-årig dotter som hon älskar och avgudar. Hon är besatt av tanken på att flickan ska bli en känd sångartist i stil med Judy Garland och har därför på eget bevåg spelat in en musikvideo där flickan springer runt på stranden och sjunger, utklädd till prinsessa. Hon bjuder hem en av de andra fruarna, Margareta, som är sångpedagog. Efter en fikastund överraskar Gunilla sin gäst med att sätta igång videon. Kameran filmar båda damernas ansiktsuttryck under visningen. Stigande förvåning, sedan chock, vrede och irritation och till sist medlidande med den lilla flickan, som borde leka istället för att agera i tillgjorda poser. Det andra ansiktet: glädje och stolthet. När videofilmen är slut, vänder sig Gunilla strålande av modersstolthet till Margareta och frågar: "Nå - vad tycker du? Fantastiskt vackert, eller hur!!?"

Mor och dotter - Gunilla och Erika. Hur ska detta sluta?

Men - Margareta svarar att hon faktiskt inte tycker att filmen är bra. Inte alls. Gunillas breda, bländvita leende stelnar. "Vad?!! Vad menar du!!?? Vad är det som inte är bra!?" Margareta försöker hitta detaljer för att förklara sig och för att släta över. Men - nu är det kört. Det blir ett kort, kallt och formellt avsked - som står i bjärt kontrast till det översvallande mottagandet. Pang igen med dörren. "Hon är en elak människa, minsann!" konstaterar Gunilla. "En sådan människa vill inte jag vara vän med!!"

Ja, vad gör man när någon inte vill förstå? Inte kan förstå? När någon lever i sin fantasivärld och på inga villkors vis vill därifrån? Ska man låta dem hållas där? Ska man låta bli att leverera kritik till vissa människor? Så här tycker jag: om Gunilla varit ensam, hade svaret varit enkelt: låt henne hållas och odla sin livslögn - den skadar ingen, möjligen henne själv. Men: nu är hon inte ensam. Hon drar dottern med sig in i låtsasvärlden. Tänk om flickan inte hittar ut? Tanken svindlar - trots att det handlar om en ytlig dokusåpa på Trean.

Bilskolan Del II

Under min tid som körskole-elev hann jag avverka sex s.k. trafikpedagoger. Fem män och en kvinna. Jag har alltid trott att ordet "pedagog" betyder någon som har förmågan att lära ut saker - men det var bara en av dessa sex som hade en pedagogisk förmåga. Det var inte kvinnan. Hon borde ha jobbat på Kumla - inte på en bilskola. Det var den yngste, som bara hade ett kort vikariat, som var tveklöst bäst. Han hade ingen trafiklärarutbildning alls, men höll hela tiden en klar och tydlig koppling till trafikteorin: korta kommandon, klara besked, direkta kommentarer i den aktuella situationen på vad som var rätt och fel. Och så kunde han säga "Bra gjort!" eller "Jättefint att du saktar ner här!". Ingen av de andra "pedagogerna" hade förstått den enorma betydelsen av att ge positiv feedback. Det var kritik som gällde. Och så var det en massa prat. Om annat. Mycket ofta avhandlades familjeproblem i mobilen under färd. Flera gånger fick jag sitta och vänta på att trafikpedagogen skulle handla kaffe och en varmkorv. Och äta den - eller dem, för ibland var det flera korvar som skulle ätas. Korvhanteringen kunde ta tjugo minuter - och en körlektion kostade närmare 600 kronor. Jag har arbetat som samtalsterapeut och har då tagit 500 kronor i timarvode. Aldrig att jag ens funderat på att ta fram en varmkorv och börja mumsa på den under pågående terapitimme.

Tar tid att äta på körlektionen...

Den kvinnliga "pedagogen" hade två käpphästar: hålla hårt i ratten på tio-i-två-greppet och att hon skulle göra karriär som trafikskolechef. Så hade hon en stubin som var mikroskopiskt kort, såväl gentemot andra trafikanter som mot sin elev. Under vår allra första körlektion utspann sig följande replikskifte:

Bilskoleläraren: Och vad jobbar du med då?
Jag: Jag är psykoterapeut och så jobbar jag med lite skrivande också.
B: Guu... vad bra... Då kan man prata med dig om man mår dåligt då?
J: Visst. Det kan man. Du - jag undrar - den här vägmarkeringen...??
B: Du... jag har en grej som jag skulle vilja fråga om...
J: Jaha. Du... den där vita heldragna randen där...??
B: Är du bra på att skriva också - eller?
J: Ja, det är jag väl. Men - jag undrar en sak... Den där linjen där...
B: Jo... jag ska skriva en grej här... kan du fixa lite hjälp där?
J: Hmmm. Det beror på vad du menar...
B: Guu, va bra. Då ska du få här, så kan du maila till mig sen när du är klar med den.
J: Men... Vad?!
B: Superbra. Det är ju lite jobbigt att skriva grejer och så va. Och så måste det vara klart i slutet på veckan alltså. Blir det för sent, funkar det inte.
J: Men...
B: Toppen! Skitbra! Då säger vi det!

Svårtolkad vägmarkering.

Jag fick aldrig något svar på vad vägmarkeringen betydde. Däremot fick jag en bunt knöliga papper i knäet så fort bilen stannat framför körskolan. Obegriplig text som skulle föreställa en uppsats för att kvalificera sig till att bli trafikskolechef. Uppsatsen handlade om hur viktigt det var att vara lyhörd för kulturella skillnader när man arbetar som trafikpedagog.

Om det nu är så farligt att köra bil (och det är det!!) - hur kommer det sig då att den praktiska trafikundervisningen är så ineffektiv? Och den teoretiska delen så enormt överdimensionerad? Återkommer!

Körskole-eleven får läsa mycket trafikteori
- många vägmärken blir det...

Bilskolan Del I

Jag älskar att köra bil! Det är bland det allra roligaste jag vet. Idag har jag kört mina vanliga 45 mil igen, mellan Öland och Vällingby. Det är ett rent nöje, inte tråkigt en sekund, fast jag nog gjort den resan minst femtio gånger vid det här laget. Det är som ett slags jättestor balett - svängom i rondellerna, omkörningar, inbromsningar, blinkningar, turtagning i korsningar och så parkering. Och min röda, fina, nyvaxade Mercedes B-klass är förstås huvudpersonen i baletten. Hon är så vacker och nätt och nickar så vänligt när hon blir omkörd av gråmetallic Toyota och svarta BMW, gräddvita stora lyxiga Audi och små blågröna Kia, vinröda Renault Mégane och silverfärgade Peugeot. Idag blev hon omkörd av en kanariegul Ferrari också! Hon tycker däremot inte så mycket om att bli omkörd av stora långtradare med släp som kör nära, en bra bit över 100 och sprätter vägskit. Och jag håller med henne - det liksom suger i hela bilen och ryser i den röda lacken.

När Rally-Kalle kommer farande från ingenstans
får man hålla sig på sin kant...

 

... men att bli omkörd av en gul Ferrari är bara häftigt,
tycker min bil och jag. 

Det är roligt nu, helt underbart - men resan till körkortet var fasansfullt lång, brant och knölig. Man kan utan att överdriva det allra minsta, kalla den resan för ett Sisyfosprojekt...

Det började med teoriföreläsningar på bilskolan. En gubbe står och pratar om trafikregler och visar bilder på en overhead. Alla i församlingen suckar, tittar ut genom fönstret eller koncentrerar sig på att döda en liten fluga i kaffemuggen. Alla är nästan 18 år - utom jag som är över 50... Vägmärken passerar revy på den solkiga filmduken. Älgar, rundlar i olika färger med kryss på, konstiga siffror och pilar i olika vinklar och ett knäande vildsvin. Några i församlingen fnissar förstrött. Sedan, efter tio sådana kvällar, ska man kolla i pärmar med plastmappar - där dyker samma älgar och rundlar upp och nu ska man känna igen dem och sätta ett kryss på en stencil med hundratals rutor. Någon vecka senare är det dags att sätta sig framför en dator och klicka i vad som är rätt och fel svarsalternativ. Vad betyder skylten? Hur många kilo får bilen dra om den väger 750 kilo? Hur lång pinne får man ha på bilens tak? Hur lång tid tar det att bromsa om man kör i 83 kilometer i timmen? Och hur lång tid tar det att förbränna ett glas vin? Vad är det för färg på trafikledarens väst - är den gul eller är den grön?

Är västen gul eller grön? Det måste man veta för att få sitt körkort.

Så en kväll får man se film också. Skräckfilm. Det gäller att trumma in i körskole-elevernas hjärnor att bilen är ett mordredskap. Gubben mörklägger lokalen och startar filmprojektorn. Akutmottagningen på ett sjukhus, i Australien, tror jag. Bårar med köttfärs på. Ljudet av däck som skriker mot asfalten, ljudet av glas som krossas och så ansikten förvridna av sorg och vanmakt. Så kommer en intervju med några norrländska ungdomar som snyftande berättar om bäste kompisen som nu är död. Han drack lite för mycket sprit och sedan satte han sig bakom ratten...

Så var det dags att ut och köra med en trafiklärare - fullmatad med älgar, sneda pilar, konstiga siffror och mystiska beräkningar - och tankar på om västen är gul eller grön. Vad som hände då återkommer jag till i Bilskolan Del II - och den kommer i morgondagens blogginlägg.

Doktor Caligari och den stumma skräcken

När jag var riktigt ung hade jag ett väldigt udda intresse, som nog inte delades av så många. Jag älskade tysk stumfilm från 1910-talet. Dessa filmer visades ute på Filmhuset - i bio Victor. En stor lokal med massor av platser. Men - när det visades tysk stumfilm, då var det inte fullsatt. Jag minns att allra första gången jag skulle gå på den här bion, var jag ute i väldigt god tid - för att hinna före rusningen. Jag satt och väntade i foajén men inte en kotte dök upp. Till slut trodde jag att föreställningen kanske blivit inställd, så jag frågade en vaktmästare. Han började skratta och sa, att nej då - publiken kommer snart. Det gjorde den också - vi var sammanlagt tre personer i salongen när filmen rullade igång; Doktor Caligaris Kabinett - med tyska textrutor i frakturstil. Det var knäpptyst i salongen, det enda som hördes var det avlägsna surret från projektorn och andhämtningen hos de två andra i publiken. Men - det var spännande och jag njöt. Något sådant hade jag aldrig tidigare sett. Chaplin och Buster Keaton älskade jag ju, men det här var något helt annat. Kolsvart, skrämmande, avskalat och helt utan humor - i varje fall avsiktlig humor.

Filmen handlar om en galen professor, Doktor Caligari. Han reser runt på olika marknader med en stor svart kista. I kistan finns en s.k. somnambul - en man som doktorn fått i sitt våld via hypnos. På nätterna utför somnambulen olika mystiska brott, som doktorn planerat. Kidnappningar och andra våldshandlingar.

Doktor Caligari (Werner Krauss) förevisar sin somnambul Cesare (Conrad Veidt).

.
Filmens miljöer var som tavlor - mörka, mystiska med sneda vinklar och ångestframkallande skuggeffekter. Personerna var groteska, vitsminkade med svarta ringar runt ögonen och ett skräckinjagande och överdrivet minspel och yviga gester. Men - det blev aldrig komiskt. Det var ett stiliserat dockspel - som rörliga konstverk. Jag satt som förhäxad och sedan var jag fast - tysk expressionistisk stumfilm blev min grej. Tala om nörd... Dessa filmer gjordes alla under en tioårsperiod direkt efter första världskriget - de är svartsynta, pessimistiska och till bredden fyllda av de gamla skräckromantiska myternas magnetiska kraft. Jag antar att filmerna på något sätt var en gestaltning av all den fasa och ångest som regissörerna och skådespelarna upplevt i skyttegravarnas helvete. Här var Nosferatu - den hittills hemskaste av alla Draculafilmer, här var Studenten från Prag - en tolkning av det urgamla dubbelgångartemat, människans goda sida som övermannas och krossas av den onda sidan. Här var myten om Golem - en föregångare till Frankensteinfilmerna. Här var Metropolis - förebilden för alla moderna science fictionfilmer.

Fritz Langs Metropolis.
Fritz Langs storstadsvisioner har fått många, många efterföljare,
bl.a. i Spiderman och Batman.

Denna svarta guldålder i den tyska filmen gick mot sitt slut i och med att ljudfilmen slog igenom - då blev det plötsligt mera attraktivt att filmhjältarna kunde sjunga och prata. Det stumma mörkrets riddare ersattes av glättiga operetthjältar. Den allra sista expressionistiska filmen är dock en ljudfilm - och den är mycket berömd. M heter den, M står för Mörder unter uns - Mördaren finns ibland oss. Filmen handlar om en pedofil och barnamördare som polisen inte lyckas fånga - istället jagas han av ett hatiskt medborgargarde och ställs inför rätta och döms till döden av en tribunal betående av brottslingar. Huvudrollen spelas oförglömligt av den österrikiske skådespelaren Peter Lorre, aldrig har väl en människas rädsla gestaltats så krypande otäckt.

Inför en hatisk folktribunal. Skräcken lyser ur ögonen.
Peter Lorre i huvudrollen i Fritz Langs M.

När Hitler kom till makten fick Peter Lorre fly till USA och där tvingades han in i samma rollfack som alla de andra stora tyska stjärnorna - rollen som förrädare och nazist. Vilken hemsk paradox: alla dessa människor hatade nazismen - flertalet var judar - och de enda roller de fick "over there" var just att gestalta det de hatade allra mest.

En av de sista filmerna i den här genren kom att bli en filmatisering av Bertold Brechts och Kurt Weills Tolvskillingsoperan. Filmen gjordes 1931 och en av huvudrollerna gjordes av Lotte Lenya. Här sjunger hon - i originalversionen - Sjörövarjennys sång. Hämndens och revanschens sång. Mannen som dyker upp i bakgrunden är den allra förste Mackie Messer - Mackie Kniven.

Spelets regler Del I

Jag växte upp som ensambarn. Inga syskon att konkurrera med, leka med, bråka med, hata och älska - vara avundssjuk och svartsjuk på. Jag var ensam med mina föräldrar och min barnsköterska. Ibland kom mormor eller farmor resande - deras respektive män hade dött för väldigt längesedan, och deras övriga barn också dessvärre. Inga kusiner heller, alltså. Jag kände mig väldigt liten och dum ibland, men försökte göra mig gällande så gott jag kunde. Ibland kändes det som om dessa vuxna var gudar - de var visst aldrig rädda för att gå och lägga sig på kvällen eller för att gå upp på övervåningen när det var mörkt. De trodde aldrig på att det fanns ett mögligt skelett i garderoben eller en grinande mumie under sängen, trots att jag verkligen försökte övertyga dem. Så jag längtade gränslöst tills dess att jag äntligen skulle bli vuxen. Min barndom var ett slags otålig väntan på att den skulle gå över.

Gömde sig alldeles säkert på övervåningen
- fast det var det bara jag som visste...

När jag var åtta år ungefär, tyckte jag att det hela var lite tungt. Så jag bestämde att jag minsann skulle ha fler än ett barn. Så blev det också - lyckligtvis. Två flickor blev det, med fyra år emellan. Det har varit oerhört spännande att få uppleva deras barndomar. Och som de har tagit för sig av sitt barnaskap - lekt och härjat, kämpat och bråkat, skrattat och skrikit! Och jag har lärt mig så mycket. Jag minns när min äldsta flicka var ungefär fyra år och vi satt på ett kondis och fikade efter att jag hämtat henne på dagis. Lillasyster sov i vagnen. Att gå på kondis var något Storasyster verkligen älskade. Men den här gången verkade hon lite uttråkad och tuggade håglöst på sin bulle. Plötsligt tittar hon allvarligt på mig och säger: "Mamma, när vi kommer hem vill jag leka med barn! Barn vill vara med andra barn, många barn!" Jag minns att jag skrattade - inte bara för att hennes uttalande var lite snusförnuftigt lillgammalt, utan för att jag blev så lycklig. Hon var frimodig och orädd - precis så som jag skulle ha velat vara när jag var liten. För när jag var fyra år var jag ganska så rädd för andra barn.

Numera båda flickornas absoluta favoritsysselsättning - cappuccino på kondis.
Länge, väldigt länge. Många timmar.

Nu är flickorna sexton och tolv. Ena minuten sitter de tätt tillsammans och kollar på nagellacksfärger, djupt försjunkna. Nästa minut hänger smockan i luften. "Va faan göörru??!" Ena minuten skrattar de och skojar, nästa minut: "Flytta fläsk, himla miffo!" Det är en skola för mig, en spännande och rolig skola: det är så här det går till när man kämpar på lika villkor. Det är så här man lär sig spelets regler - livets regler.

Återkommer snart med Del II.

Tintin är min hjälte

Jag gillar inte actionfilmer - de är faktiskt bara tråkiga. Bilar som brakar fram på gatorna, flygplan som exploderar, smockor och blod och skottlossning... Blir så trött. Jag är ärligt talat inte så förtjust i action-aktiviteter i verkliga livet heller. Jag skrev ju ett inlägg för ett tag sedan som hette "Värdet av att göra ingenting" - där jag hyllade tänkandet som aktivitet. I motsats till slalom, ridning, golf och annan action. Säkert retade detta några... Kanske beror det här på att jag inte klarar av att lära mig regler i kortspel, ramlar på ändan så fort jag ser ett par skidor, är rädd för hästar och kräks bara jag kommer ombord på en båt. Det har ju liksom aldrig varit någon idé att försöka sig på någon action för egen del. Att tänka däremot är en "säker" aktivitet just i det avseendet - men kan vara nog så farlig och omstörtande. Vad påverkar en människa allra mest - att segla Gotland runt eller att verkligen tänka efter? (Såvida man inte ramlar överbord. förstås.)

Blir så trött...

Det finns dock en actionhjälte som jag verkligen älskar: Tintin - den evigt unge journalisten med äppelknyckarbyxor, alltid i sällskap med sin vita foxterrier Milou. Han har funnits med hela mitt liv. Som barn fick jag alltid den nya Tintinboken av min pappa - alldeles färsk, nästan direkt från tryckeriet. Vilken fest det var att dra sig tillbaka till sitt rum med en godispåse och den nya boken, krypa upp i läsfåtöljen och försvinna in i Tintin-världen. Den mystiska stjärnan, Kung Ottokars spira, Koks i lasten, Castafiores juveler... Allra, allra mest älskade jag De sju kristallkulorna och Solens tempel. De handlade om Inkariket och där stod att det fortfarande skulle finnas en mäktig Inkakung någonstans på en hemlig plats i Anderna, i en borg gömd bakom ett vattenfall. Bilderna var så oerhört vackra och detaljerade; grönaste djungelväxter, skimrande inkaguld, solnedgång över de snötäckta bergstopparna och mörka, allvarliga inkaindianer i färgglada ponchos. Jag minns att jag kunde sitta och bara titta och titta på bilderna, drömma och liksom se dem i storformat för min inre syn. Och den stilige Inkakungen - med fjäderkrona, guldsmycken, muskulösa armar och ett värdigt, allvarligt ansikte - han skulle förstås bli min make.

På väg till nästa äventyr. Med hund, men ingen kvinna...

Döttrarna är också uppvuxna med Tintin. Han blev nästan som en äventyrlig storebror - aldrig hemma, alltid ute på uppdrag. De har också alla böckerna och älskar honom fortfarande - precis som jag. Men - när storasyster kom upp i tioårsåldern, började hon undra varför Tintin inte hade någon fru eller flickvän. "Han har väl inte tid", sa jag. "Vem skulle stå ut med en man som reser så mycket?" Men ändå - vi började undra. James Bond reser ju minst lika mycket som Tintin, och han har ju massor av kvinnor. "Är han kanske homosexuell?", undrade lillasyster. "Han kanske i själva verket är ihop med kapten Haddock?" "Knappast", säger jag. Men faktiskt - ingenstans i Tintinböckerna finns det en enda sympatisk kvinna. Ingenstans! Däremot mängder av män och pojkar.

 

Bianca Castafiore - den enda kvinnan som återkommer  i Tintin-böckerna.
En pretentiös, okänslig. självupptagen operadiva med smak för juveler och män med makt.

Bara två kvinnor förekommer: den pretentiösa, högljudda operadivan Bianca Castafiore som älskar juveler och män med makt och ibland försöker charma kapten Haddock - fast utan framgång. Hon är fet, dominant och grotesk. Och så Peggy. General Alcazars amerikanska hustru - en skrikig, grotesk förtryckarkärring med papiljotter och en gäddkäft som ständigt ryter och spyr okvädingsord. Vilken hemsk uppfattning om kvinnor Hergé måste ha haft. Inte en enda sympatisk kvinna i 24 album. Inte undra på att Tintin valt att leva ensam... Det hade säkert James Bond också gjort - med det urvalet.

 

Ett par saker till: Plan 714 till Sidney är också oerhört spännande. Och visste ni att Tintin var först på Månen - redan 1953!

 

Är sanningen alltid av godo?

Sanningssägare är inte roliga att umgås med. Barn kan ju leverera sanningar - när de är små. Då kan det vara lite charmigt när de konfronterar gubben på snabbköpet med att han är rynkig eller farmor med att hon ser knasig ut. Eller att tanten på tunnelbanan är "jättetjock". Fast vid en viss ålder upphör det att vara gulligt - vid sju år sådär ungefär, kanske.

När jag undervisade på en kurs i terapeutiskt skrivande förra året, hade jag en deltagare som led av en neuropsykiatrisk problematik som bl.a. innebar att hon alltid talade sanning. Hon kunde inte förstå varför man inte alltid skulle säga som det var. Varför ska man ljuga, när alla ändå ser hur det står till, undrade hon upprört. Hon berättade att det svåraste var att hon ofta kunde se på människor att de tyckte en sak - men ändå sa något helt annat. Det gjorde henne nästan arg, för hon kunde inte förstå varför. Hon berättade om en personalfest där en kvinna kommit fram och hälsat. Kvinnan hade på sig en blommig klänning som min kursdeltagare inte tyckte passade henne. Så hon säger :"Du passar inte i den där klänningen, du ser tjock ut!" Kollegan blev naturligvis förolämpad och ledsen. Och min kursdeltagare fattade ingenting - "Det var ju så, hon såg ju tjock ut!"

Något för sanningssägaren?
Homer ser också tjock ut i blommig klänning.

Nu hade hon gått en kurs i impulskontroll och skulle lära sig att trycka ner sina sanningssägar-impulser. Hon jobbade hårt och jag tror att det fungerade, för hon sa bara snälla saker till mig och skrivargruppen. Fast ibland såg jag att hon tyckte något helt annat - och gärna ville säga det också. Men då tog hon en klunk kaffe och tittade i taket en stund.

När jag var tretton år såg jag en pjäs på teatern - Vildanden av Henrik Ibsen. Det är en fantastisk text och den tolkades på ett otroligt inlevelsefullt sätt av skådespelarna. Huvudrollen som den unga flickan Hedvig spelades av Lena Nyman. Pjäsen handlar just om huruvida det alltid är gott att avslöja sanningen. I dramat finns en person som heter Gregers. Han brinner för Sanningen. Alla ska tala sanning, livslögnerna ska avslöjas, allt som göms i mörker och skugga ska letas upp och dras fram i ljuset.

Lena Nyman som Hedvig och Ernst-Hugo Järegård som Hjalmar
i Ibsens Vildanden. Regi: Ingmar Bergman.

Gregers bäste vän Hjalmar har en dotter som han älskar över allt annat; den lilla Hedvig som håller på att bli blind. Hedvig älskar sin far lika mycket som han älskar henne och beundrar honom gränslöst. Hon är så lycklig att få hjälpa honom i hans fotoateljé, trots att hennes syn blir allt sämre. Men - vännen Gregers tror sig veta att dottern möjligen har en annan far och i sin övertygelse att sanningen alltid måste avslöjas, upplyser han Hjalmar om detta. Hjalmar är ingen stark person, utan väldigt lättpåverkad - han blir kränkt av tanken på att hans hustru kan ha avlat barn med någon annan man, och en man ur överklassen dessutom - som han själv inte tillhör, men beundrar och kryper för. Känslan av kränkning blir honom övermäktig och i vredesmod förskjuter han sin lilla dotter, han vill inte längre veta av henne. Slutet hör till det mest tragiska i dramalitteraturen. Den lilla dottern skjuter sig i förtvivlan över att ha mist sin faders kärlek - om det är ett vådaskott eller ett självmord, tror jag förblir en gåta.

Dramats slutsats blir: låt människan få ha sina livslögner i fred - annars blir de olyckliga. Jag hålller med. Så länge livslögnerna inte skadar någon annan - låt dem frodas. De gör oss säkert både vackrare och godare, åtminstone i våra egna ögon. Och det är väl inte så fel?!

Moder Teresa borde fått betalt

Folk mår dåligt i vårt land. Materiellt sett har vi aldrig haft det bättre; vi reser till Thailand och Maldiverna, vi konsumerar hejdlöst - mode, heminredning, teknikprylar, plastikoperationer och bilar. Pengarna rullar allt snabbare medan vi putsar på ytan. Men hur mår de svenska själarna? Svaret är faktiskt: de svenska själarna mår dåligt - i alla åldrar. Mobbning, anorexi, bulimi, självmord, självskadebeteende. Stress, ångest, depressioner, missbruk och en mängd psykosomatiska sjukdomar. Ensamhet och isolering. Vi blir allt fetare.

Svenskar reser mer än någonsin. Men mår vi bättre för det?

För några år sedan läste jag i tidningen om en flicka i Norrland som mådde väldigt dåligt - så dåligt att föräldrarna till slut inte vågade lämna henne ensam av rädsla för att hon skulle ta sitt liv. De ringer till den lokala ungdomspsykiatrin och ber om hjälp - enträget och förtvivlat. De vill att flickan ska få prata med någon. Man svarar att det tyvärr inte finns någon möjlighet att ta emot flickan eftersom de inte har någon terapeut tillgänglig. Men familjen blev iallafall uppskriven på en väntelista - om cirka ett år skulle det förhoppningsvis bli flickans tur att få tala med någon. Tänk om det hade varit någon av mina döttrar?! Tänk om det hade varit jag?! Jag vet inte hur detta slutade, men det skulle ju faktiskt kunnat sluta riktigt illa - köplatsen hade kunnat bli en dödsdom.

Jag är utbildad samtalsterapeut och söker arbete, men eftersom jag har en humanistisk grundexamen kan jag inte få min legitimation (enligt de nya EU-reglerna, som det lydiga lilla Sverige naturligtvis svalt med hull och hår...). När jag ringer runt och erbjuder mina tjänster till ställen som jag tror har lite "hjärta", som kyrkan till exempel, får jag alltid samma svar. Jag är sååå välkommen - men som volontär, det vill säga jobba gratis. Jag har förstått nu, att om man inte kräver någon ersättning, då kan man i princip arbeta med vad som helst inom den så kallade människovårdande sektorn. Då spelar det ingen roll vilken bakgrund eller utbildning man har.

Moder Teresa var naturligtvis fantastisk - men jag tycker att
hon borde fått rejält betalt. Det är inget fel att ersätta en
livsviktig insats. Det hade säkert Jesus hållit med om.

När jag gick min steg 1-utbildning i psykodynamisk terapi anslöt jag mig till en volontärorganisation för att få lite praktik. Jag fyllde i ett datorformulär och vips fick jag massor av förslag på uppdrag. Det får jag fortfarande, eftersom jag inte lämnat organisationen. Telefonjour för tjejer med anorexi och hetsätningsproblematik, telefonjour för tjejer som hotas av hedersrelaterat våld, telefonjour för självmordsbenägna ungdomar och för personer med självskadebeteende. Behöver man verkligen ingen utbildning för dessa insatser? Jo - man erbjuds ju en kortare introduktionsutbildning förstås...

Ser man inga risker med att låta outbildade människor hantera problem av den här svårighetsgraden? Om man söker ett reguljärt arbete med dessa målgrupper krävs både lång utbildning, examen och legitimation och helst även tidigare erfarenhet av arbete inom området. Men - som volontär krävs ingenting. Det räcker med att man "har hjärtat på rätta stället"... Och en liten intro-kurs.

Vem svarar i luren? Kanske en volontär?

Volontärer, ideella organisationer, frivilligorganisationer, välgörenhet, filantropi, altruism... Jag tycker att jag känner en svag doft av det stora landet i väster. Där är det sociala trygghetsnätet så glest och stormaskigt att man i hög grad förlitar sig på frivilliginsatser, ofta med religiösa övertoner. Är det så vi vill ha det? Godhjärtade gratisarbetare utan adekvat utbildning som hjälper av altruistiska skäl. Men kan det inte finnas risker med det? Tänk om volontärerna inte har tillräcklig kunskap? Tänk om de gör en fatal miss, i kraft just av sin okunnighet. Har vi råd med det? (Självfallet kan alla göra missar, men risken är nog betydligt större om man har för lite utbildning.)

Och så en annan tanke - av mera filosofiskt spekulativ karaktär: skulle ett sjukhus bjuda in volontärer att assistera vid operationer? Skulle en bilverkstad skylta med att de använder frivilligmekaniker? Skulle väl inte tro det... Och det säger en del om synen på och värderingen av det här med psykosocialt arbete med människor - samtal till exempel. Det är inte mera viktigt än att man kan överlåta det på glada amatörer - goda visserligen och självklart altruistiska.

Vikten av att prata - och prata mera

Finns det en mening? Den frågan ställde jag ju i mitt förra inlägg. Min mormor kunde inte se någon mening i att hennes lille son skulle bli sjuk och dö vid så unga år - och vem skulle kunna det?? Och när så en präst, helt oprovocerat, kommer fram och påpekar att det som hänt skulle ha en mening, blir hon både kränkt och arg.

Hur kan det finnas någon mening med att tragedier händer? Att tro på att "allt har en mening" kan säkert vara en tröst - ibland. Men en ganska farlig och kortsiktig tröst-strategi med en baksida av skuld och grubblerier över frågan "varför" och olika, mer eller mindre självanklagande förklaringsmodeller. I vissa mycket religiösa kretsar har man övertygelsen att bara man tror tillräckligt starkt och rent, kommer inget ont att hända. Men, ibland händer det onda ändå - hur förklarar man det? Då är risken stor att man söker förklaringar i att tron inte var tillräckligt stark, att man tvivlat och därför drabbats. De drabbade får då bära en dubbel börda: både tyngden av det som hänt och att man fallerat i sin tro.

Tomhet och brist på mening.
Eller kan man skapa meningsfullheten själv?

Eller är det kanske den meningsfullhet man skapar själv det handlar om? Kanske handlar det om att försöka se hur man kan använda sig av det som hänt - hur/om man kan vända det till något konstruktivt? För att ta ett mig näraliggande exempel. Min arbetslöshet plågar mig enormt mycket. Jag kunde inte föreställa mig att en person med min utbildning och bakgrund skulle hamna i det här - att ingen vill ha mig, att ingen behöver mig - åtminstone inte om det skulle kosta dem något. Det är en ständigt pågående sorg och maktlöshet. Människor måste få känna sig behövda - det är livsviktigt. Men - om jag kunde vända denna känsla av maktlöshet till sin motsats, genom att få arbeta med något där just den här erfarenheten av utanförskap kan komma till nytta, då skulle det svåra bli betydelsefullt och en källa till kraft och utveckling. Tänk, vilken lycka det vore att kunna se tillbaka på de här åren och säga att de hade en mening, att jag lärde mig något viktigt som jag kan använda i mitt fortsätta liv och yrkesliv, till gagn för både mig själv och för andra.

För att återgå till mormor. Prästen skulle naturligtvis hållit tyst och låtit bli att fälla en sådan korkad och naiv kommentar. Men vad hade mormor själv kunnat göra? Bortsett från att stoppa in minnena av Olle en liten låda och gömma den längst inne i garderoben? Och istället för att förbjuda att namnet Olle fick nämnas? En liten älskad pojke som ryckts bort på ett grymt och meningslöst sätt, i början av sin blomning - hur kan man finna tröst efter en sådan monumental sorg? Jag kan bara finna ett svar på den frågan: prata om sorgen. Dela den med andra. Inte gömma den. Uttrycka den på så många sätt som bara är möjligt. Inte stänga ute resten av familjen och isolera sig med sin sorg. Prata, prata, prata och åter prata. Självfallet gör det varken sorgen eller saknaden mindre, men det skapar kanske ändå inte en ny sorg. Min mamma kunde aldrig komma över att mormor stängde in sig i flera månader. Som den lilla femåring hon var, trodde hon att det var hennes fel att storebror dött - och att det var därför mormor inte ville veta av henne. Hon levde med detta i hela sitt liv, för mormor berättade aldrig att det inte var så - hon sa ingenting.

Prata, prata och åter prata!


 

Finns det en mening?

Min mormor hatade präster. Och då menar jag inte att hon rent allmänt tyckte illa om dem, som man kan tycka illa om rasister eller bidragsfuskare. Jag menar verkligen hatade - iskallt och gnistrande. Självfallet hade hon begärt utträde ur Svenska Kyrkan så fort det blev möjligt, någongång i början av sextiotalet. Jag kan inte minnas att hon en enda gång var inne i ett kyrkorum - inte så länge jag kände henne iallafall. Ibland kunde det hända att hon såg en präst på gatan, då gick hon genast över till andra sidan.

Inte mormors favorit.

Jag frågade aldrig mormor vad som var orsaken till hennes prästhat. Mormor var en kvinna som levde livet tigande och att ställa personliga frågor kunde vara direkt farligt. Särskilt ett ämne var dödskallemärkt: hennes lille sons sjukdom och död. En gång när jag var liten och hälsade på hos mormor råkade jag få tag i en liten rosafärgad trälåda som stod intryckt längst inne i en garderob. Små barn gillar ju spännande lådor och jag var inget undantag. Fylld av upptäckarlust pillade jag upp locket. Inne i lådan låg några små tygstycken. Längst ner på botten låg en liten barngalge av trä med målade blommor på. På framsidan stod det Olle. Kvickt som en vessla stängde jag locket och ställde tillbaka lådan precis där den stått, så att mormor inte skulle se att jag varit där. Ända sedan jag var väldigt liten hade jag fått lära mig att namnet Olle aldrig fick nämnas. Aldrig.

Men jag var nyfiken när jag var liten - precis som nu - så jag frågade min mamma, som inte levde livet lika tigande - inte riktigt lika mycket iallafall. Hon berättade då den mycket sorgliga historien om min morbror Olle, mammas storebror. Han hade dött i leukemi, bara åtta år gammal. Han hade varit en snäll och foglig och allvarlig liten gosse och föräldrarnas ögonsten - underbarn som han var på att spela fiol. När han precis hade fyllt åtta år, blev han så hemskt trött och orkeslös. Doktorn ordinerade rå lever och grädde som föräldrarna och barnsköterskan försökte tvinga i honom. Men Olle blev bara svagare och svagare och tröttare och tröttare. Mormor var förtvivlad. Till slut stod hon inte ut att se sin lille sons lidande, utan lydde doktorns ordination att skicka bort honom till ett slags sjukhem. Barnsköterskan följde med Olle till sjukhemmet och stannade där hos honom tills han dog. Föräldrarna orkade inte uppleva slutet på nära håll.

Mormor var tillintetgjord av sorg. Hon stängde in sig i månader. Ville inte prata med någon - inte ens med sin lilla dotter, inte med sin make. Sorgen var omätligt stor. Efter flera månaders isolering vågar hon sig till slut ut på stan. På en bro möter hon en präst som känner till vad som hänt familjen. Prästen säger: "Nu ska frun inte vara så ledsen. Frun förstår, att allt som händer och sker - allt - det har en mening, förstår frun. Det finns en mening med att lille Olle skulle få komma hem till Gud."

Hur konversationen slutade vet jag inte. Det enda jag vet, är att mormor, så fort hon fick syn på en präst gick över på andra sidan gatan. Så länge hon levde och hon blev väldigt gammal.

Maskrosor - tyckte mormor inte heller om.

Jag tror på samtalets kraft

Jag har alltid trott på samtalets läkande kraft. Jag tror fortfarande på den - fullt och fast och envist. Det är därför jag har utbildat mig till samtalsterapeut. Tystnad, tigande, isolering, ensamhet, utanförskap är alltid av ondo - om det tillståndet inte är självvalt förstås. Däremot: att bli sedd, lyssnad på, respekterad och bemött med vänlighet är oerhört stärkande. Det vet vi väl alla; så glada och upplyfta vi blir om någon säger ett vänligt ord eller ler mot oss. Den känslan av tillhörighet kan faktiskt lysa upp hela tillvaron.

Att kunna samtala med närstående - familj och vänner - om det som skaver och gör ont är naturligtvis underbart, men det är inte alltid det fungerar. Det är inte alltid man vill drabba de närmaste med sina funderingar, av hänsyn till både dem och till sig själv. Det är förresten heller inte alla som har några närstående.

Trött av tunga tankar. Målning av Evert Lundquist.

När min mamma var i sjuttioårsåldern drabbades hon av en svår depression. Hon tappade fotfästet i tillvaron och gled obönhörligt in i mörkret. Min pappa och jag stod handfallna när hon isolerade sig, vägrade att gå ut, vägrade träffa sina barnbarn - vägrade allt, till och med att laga mat och äta och klä sig. Det var skrämmande att se förvandlingen - från parant och verbal dam med många vänner och ett långt och spännande yrkesliv bakom sig, till ett darrande vrak som bara ville ligga med ansiktet in mot väggen.

Jag kämpade hårt för att finna någon hjälp till mamma. Jag kontaktade läkare, psykologer, terapeuter, sjukhus och kliniker av alla de slag. Detta höll på i nio år. Tabletter, massor av tabletter - antidepressiva och neuroleptika med grova biverkningar, elchocksbehandlingar i flera omgångar, inlåsning. Men - inget hade den allra minsta effekt. Och inte en enda gång blev mamma erbjuden samtal. Detta trots att jag vid varje kontakt med eftertryck bad om samtalsterapi för min mamma. Svaret blev alltid nej. Man anförde ett flertal orsaker: det finns inga terapeuter tillgängliga som kan arbeta med äldre, terapeuter kan inte göra hembesök, äldre människor är terapiresistenta, depressionen är för djup, patienten är för gammal, patienten verkar alltför kritiskt inställd till vården, samtal hjälper inte mot djupa depressioner. Etcetera.

Dosetten är full - proppfull...

Jag tror att jag kan ana vad det var som från början plågade min mammas själ och tryckte hennes hjärta - men, det var nog av den arten att hon inte ville yppa det för sina närmaste. Särskilt inte om man, som hon, tillhörde den strängt uppfostrade äldre generationen, där starka känslor av hat och avundssjuka ansågs tabu. Tänk, vilken lättnad det varit om hon hade kunnat få berätta. Kunnat få undersöka, forska i sitt innersta, glänta på sedan länge stängda dörrar - tillsammans med någon som fanns där, såg, lyssnade och frågade. Tänk!

Ett fönster har öppnats - det går lätt att andas.