Peter G och Maria M - en TV-saga?

De är väldigt blonda, har mängder av hår, höga klackar, läppstift, smycken, dyra handväskor och väldigt stora bilar. Hur de doftar vet man ju inte - men säker väldigt mycket och väldigt dyrt. Så tycks de ha obegränsad tillgång på pengar - eller är det kanske en chimär? Men här upphör likheterna faktiskt. Dessa damer är - bortsett från den putsade ytan - oerhört olika personligheter. Det handlar förstås om Treans dokusåpa Svenska Hollywoodfruar - mina döttrars favoritprogram, bortsett från Family Guy och Simpsons. Om Peter Griffin är den manlige idolen, är Maria Montazami den kvinnliga. (Men en sak är helt säker - dessa två skulle INTE passa ihop. En skräpmatsglufsande tjockis med dålig ekonomi och ett oändligt självhävdelsebehov tillsammans med en fåfäng golddigger med heminredningsmani. Det skulle bli atomkrig. Vilken programidé: Peter och Maria, ett möte mellan två världar på flera sätt, inte minst mellan anmiation och dokumentär!)

Maria Montazami med sitt läppstift...

... och Peter Griffin med fjärrkontrollen.
Ett par som det torde slå gnistor om.
 

Senast - jag tittade också, kunde faktiskt inte låta bli - skulle den nya Hollywoodfrun Margareta bjuda hem de "äldre" på lunch. Och där kommer de, stolpande på sina höga klackar och, faktiskt, väldigt blyga. De iakttar varandra med vakande blickar. "Vem är snyggast? Vem är chicast? Och vem är fulast?? Det är väl inte jag..."

Från vänster Maria, Margareta, Isabel och Gunilla.

Den som varit med längst i gänget är Maria M. Hon var med från början, redan på Anna Ankas tid - d.v.s. bronsåldern. Hon är snäll och godmodig och vill inte bråka. Hon är den typen som - iallafall så länge TV-kamerorna är på - gjuter olja på vågorna och tar fram sitt läppstift om det börjar "lukta bränt". Om det riktigt verkar dra ihop sig till kris, då justerar hon sina extensions. Vid kaffet, efter lunchen, får hon justera mycket - för bråk utbryter mellan två andra fruar: Gunilla och Isabel. Gunilla är en blonderad tant som verkar leva kvar i sextiotalets filmstjärneideal. Hon har nog, till slut, lagt planerna om en egen filmkarriär på hyllan och inriktar sig nu på att istället försöka marknadsföra sin lilla dotter som en ny Judy Garland. Det är både patetiskt och otäckt och ingen vet vad den lilla dottern egentligen tycker om det hela. Gunilla försöker konversera med den gravida Isabel och ger henne komplimanger för att hon är vacker - nu. Isabel, som är en pretentiös och självgod dam med botox-läppar och en stubin som är så kort att den nog kan betecknas som obefintlig, tar det hela som en förolämpning. "Var jag inte vacker förut då, menar du??!!" Gunilla kontrar med att Isabel saknar "stil". Man måste ha stil, menar Gunilla. Annars kommer man ingen vart här i världen. Detta verkar dock inte stämma - för Isabelle verkar vara på väg god uppåt, men inte i kraft av sin stil, utan snarare för att hon har en stor talang för att skrämmas och vara allmänt ohyfsad. Isabel beklagar att programmet blivit en "freakshow" på grund av Gunillas medverkan. Gunilla hotar med att gå hem. Och Maria sliter i sina extensions. När porten slagit igen bakom damerna och de stolpat iväg, sammanfattar den nya frun Margareta: "Jag trodde att de skulle vara korkade allihop, men det var de faktiskt inte." Man kan ju undra... Men kul är det. Och lite läskigt och lite förnedrande och ganska overkligt på något sätt. Underhållning på härligt låg nivå.

Det är så viktigt att bli sedd

Jag läste igår i Dagens Nyheter om en bok som nyss kommit ut - Mitt positiva liv. Där berättar sång- och dansartisten Andreas Lundstedt om sin väg fram till att erkänna för sig själv och sin omvärld att han är HIV-positiv. I DN-intervjun berättar han vilken befrielse det var att till slut, efter tio års tigande och smusslande, äntligen kunna viska för bästa vännen att ryktena faktiskt var sanna, att han var smittad. Vilken oerhörd frihetskänsla det var att slippa hålla fasaden intakt och ointaglig, till ett omänskligt högt pris. Nu, säger han, är livet så bra. Han har funnit trygghet genom att han äntligen kunnat montera ner fasaden och vara sig själv - och bli sedd just som den människa han faktiskt är. Det är både rörande och stort att läsa. Och det manar till eftertanke: det är viktigt, livsviktigt, att bli sedd som den man verkligen är.

I dagens DN berättar en präst - Ulla-Britt Persson - om sitt arbete med aids-sjuka på Roslagstulls sjukhus i mitten av åttiotalet. Hur hon mötte dem, samtalade med dem, bokstavligen i dödens väntrum. De var isolerade från all omvärld - behandlades som farligt kärnavfall - och väntade bara på att få dö en plågsam död. Så viktigt då att bli sedd av någon som förstår, mött i sin ångest, bekräftad och upprättad som den människa man verkligen är.

Ulla-Britt Persson

Så igår visades i TV2 en dokumentärfilm med titeln Psykakuten. Jag kan tänka mig att det fanns två skäl till att filmen gjordes. Det ena var säkert att TV i denna tid av sjukhusdokumentärer också ville skildra psykiatrin och i viss mån försöka skingra dimmorna kring denna så hemliga verksamhet. Man lyckades inte. Främst kanske för att de ständigt omtalade patienterna aldrig syntes i bild - heller aldrig hördes, annat än på så långt avstånd att man inte kunde urskilja vad de sade. Endast en patient - en bipolär kvinna - uttalade sig och visades i bild. Hon uttryckte stor tacksamhet och vördnad för psykiatrin. I övrigt tycktes psykakuten endast befolkas av personal. Det andra skälet var nog att skildra perspektivkrocken mellan Anna Odell och akutpsykiatrin. Odell gjorde ju ett examensarbete på Konstfack där hon iscensatte en psykos och lät sig tas in på Sankt Görans psykakut för att sedan dokumentera hela händelseförloppet som bl.a. innefattade en bältesläggning. I filmen finns ett möte mellan Odell och två sjuksköterskor. Det har gått några år och man försöker samtala. I grund och botten tror jag att man är helt överens - men, man når ändå inte ända fram. Odell frågar varför man hade så bråttom att ta till tvång. Sjuksköterskorna skruvar på sig. Svaret är förstås: rädsla. Och brist på tid. Återigen: det är livsviktigt att bli sedd som den man verkligen är - också när man hamnar på psykakuten.

Som den terapeut jag är, utropar jag i sann revolutionär anda: Ropen de skalla - terapi år alla!

En musikhälsning till dem som vill bli sedda, men inte är det (och till dem som är sedda också, förstås): ledmelodin ur Bagdad Cafe. En film som handlar om att bli sedd, accepterad, älskad och att få växa på sina egna villkor.

Det var inte bättre förr!

Igår skrev jag om mitt möte med en kvinna som arbetat på äldreboenden i många år. Hon berättade att hon skämdes när hon skulle dela ut de oaptitliga matlådorna till de gamla. Men, sa hon, det har alltid varit tufft att bli gammal - i alla tider. Så berättade hon om sin mormor som efter ett långt liv med många barn hamnar på långvården på 1960-talet. När de anhöriga kommer för att hälsa på, ser de att hon har blåmärken på överarmarna. På frågan vad som hänt, svarar hon att personalen blir arg på henne när hon ber att få gå på toaletten istället för att ligga med blöja - de tar henne så hårt i armarna och ruskar henne. Detta hände på folkhemstiden - innan privatiseringsepidemin slog till i vårt land. Men då var det ingen som slog larm i press och TV.

Och hur var det ännu tidigare? På den så kallade "gamla goda tiden"? Var den verkligen så god? Tog man verkligen hand om varandra? Handlar det inte ofta om en idyllisering, när man beskriver hur de gamla fick åldras och dö i närheten av sina anhöriga, i utdragssoffan i undantagsstugan? Man vill helst av allt se det förflutna i ett förskönande ljus - åtminstone lite disigt, som på ett gammalt oskarpt fotografi med svaga konturer, där man inte längre riktigt kan skönja verklighetens detaljer.

Emil i pappa Antons knä. TV-filmerna om Emil i Lönneberga har säkert bidragit till
idylliseringen av den gamla goda tiden. Ingen vet hur Emil kände inför sin auktoritäre far
på ålderns höst. Stängde han måhända in honom i Snickerboa - som ett litet memento?

 

Det har alltid varit tufft att bli gammal, säger min bekant. Visst, jag håller med. Men det har alltid varit tufft att vara litet barn också. Barn förr i tiden hade det inte heller så lätt. De blev inte respekterade, inte lyssnade på. "Låt maten tysta mun", hette det. De vuxna kunde bete sig hur som helst mot de små. Skrika åt dem, tvinga dem, skrämma dem, håna dem och skratta åt dem. Och när det inte fungerade, kunde de vuxna dra till med brunnsgubbar, källartroll och i värsta fall en straffande Gud. Att skrämma till lydnad var det enda vapnet - att resonera och skapa förståelse hade man varken tid eller förmåga till. Till och med i vuxen ålder kunde barn ha en nästan absurd respekt för sina föräldrar. Minnet av örfilar och slag hade vuxit in i kropp och själ. Kanske fanns, långt därinne, en sedan barndomen undertryckt önskan att äntligen få skipa rättvisa, att äntligen få slå tillbaka. Så blev de stränga föräldrarna gamla, svaga och skröpliga. De orkade inte längre skrämmas. De behövde hjälp. Och vem skulle hjälpa, om inte den som tidigare blivit skrämd och slagen.

Lydiga barn med psalmboken i hand.

Kunde man glömma eller förlåta då? Kunde man med hjärtat vårda sig om den som slagit och skrämt? Det var kanske inte så konstigt om man distanserade sig. Om man avhände sig ansvaret.
"Som man bäddar får man ligga" heter det ju. Och det är faktiskt en sanning. Respektera barnen när de växer upp. Lyssna på dem och låt bli att skrämma dem. Så kommer man själv att bli respekterad och lyssnad på.

Det kanske inte är så konstigt att man i det fjärde budet manar till respekt för föräldrarna. Den straffande guden kan ingripa - om man inte lyder, om man revolterar. Så här låter Martin Luthers vidareutveckling av det fjärde budordet: Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke förakta eller förtörna våra föräldrar och herrar, utan hålla dem i vördnad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och hava dem för ögonen.

Detta blogginlägg är baserat på de många historier jag hört av gamla som berättat om sin barndom.
Det var inte bättre förr!! Det är bättre nu - inte bra, men annorlunda.

Äldremat och motorcyklar

Jag gillar att handla mat. Det är härligt att välja och vraka bland alla grönsaker, frukter och köttbitar. Ibland träffar man någon intressant person i mataffären också. Det gjorde jag igår - en kvinna som arbetade på det äldreboende min mamma bodde på de sista åren av sitt liv. Nu ska äldreboendet avvecklas och göras om till servicelägenheter där lite piggare gamlingar kan bo, med stöd från hemtjänsten. Någon stationär personal ska det inte vara längre, så de riktigt gamla och hjälpbehövande får söka sig till andra boenden. Snart ska husen tömmas och renoveras så nu väntar man bara på att de allra sista hyresgästerna ska avlida. I väntan på finalen, serveras de fiskstuvning till kvällsmål - varje dag, hela veckan. Sju gånger fiskstuvning per vecka. Fisken ligger och simmar i den soppa man serverade till lunchen - det kan vara tomatsoppa, svampsoppa eller sparrissoppa. Allt serverat i små lådor av plast. Kvinnan berättar att hon skäms när hon levererar de små plastlådorna. De gamla ser alltid lika ledsna och nedslagna ut när locket tas av och den i soppa simmande fisken visar sig. Och den luktar inte gott heller, suckar hon och skakar på huvudet. Det är jobbigt att skämmas på sitt arbete, säger hon.

Läckert? Aptitretande? Matlåda för äldre. 

Helvete, att det ska vara så svårt att bli gammal nuförtiden, utropar jag uppgivet bland grönsakerna. Man vågar ju inte åldras... Men, säger kvinnan, det var inte bättre förr. Inte alls. Folk fick ligga och ruttna bort på långvården. Gamla människor har alltid haft ett helvete, säger hon. I alla tider. Och jag tror henne. Vem har sagt att de gamla som fick ligga och dö i undantagsstugan hade det så mycket tryggare och bättre? Det är inte alls säkert att de anhöriga alltid var snälla mot sina gamla. Och fattighusen var väl slutstationer utan vare sig hygien, näringsriktig mat eller respekt. Varför är det så här? Är det fult att bli svag och behöva hjälp? Är det fult att bli gammal? Alla blir vi ju det - om vi har tur och inte dör unga.

Förra året studerade jag gerontologi - läran om det naturliga, friska åldrandet. Vi elever fick ta del av mycket tankeväckande och spännande läromaterial, bl.a. en rolig nytolkning av den s.k. ålderstrappan. Den börjar med födelsen och slutar med döden. Cirkeln brukar slutas i båda trappändarna.

Den gängse bilden av ålderstrappan.

Nytolkningen - ritad av tecknaren Cecilia Torudd - föreställer en modern ålderstrappa, med ett annat sorts liv och åldrande. Efter 70-80 inträder friheten - på en motorcykel ger sig gamlingarna iväg ut på nya äventyr. Gasen i botten. Full rulle mot okända mål.

Den nya ålderstrappan.
 

Men - vart åker motorcykeln? Med min mammas äldreboende i tankarna, med vetskapen om att man väntar ut (läs: svälter ut) de sista gästerna och att de allra äldsta får söka sig nya boenden, någon annanstans - är svaret givet. Full rulle mot ättestupan. Gasen i botten. För de allra äldsta, de som inte längre orkar vara pigga pensionärer som går på kurs och klarar sig själva - för dem finns ingen plats, inte ens i ålderstrappan. Att börja åka båge på gamla dagar - det kan bli en fin lösning. Och snabb.

(Nu menar jag självfallet inte att Cecilia Torudd skulle vara någon förespråkare för ättestupan. Detta är min personliga tolkning av hennes teckning.)

Som man är klädd blir man hädd...

... brukade min mamma säga, aningen hotfullt, när jag i tonåren var inne i min värsta protestperiod. Jag blev irriterad på henne och sa åt henne att lägga ner. Sådant ytligt prat ville jag inte höra. Trasiga jeans skulle det vara och mystiska mörka rockar och en gammal mörkgrå militärkavaj från Myrorna. Det gällde ju att se ut som en riktig djuping. Makeup, modekläder och putsade skor var bara ett tecken på ytlighet. Enligt min kulturasketiska ideologi iallafall. Att gå runt med kjol och kavaj och accessoarer var till för korkade borgarbrackor.

Bruno K Öijer som ung - mitt modeideal.

Håller fortfarande stilen. Starkt jobbat, tycker jag.
Inga slipsar här inte... Och fortfarande mitt modeideal.

Och min mamma rasade. En gång gick det så långt att jag på morgonen när jag skulle gå till skolan inte kunde hitta mina favoritjeans - de svarta med stora hål och härliga fransar nedtill. Krisen var ett faktum - att ta på sig de mörkgröna garbardinbyxorna från NK var inget tänkbart alternativ. Jag letade överallt. Ingenstans fanns de. Mamma verkade ovanligt undvikande där hon satt med tidningen vid frukostbordet. Så plötsligt slår det mig - kanske att hon faktiskt gjort allvar av sina hemska hotelser och slängt favvisarna i soptunnan. Jag rusar ner i källaren och står på huvudet i tunnan. Och där - hopknölade i en påse - där ligger de! Upp igen med påsen bakom ryggen. På med gabardinbyxorna och vänta tills mamma avtågat till jobbet. Ultrasnabbt byte av byxor och så iväg till skolan - lycklig och nöjd med favvisarna på plats. Vad som hände senare på kvällen orkar jag inte skriva om. Men - de svarta jeansens långa liv var inte slut iallafall - inte på länge.

Nu kunde man ju tro att detta skeende skulle upprepa sig med mina båda döttrar, 12 och 16 år gamla. Men eftersom jag aldrig egentligen kom ur min asketiska djuping-period, har motsatsen inträffat. Modersprotesten har istället resulterat i att flickorna är mycket modemedvetna, klädintresserade och totalt immuna mot kulturtalibanism. Nu är det de som kommer med propåer om nya jeans och annat - till mig. Det har liksom skett en generationsöverklivning - från mormor till barnbarn. Mammas proteststil har blivit en parentes i evolutionen. Mina säckiga jeans och svarta tighta västar är inte längre ett tecken på djupsinne och kulturmedvetenhet - de är snarare ett tecken på att man fastnat i en för länge sedan passerad fas, säger flickorna. Och jag har faktiskt fattat det nu på äldre dagar: min mamma och mina döttrar var/är faktiskt inte så fel ute. Ett prydligt och vackert yttre behöver inte alls vara tecken på ytlighet - såvida det inte är alltför putsat och pudrat, förstås. Och nu, när jag med ljus och lykta söker efter jobb - är det yttre nog ännu viktigare. Hittills har jag ju inte blivit kallad till en enda intervju - men skulle detta oerhörda hända, då är det nog dags att kulturtalibanen svidar om. För, som min mamma brukade säga "Som man är klädd, blir man hädd." Som sagt.

Välklädd - och inte nödvändigtvis okulturell.
Kanske...

Viktiga människor

Vad är en "viktig" människa? Viktig med innebörden "betydelsefull". Är det den som klättrat högt upp på karriärstegen, har ett jobb med makt, hög lön och en fulltecknad agenda? Den som har många bekanta som gratulerar på bemärkelsedagarna? Som blir lyssnad på och respekterad i kraft av sin position?

Med blicken stadigt riktad uppåt.

Eller kan en viktig människa vara något helt annat? Jag har två goda vänner. De känner inte varandra och bor i olika städer. Båda är män - men där upphör likheten. Medan den ene är blid och lite blyg, är den andre intensiv och ganska högljudd. Den blide vännen har jag känt i mer än halva mitt liv. Han är förtidspensionär sedan länge. Varför vet jag inte riktigt, för han är både kunnig och påläst. Han är välutbildad och oerhört trevlig, humoristisk och omtänksam - sina vänners vän. För några år sedan fyllde han jämnt och vågade sig då på att ställa till med stor fest på fin restaurang. Det kom så många människor - både släkt och vänner. Alla var glada och alla ville de hylla honom. Och vilken fest han ordnat! Med stort engagemang hade han valt den allra läckraste maten för oss gäster. Det hölls fina och roliga hyllningstal. Men då blev min vän generad, riktigt plågsamt generad. Efteråt konstaterade han att det var jobbigt att höra allt det där. Var han verkligen värd allt detta beröm?? Några år efter festen blev han väldigt sjuk och hamnade på sjukhus - vi vänner blev oroliga, mycket oroliga. Telefonerna gick varma. Jag minns att jag tänkte hur mycket jag skulle sakna min vän om det värsta skulle hända. Och den tanken var jag inte ensam om, det vet jag. Nu blev min vän frisk igen - och det är härligt. Men jag tror att han går omkring med en känsla av att vara överflödig,  inte tycker att han har någon roll att fylla i livet, att han inte betyder något. Trots att han är en så viktig människa!

Viktigt folk på väg.

Den andre vännen lärde jag känna när jag ledde en skrivarkurs för inte så längesedan. Han är en lysande fotograf med en enorm förmåga att ta fram människors inre i sina bilder. Och som han kan fånga ljus och skuggor! Men - han har en neuropsykiatrisk diagnos som renderat honom åratal av nedbrytande medicinering, interneringar och allehanda övergrepp och förtidspension sedan mycket unga år. Han befinner sig utanför samhället. Vill han in - är priset omänskligt högt i form av underkastelse under ett system som på intet sätt låter honom leva i enlighet med sin förmåga och sin talang. Han borde bli beundrad för sina underbara bilder, han borde bli lyssnad på för sina fria, kreativa och omstörtande tankar. Man borde ta tillvara hans enorma kapacitet. Istället blir han missförstådd, föraktad och kastrerad. Trots att han är en så viktig människa!

Jag hade en lärare i tyska på gymnasiet. Han var språkvetare och hade studerat det urgamla språket sanskrit. Han brukade säga om vissa människor att de var Mahatma. Och då menade han inte den magre hungerstrejkande Mahatma Gandhi, utan människor som var begåvade med stora själar, människor som hade förmågan att se och förstå och känna empati. (Att andas heter på tyska "atmen", ordet kommer just från sanskrits mahatma - som betyder "stor luftande". Så berättade min tyskalärare iallafall.)

Solrosor av Emil Nolde till mina båda viktiga vänner.

Slutsats: en viktig människa är en person som delar med sig av sina tankar och känslor. Som tar sig tid att se sin omvärld och sina medmänniskor. Som finns till i all sin stora mänsklighet, på gott och på ont. Det är inte en person som har så fullt upp med att klättra i stegen att han/hon inte hinner se allt som passerar där nedanför: kärlek, barn, medmänniskor, sorg, gläjde. Att agendan är full är inget bevis på ett värdefullt liv.

Stängda dörrar del I

"För att få en jämnare könsfördelning ser vi helst manliga sökande."
"Vi söker personer under 35 år - detta för att få en jämnare åldersfördelning."
"Vi vill att du har egen erfarenhet av missbruk, för att öka förståelsen för målgruppen."
"Vi ser gärna att du har egen erfarenhet av psykisk sjukdom."
"Du har egen erfarenhet av ätstörningar och/eller anorexi och bulimi - som du nu är botad från."

Så står det i jobbannonserna. Det står så här också:

"Vi vill att du är ung och hungrig på utmaningar, erfaren samt flexibel, stresstålig."

Jag är kvinna, över 35, har ingen erfarenhet av missbruk eller psykisk sjukdom eller ätstörningar. Däremot är jag både erfaren och stresstålig - och ganska så flexibel. Och har en väldigt bra och gedigen utbildning. Men ung och hungrig?? Så får jag heller inget jobb. Blir aldrig ens kallad till en intervju. Inte en enda gång faktiskt!

Dörren till arbetslivet är stängd.
Hur öppnar man den?? Vem har nyckeln??

Min coach säger att det i många andra länder är olagligt att skriva så här - åtminstone de två första citaten. Det är ålders- och könsdiskriminerande. Han ser min förtvivlan och föreslår att jag ska utelämna personnumret på mina jobbansökningar, Men - då hamnar de väl ännu fortare i "runda arkivet", d.v.s. papperskorgen.

Eftersom jag som ung jobbade som svenskalärare för invandrare skickade jag tidigare i somras intresseanmälningar till Migrationsverket. De sökte något som kallas "lotsar" och jag tänkte att det kanske vore något. Efter ett tag ringer jag och frågar om de fått mina intresseanmälningar.

-   Jodå, svarar de. Vi har sett dem.
Jag frågar vad Migrationsverket gör med sådana brev. Svaret blir följande:
-   Ja, ärligt talat hamnar de nog för det mesta i korgen.
-   Vilken korg då?, undrar jag oskyldigt. Inkorgen?
-   Njae... papperskorgen dårå...

Lite eftertanke. Jag förstår om man på en arbetsplats vill sträva efter att skapa ett bra klimat. Att bara ha tanter i sextioårsåldern eller grabbar i tjugoårsåldern är säkert inte alls kreativt. Det riskerar att bli stagnation och i värsta fall en stängd och intolerant atmosfär. Samma sak med alla grupper. Allt för homogena sammansättningar skapar ingen dynamik. Unga behöver äldre - att lära sig av. Äldre behöver yngre att inspireras av. Ett bra exempel är när man ska sätta ihop en grupp i gruppsykoterapi. Det gäller att med stor fingertoppskänsla plocka ut just den kombination av åldrar, kön, bakgrunder och problem som kan skapa de bästa förutsättningarna för läkande och växande. Psykoterapigrupp eller arbetsplats - skillnaden är inte alls så stor.

Återkommer, snart. En sista fråga bara: var finns nyckeln? Den som kan låsa upp dörren till Arbetslivet.

Varför bara män - igen?

Igår skrev jag om de fyra damerna i Sex and the city - de som mer än allt annat älskar att shoppa. När de blivit svikna - då köper de en väska. När de sörjer - då köper de en klänning. När de gjort bort sig på jobbet - då köper de ett par skor. Så berättade jag om relationsexperten som på allvar menade att alla - alla! - kvinnor blir lyckliga, bara de kommer in i en väskaffär. Efter att jag hade publicerat mitt inlägg, började jag tänka: jag skriver nästan bara om män. Kreativa män. När jag till slut skriver om kvinnor, handlar det om fyra utseendefixerade shopaholics. Själv avskyr jag att shoppa. Jag blir inte alls lycklig när jag kommer in i en väskaffär - jag får bara ångest och vill ut därifrån så fort som möjligt. Vad är detta? Föraktar jag mitt eget kön? Jag tänkte så det knakade mellan öronen igår kväll. Jag vill ju verkligen vara en ärlig bloggare - vill inte låtsas något för att vara politiskt korrekt eller rumsren i trendsalongerna. Men faktum är att om jag måste välja, tittar jag ändå hellre på Sex and the City än på en intervju med Marit Paulsen.

Carrie (Sarah Jessica Parker) ...

...eller Marit? Det är frågan.

I ett tidigare blogginlägg - Varför bara män? - undrade jag samma sak. Jag har bloggat om Strindberg, Stagnelius, Mozart, Mahler, Sting, Miles Davis, Ranelid, Turner och Rembrandt. Om Michael Jackson och Anselm Kiefer. Är jag mansfixerad? Är dessa herrars hjärnor mera kreativa, just i kraft av att de är män? Handlar det verkligen bara om att vi kvinnor nästan alltid haft en tjänande roll och därför inte hunnit med att vara kreativa - också? En del feministiska teoretiker påstår ju det. Jag undrar... Antagligen är det jag som är "blind" - och inte ser alla nyskapande och gränsöverskridande kvinnor. Eller vill se dem? Eller så rör de sig i genrer jag inte förstår mig på?

Björk Gudmundsdottir - antagligen både nyskapande
och gränsöverskridande.

Jag växte upp som en typisk "pappas flicka". Min pappa var musikprofessor och väldigt mäktig - åtminstone på jobbet. Han och jag var redan från början bästisar och brukade lyssna på Stravinsky tillsammans när jag kommit hem från dagis. Nuförtiden skulle man nog säga att vi var riktiga supernördar, båda två. Det lyssnades på musik, det kom hem konstnärer och kompositörer och musiker - alla var de män och jag beundrade dem gränslöst. Allra helst som de lät mig vara med, trots att jag bara var en liten flicka. Jag minns fortfarande långa middagar med verbala män som gestikulerade och berättade fantastiska saker från musikens värld. Allt i ett slags skimrande ljus som reflekterades i vinglas och salladsskålar och glittrande bestick. Det var underbart och roligt och spännande. Jag njöt och blev faktiskt lyssnad på, i all min barnslighet. Självklart hade dessa stora män fruar också. Men de pratade om annat. Och på något sätt upplevde jag inte att det glänste lika mycket om dem. De var inte lika yviga, inte lika spekulerande och djupsinniga, tyckte jag. Kan det vara detta som är grunden till att jag hittills bara bloggat om kreativa män? Ska ta mig en funderare till...

Hur kan en väska vara lyckan?

TV - igen... Lillasyster vill att vi tittar tillsammans, hon och jag. Storasyster är ute på andra äventyr. Lillasyster väljer - det blir Sex and the City, långfilm nummer ett. Jag suckar tungt. Blir så trött... Men ok då, det finns ju värre saker... Jag antar att alla vet vad detta epos handlar om. Fyra damer i medelåldern som lever storstadsliv i New York. Precis som i de gamla sagorna: en ljus, en mörk, en rödhårig och så en huvudperson. Jämförelsen med de tre musketörerna och D'Artagnan ligger nära till hands. Samantha - den hedonistiska njuterskan som konsumerar män med glupande aptit, Miranda - den ambitiösa karriärjuristen som tar allt på allvar, Charlotte - den söta, späda familjeflickan. Och så Carrie - modeskribenten och eposets berättare. Vilka är dessa om inte Porthos, Athos, Aramis och D'Artagnan i kvinnoskepnad?

De fyra damerna på sedvanlig
shopping-expedition.

Med täta mellanrum träffas damerna och dryftar sina problem. Dialogen är rapp, intelligent och väldigt urban. Det handlar om sex - förstås - men också om relationer, arbete, åldrande och om hur den biologiska klockan tickar med allt mer öronbedövande slag. Och så handlar det om jakten på "den rätte". Men allra mest handlar det om det konstiga fenomenet Shopping. Damerna drabbas ofta av känslostormar - och då heter den store tröstaren just Shopping. Att köpa en väska löser alla problem, rätar ut alla frågetecknen till utropstecken och torkar alla tårar... Ett par skor botar hjärtesorg och ångest. Carries vackra ögon glittrar när hon ser på sin älskade Mr Big, men de glittrar mycket mer och mycket djupare på något sätt, när hon ser och känner på sin nyinköpta väska med märket Louis Vuitton.

Svaret på livets alla frågor??

 

 

 

För länge sedan såg jag ett annat TV-program, där en man skulle lära sig hur man på bästa sätt umgås med det motsatta könet. Han hade mött en ny kvinna och eftersom han misslyckats så många gånger tidigare hade han nu bett en kvinnlig rådgivningsguru om hjälp. Hans nya kvinna började nämligen verka olycklig - hon också. Rådgivaren/Relationsexperten (med tvivelaktig utbildningsbakgrund) konstaterar, efter flera timmars diagnosticerande samtal följande: "Det finns en plats där alla - ALLA - kvinnor blir lyckliga. Den kvinna som inte blir lycklig här - hon finns inte. Till den platsen ska du ta din kvinna." Jag undrade med spänning vad Relationsexperten skulle säga. Stranden? En fin restaurang? Ett lyxhotell? En bergstopp med fabulös utsikt? Men - det säger hon inte alls. Hon säger: "Väskaffären!" Min haka ramlade ner i parketten... Det är inte konstigt att sjukdomen "Shopaholism" sprider sig med pandemisk hastighet.

Zappandets lov

Zappade igår kväll runt mellan TV-kanalerna och fastnade vid två program. Det första var en konsert med Britney Spears, det andra en dokumentär om ett stort fotoarkiv i Tel Aviv - Life in stills (Livet i stillbilder). Det första programmet skrämde mig - det andra programmet gjorde mig lycklig. Tänk ändå vad TV kan ge upphov till tankar! Jag hör ofta äldre människor klaga på den yngre generationens massiva TV-tittande. Visst är det säkert både passiviserande och avtrubbande att bara konsumera skit. Men å andra sidan - vilken kunskap man kan få! Världen har blivit så mycket större nu - tack vare TV-mediet. Använder vi TV på rätt sätt, är det ju en oerhörd källa till vidsyn, förståelse och tolerans. Kunskap är den enda verksamma medicinen mot fördomar och trångsynthet.

Dokumentären Life in stills handlar ett jättearkiv med fotografier i Tel Aviv. Arkivet, som grundades på 1940-talet av paret Weissenstein, förestås nu av den gamla änkan, den 98-åriga Miriam. Hon är så oerhört och gränslöst stolt över alla dessa miljontals bilder - dokument från staten Israels historia, blandat med porträtt av alla de slag. Bilderna är hennes liv. Men - samtidigt är hon nu så trött, så trött. Hennes fårade ansikte uttrycker den där gåtfulla blandningen av likgiltighet och leende överseende som man kan uppleva hos en del riktigt gamla människor. Det är svårt att sätta fingret på vad som gömmer sig där bakom. Är det ett sätt att kamouflera att man inte kan höra vad som sägs? Eller är det känslan av att vara så nära livets bortre gräns, att man inte riktigt bryr sig längre? Att man liksom ler åt de yngres strävan? Man har ju redan varit där - för så länge sedan. Miriam har en dotterson, som också arbetar i fotoarkivet. Förhållandet mellan dessa båda är så fyllt av respekt och ömhet - framförallt från dottersonens sida. Det finns en scen när de båda sitter vid köksbordet och äter och samtalar. Mormor tuggar långsamt, med malande käkar, som riktigt gamla gör. Plötsligt ser man att hennes näsa börjar rinna. Taktfullt och utan att på något sätt såra hennes integritet, tar dottersonen fram en pappersnäsduk och torkar henne om näsan. I en annan scen vilar de tillsammans. Dottersonen säger: "Mormor, att vara med dig gör mig lugn." Han ser på henne länge och i hans blick finns inte bara ömhet och kärlek, utan också vemod. Han ser att mormor nog inte kommer att leva så länge till och hans kärlek är villkorslös - och hon förmår inte längre att återgälda den. Hon avled två veckor efter det att filmen var slutförd.

Mormor Miriam Weissenstein och dottersonen Ben Peter.
Ung och mycket, mycket gammal och så mycket ömhet.

Det andra programmet - det som skrämde mig - var en show med Britney Spears. Jag vet inte så mycket om henne - men det jag vet är att hon i likhet med Michael Jackson vuxit upp som en artistbroiler och att hon i kraft just av sin bristande verklighetskontakt råkat hemskt illa ut i sitt privatliv.

Britney Spears - väldigt långt från Miriam Weissenstein.

Hon är både begåvad och vacker - men vad som visades i showen var en robot. En marionettdocka som mimar till förinspelad sång. Dockan sprattlar och marscherar fram och tillbaka på scenen, omgiven av andra robotar som också sprattlar och marscherar. Dockans ansikte är stelt och glädjelöst. Allt ackompanjeras av laserljus och massor av pyroteknik. Den tunna, entoniga lilla sången i allt sitt vemod hörs nästan inte.

She's so lucky, she's a star
But she cry, cry, cries in her lonely heart, thinking
If there's nothing missing in my life
Then why do these tears come at night?

Lost in an image, in a dream...

                                                                                                  (Strof ur Lucky.)

Ytterligheterna möts - Britney och Miriam fick aldrig träffas, tyvärr. Men jag fick förmånen att träffa dem båda - framför TV:n.

Samtal i bilen

Igår gick färden norrut, från Ölandshemmet till Stockholmshemmet. Med i min underbara röda Mercedes B-klass var mina båda döttrar och Storasysters bästis. Bästisen har funnits med oss sedan hon och Storasyster var tre år. Nu är de snart sjutton. Kuddkrig och trollsoppor har bytts ut mot shopping och caffelatte, pratet om barbiesarna har förvandlats till prat om killar - snygga killar, fula killar, coola killar, nördiga killar. Mörka killar, ljusa killar, killar med muskler, killar med långt hår, rakade killar, gulliga killar. Lillasyster lyssnar och lär och fäller då och då en kritisk kommentar. Hon gillar också snygga killar, främst av alla Anton Hysén. Jag brukar fråga tjejerna så här: Om ni måste välja - vad tar ni då? En riktig snygging som är korkad eller en halvful nörd som är både trevlig och intelligent? Svaret brukar utebli - valet förefaller omöjligt. Fast jag vet ju vad jag skulle svara - tveklöst den halvfula nörden. Att upptäcka att man inte har något att säga varandra, måste vara öken och ångest. Fast jag är ju gammal nu och har inte samma krav... Säger de... På utseendet, alltså.

Pratande nörd...

...eller handlingskraftig snygging?
Det är den svåra frågan.

När vi nu kör mot Färjestaden dyker det här och där upp riktigt vältränade killar på cykel. De tränar för den stora Ironman-tävlingen i Kalmar. Vi kör förbi en cykelkille i kulört kroppsstrumpa. Lillasyster vevar ner rutan, tittar nyfiket ut och fyrar av ett bländande leende.

När jag kör med tjejerna får jag inte spela Mozarts Jupitersymfoni tolv gånger på raken. Inte heller får jag höra Dream on med Aerosmith åtta gånger. Det får jag bara göra när Mercan och jag är ensamma. Möjligen får jag höra Pink en gång... Alltså bullrar det och tjejernas tecnodiscopop dånar - men ändå: bilen är en fantastisk plats för samtal. På något sätt verkar det förlösande att inte möta blicken på den man pratar med. Det finns inget att imitera, inget att behaga, inget att projicera på. Möjligen ett par ögon i backspegeln och en vänligt inställd nacke. Bästisen frågar: "Vad är värst - att vara döv eller blind?" Jag vet inte, säger jag. Bästisen funderar: "Om man är döv, kan man ju inte höra musik. Det måste vara hemskt. Och är man blind - vilken osäker tillvaro. Hur ska man våga gå ut? Och köra bil kan man ju glömma. För visst kan man väl köra bil om man är döv?? Och hur upplever man färger när man är blind? Hur vet man vad rött är för något?" Vi enas om att det nog ändå är värst att vara blind. Vet man hur man ser ut? Om man är snygg, eller inte??

Jag minns att jag provade att vara blind i en timme när jag var liten. På vägen till min pianolärarinna, hade jag sett en synskadad man gå utmed tunnelbaneperrongens yttersta kant, knackande med sin vita käpp. Jag blev djupt imponerad över hans mod. Han kunde ju ha snubblat, någon kunde ju av misstag knuffat ner honom på spåret. På hemvägen blundade jag hårt när jag väl kommit ombord på tunnelbanan. Jag räknade nervöst stationerna. Vid Ängbyplan stapplade jag av och smög, fortfarande blundande, ut på perrongen. Åt vilket håll hade jag egentligen ingen känsla för. Hela tiden trodde jag att jag skulle ramla ner på spåret. Det gick oerhört långsamt. Så var det de långa trapporna ner till gatan. Jag höll hårt i ledstången och hasade nerför trappstegen. Då och då kikade jag lite försiktigt. Nere på gatan gav jag upp och promenerade hem i rask takt. Det var härligt att äntligen kunna se igen! Jag orkade inte vara handikappad längre - helt enkelt.

Hjältemod, enligt mig.

Schönbergs självporträtt

Jag gillar att titta på självporträtt. De är mycket, mycket intressantare att titta på än porträttfotografier. Ett självporträtt är ju en tolkning av det egna Självet. En bild av det inre, även om det är ytan man avbildar. Självsynen lyser alltid igenom - hur perfekt och verklighetstrogen skildringen av ytan än är. Ett riktigt spännande exempel är tonsättaren Arnold Schönberg. Han tyckte uppenbarligen om att måla av sig själv - trots att han inte var något målarproffs. De tidigare självporträtten är ganska lika de fotografier som finns av honom. Men allteftersom ökar avståndet mellan foto och självbild. Genom ytan bryter ångesten fram - konturerna upplöses och ögonen lyser rött.

Arnold Schönberg - foto.

Arnold Schönberg - självporträtt I

Arnold Schönberg - självporträtt II:  "Den röda blicken".

Lustigt nog är det samma sak med hans musik. I början av sin tonsättarbana komponerar han romantisk musik - stora orkestrar, böljande stråkar. Han målar med bred pensel - den stora kärleken, den stora sorgen. Det är tjockt, det är bråddjupt, det stormar - det är blodrött och kolsvart. Han är en arvtagare till de riktigt stora senromantikerna Wagner, Bruckner, Mahler. Men så händer något - tonspråket börjar brytas upp, det melodiska hackas upp i fragment. Den romantiska formen liksom skruvas flera varv extra - som i ett slags "overdrive". Skönheten blir tvetydig, kärleken skorrar, sorgen blir mångtydig och glädjen grumlad, färgerna drar mot grått. Det är ett tecken på att den gamla tiden går mot sitt obönhörliga slut. Idyllen har liksom ruttnat inifrån och en ny tid står för dörren, med två världskrig och en allt hotfullare värld. Sedan blir instrumenteringen vassare, tunnare, alltmer avskalad - uttrycket mera akvarellistiskt, nästan skissartat. Konturerna blir suddigare och kärnan flyter ut. Precis som i hans självporträtt.

Jag läste någonstans att Schönberg var mycket vidskeplig, så till den grad att han lär ha skrämt ihjäl sig själv. Eftersom han var jude och intellektuell och dessutom modernist var han tvungen att lämna sitt hemland Österrike när nazisterna tog makten. De var ytterst konst-konservativa och avskydde modernismens formupplösning och revolt mot det gamla. Schönberg flyttade - motvilligt - till USA, som så många andra tyskspråkiga intellektuella. Här blev hans båda tennisspelande söner mera kända än han och förmodligen kände han sig både ensam och missförstådd i det stora framgångslandet.

Schönberg på tennisbanan med sina barn. Los Angeles 1948.

Schönberg var mycket mån om att lägga sig vid ett visst klockslag. Överskreds detta klockslag, skulle han dö, trodde han. En kväll slog klockan i vardagsrummet elva och Schönberg gick till badrummet för att göra sig iordning för natten, som vanligt. Klockan halv tolv måste han vara klar och ligga i sin säng - annars skulle något förfärligt hända. När han kommer in i sovrummet ser han till sin stora fasa att klockan redan passerat halv tolv. Tydligen hade klockan i vardagsrummet sackat. Schönberg blir så rädd att han får en hjärtinfarkt och avlider. Har jag hört eller läst - men det är antagligen en sådan där "kulturskröna", precis som Mozarts karameller och Bruckners flottyrmunkar.

Författarens frihet

Får man skriva vad som helst i en blogg? Den frågan blev mycket aktuell sent igår kväll. Alla tre tjejerna ville läsa några av mina blogginlägg - de inlägg som handlade om dem: Småkrypschocken, Spegel, spegel på väggen där och Vikten av att hångla. Reaktionen blev överraskande. Skratten av  igenkännande som jag väntat mig uteblev - det blev tyst. Väldigt tyst. Och sedan kom frågorna. De handlade om att jag inte citerat exakt rätt i rätt situation och framförallt att jag inte framställt flickorna i en positiv dager. Istället hade jag gjort mig lustig på deras bekostnad och skildrat dem i svaga ögonblick...

Jag försvarade mig med att en författare/skribent har rätt att i viss mån omskapa sitt material för att uppnå sitt syfte. Att välja ut situationer och ögonblicksbilder som belyser just det man vill berätta om: konflikten stad-land, utseendefixeringen, känsloinflationen. Jag hade ju inte förvanskat något - bara dragit ihop vissa replikskiften för att korta ner texten och göra den mera berättar-effektiv och mera tydlig.

Kerstin Thorvall - bekännelselitteraturens moder, som lämnade ut allt och alla
och allra mest sig själv - på gott och ont.

Diskussionen varade till långt in på natten och jag förstår nu verkligen - in på bara skinnet - den balans på den vassaste eggen det faktiskt är att skriva om sitt liv - där det ju också finns andra medagerande. Detta även om man väljer att inte nämna namn eller avslöja intimare detaljer. Man får inte uttrycka sig på ett sätt som kan uppfattas som kränkande. Det handlar om den svåra lindansarakten mellan det personliga och det privata. Och i viss mån också samarbetet mellan skribent och läsare.

Ett smärtsamt exempel på detta: min make tyckte att ett av mina blogginlägg, Strindberg badar eller Vad är det för fel med att vara fåfäng? var så bra att han ville att en av dem som omnämndes i inlägget skulle informeras. Sagt och gjort - utan min vetskap kontaktar han Björn Ranelid. Efter några timmar kommer ett mailsvar - fullt av vrede och sorg. Ranelid hade förmodligen inte hunnit läsa "mellan raderna" och därmed inte uppfattat att jag i min text uttryckte en stor beundran för hans mod att vara annorlunda, att våga stå upp emot det svenska kulturetablissemangets många gånger lutheranskt asketiska ideal. Istället hade han uppfattat texten som ett raljerande över hans fåfänga och hans påstådda läppglans - som jag är helt övertygad om att han aldrig använt. Resultatet blev att jag sårat en person som jag verkligen inte ville såra. Tvärtom: i texten jämställer jag honom faktiskt med Strindberg.

Men frågan kvarstår: får man skriva vad som helst? Finns författarens obegränsade frihet, lyder han bara konstens moral? Eller finns det gränser som inte bör överskridas om man inte vill såra eller skada?

För att hylla Björn Ranelid, den konstnärliga friheten och den härliga mångtonigheten kommer här Benny Goodmans Bach goes to Town.

Vikten av att hångla

Måste man vara kär för att hångla? Diskussionens vågor går höga i köket medan vi grejar med middagsdisken.
- Ja! säger Bästisen och jag.
- Nej, det är inte nödvändigt, säger Storasyster.
Lillasyster säger ingenting, än så länge.
- Man kan väl pröva och känna hur det känns, innan man blir kär, säger Storasyster.
- Aldrig i livet, säger Bästisen. Jag vill vänta tills jag verkligen vet att det känns rätt.
- Men - det kan man ju inte veta innan man prövat att kyssas och så, säger Storasyster, som har prövat några gånger.
- Men - hur kändes det då? frågar jag. (En retorisk fråga, för jag minns mycket väl vad hon sa när hon hade prövat - för att få det hela "överstökat", som hon uttryckte sig.) Jag kände mig smutsig på något sätt, säger hon - nu igen.

Min mamma hade en trevlig väninna som på gamla dagar blev en mycket sarkastisk dam med en bitande elak humor. Hon såg ut precis som den engelske filmskådespelaren Laurence Olivier och levererade korta, bitska kommentarer med en enorm timing och en lite hes, nasal röst. Som ung studentska hade denna dam varit en firad skönhet - de unga männen låg vid hennes fötter. Hon tedde sig närapå ouppnåelig med sitt vågiga blonda hår och docklika ansikte.

Mammas väninna på äldre dagar - minus mustaschen.

Så en dag kom en ung fager man i hennes väg, jag tror att han var engelsman (det var inte Mr Olivier). Mammas väninna blev upp över öronen kär och ville hångla. Men det ville inte den unge mannen. Han vägrade. Han sa, att hångla - det får man vänta med tills bröllopet har stått. Väninnan blev förstås ledsen, men eftersom hon var så kär så tänkte hon väl att han hade rätt. Så hon väntade med sina framstötar. Så blev det stort bröllop, pampigt värre eftersom släkten var både rik och anrik.

Pampig, pampigare - pampigast.
Antagligen inte heller så mycket hångel.

Domkyrka, påkostad brudklänning, tärnor i mängd, massor av mat, presenter och orkester. Efter festandet blir det bröllopsnatt på största hotellet i stan. Nu gör bruden en framstöt - nu vill hon hångla och lite mer också. Men då blir det tvärstopp. Brudgummen har druckit så mycket av det goda vinet att han kommit till det där stadiet när man känner ett obetvingligt behov av att säga Sanningen. Han säger, gråtande: "Jag tycker inte om flickor... jag har aldrig tyckt om flickor... Jag tycker om pojkar!"
Väninnan får en jättechock. Hon nästan svimmar. Efter helgen annulleras äktenskapet. Det tog många år innan Väninnan vågade sig på att gifta sig igen.

Slutsats: Jag tycker inte att man ska vänta med att hångla till bröllopsnatten. Men - jag tycker att man ska vara kär. Riktigt kär. Sedan kan ju kärlek gå över och det är alltid tragiskt.

Spegel spegel på väggen där...

Storasyster och hennes bästis - båda sexton år - kom ner till Ölandshemmet med bussen ikväll. Lillasyster är redan här och igår dukade vi upp stor fest för makens släktingar. (Själv har jag faktiskt inte en enda släkting i livet, utom mina båda döttrar. Det känns lite tomt ibland, ärligt talat.) Lillasyster var lycklig och begeistrad. Mycket folk, sorl och stoj och glada skratt och massor av mat. Lillasyster var yngst och tveklöst vackrast i församlingen. Eftersom hon inte var matansvarig, kunde hon ägna hela eftermiddagen åt att prova kläder och fixa sin frisyr framför spegeln. Fotoblixtarna flashade i festlokalen och lillasyster njöt av att vara i centrum. "Det var så roligt och jag känner mig så vacker, mamma" viskade hon strax innan hon somnade, sent på natten.

De stora flickorna har precis kommit in i huset med sina väskor. Storasyster tittar sig i spegeln, länge. Hon frågar sin bästis:
- Visst är jag sned i ansiktet??!
Bästisen ser frågande ut.
- Men - visst ser jag hemsk ut??!
Hon stirrar allt mer upprört på sin bild i spegeln. Hon grimaserar och spärrar upp ögonen, putar med magen och skelar. Till slut börjar hon gråta.
- Jag vill göra en ansiktsoperation! skriker hon.
- Jag vill ha mindre näsa!! Titta här, en stor klump nedtill är det! Vad ska jag göra?? snyftar hon.

Vad är det egentligen man ser i spegeln?
Och varför är man så sällan nöjd med det man ser?

Jag kan inte låta bli att le lite. Storasyster ryter att jag inte får skratta åt henne. Hon gestikulerar och tårarna rinner utmed kinderna.
- Jag ser ut som ett monster!
Maken ser förskräckt ut och skakar på huvudet. Han kan inte förstå, säger han, att man kan gråta över en sådan sak. Han viftar med pekfingret och säger att det är farligt att titta på Top Model.
- Titta, säger han, som det blir. All hysteri kring utseendet. Det finns ju faktiskt viktigare saker!
Han får en eldig blick av Storasyster och drar sig snabbt ut i trädgården.

Som vanligt försvarar jag tjejerna. Jag är ju van vid det här skådespelet. Jag säger att så här är det när man är tonårstjej. Jag höll på precis likadant. Minns att jag i hemlighet skrev brev till Allers och frågade om man kunde såga av benen eftersom jag tyckte att jag var alldeles för lång. Jag fick faktiskt ett svar. Frågespaltredaktören redogjorde i detalj för hur en sådan avsågningsprocedur skulle gå till. Hur ont det skulle göra och hur lång tid läkningen skulle ta. Svaret fick mig att genast lägga ner planerna för iallafall det ingreppet.

Är det ögonen det är fel på
eller är det mellan öronen det sitter?

Men visst är det konstigt att en vacker flicka tittar sig i spegeln och ser ett monster? Är det ögonen det är fel på? Eller är det mellan öronen det sitter? Jag tror faktiskt, vid närmare eftertanke, så här på natten, att min make har rätt. Det är den ytterst epidemiska Top Modelsjukan som slagit till.

Tigandets land och pratandets

Tidigare i år var jag på gång att öppna en liten samtalsmottagning för äldre i Kalmar. (Än så länge har jag tyvärr inte lyckats - återkommer senare till varför). Mottagningen, som skulle ligga i en lokal centralt i stan, skulle vara öppen varannan vecka. Dit skulle man kunna komma för att dryfta det som känns tungt och svårt att hantera - för att få stödsamtal, helt enkelt. I det lilla väntrummet skulle finnas möjlighet att ta sig en kopp kaffe eller thé. Eftersom jag vet att många i den äldre generationen har en djupt rotad skepsis mot psykoterapi, skulle det hela vara mycket opretentiöst. Ingen skulle behöva känna sig stämplad, att man är "knäpp", för att man går och pratar med någon. I samband med planeringen för min mottagning, skrev jag en insändare som publicerades i flera dagstidningar.

Jag fick många reaktioner, bl.a. från en kvinna som länge arbetat inom psykiatrin och äldrevården i Kalmar och på Öland. När vi talades vid, var hon djupt kritisk till hur de äldre behandlas - hur endast de mest basala behoven kan tillgodoses och knappt det. Jag, som ju är stockholmare och storstadsbo, frågade henne om hon inte trodde att det ändå är bättre att åldras på landet än i stan. Hennes svar var förvånande. "Inte alls", sa hon. "Det må vara att det är mindre folk här på landet, att alla känner alla. Men - man pratar inte." Jo, säger hon, "Man pratar om vädret och vad grannen har för sig. Men, det som känns svårt - det tiger man om. Av rädska för att bli stämplad som konstig eller knäpp eller sjuk. Många, många skulle verkligen behöva prata med någon - bli lyssnad på, på allvar. Men - man har ju ingenstans att gå." Jag hör på hennes röst att hon är upprörd. Detta, säger hon, är Tigandets land!



Fyren Långe Jan - den sydligaste utposten i Tigandets land.

Jag berättar för min man om samtalet. Han förstår självfallet, men samtidigt blir han inte glad, eftersom han ju är en produkt just av detta Tigandets land där man är tyst om sitt lidande. Han kontrar med en viss hetta och frågar om det är bättre i asfaltdjungeln Stockholm. Är alla öppna där? Jag svarar att man nog generellt är lite mera öppen i staden än på landet. Storstadskulturen är nog aningen mer tillåtande - vi är ju så många att det inte går att hålla koll på vad grannarna har för sig. Jag eldar också upp mig och börjar beskriva min storstad som ett Talandets land. Här har man en helt annan tradition av öppenhet, påstår jag. Rätt vad det är hör jag mig själv prata om min neurotiska favorit Woody Allen - han som pratar oupphörligt om sig själv i aldrig sinande ordkaskader. Hur djup han är och hur alla vi invånare i Talandets land njuter av hans svarta humor.

Woody - den främste profeten i Talandets land.
Eller är det i Pratandets land?

Maken tittar skeptiskt på mig och säger att det nog snarast handlar om att prata för mycket, om att prata så mycket att man skymmer sikten för vad man verkligen menar och känner. Storstaden är snarare, menar han, Pratandets land. För många ord är lika illa som för få. Är det så?

Kaknästornet - det högsta tornet i Pratandets land.



Kultursatelliten

Jag jobbade länge som redaktör på Musikaliska Akademien - i 17 år. Det var ett kul jobb. Jag fick möta många skapande människor och fick jobba med texter av alla de slag - allt från dödsrunor och festreportage till handböcker i dirigering och analyser av jojkning. Ett av de allra första åren jag jobbade där, fick min chef en idé: han hade hört att en satellit skulle skickas ut i rymden och ombord på den skulle det finnas "produkter av den mänskliga hjärnan". (Antagligen utifall att satelliten skulle dimpa ner på någon annan bebodd planet i något annat solsystem.) Chefen kom på att det måste finnas en musikalisk "mästerskapslista" ombord, en lista på musikhistoriens största mästerverk. Det kallades till möten, många möten. Vad man kom fram till minns jag inte. Men jag tror inte att det någonsin blev någon lista - man kunde väl inte komma överens om vilka verk som verkligen var BÄST. Beethovens Nia eller Stravinskijs Eldfågeln? Mozarts Jupitersymfoni eller Mahlers Das Lied von der Erde?

Sunrise av William Turner.
 Tveklöst med på listan i min satellit. Tavlan är målad på 1840-talet - är inte det oerhört!?

Jag tyckte att idén var kul och började för mig själv fundera på vilka verk jag skulle ha på min egen lista - i min egen satellit. Kanske att man kunde ta med alla konstarter och inte bara musik, tänkte jag. En tavla av Rembrandt, en stråkkvartett av Schubert, en bok av Beckett, ett drama av Strindberg, en film av Scorsese. Det är kul med listor - att göra dem och sedan ändra dem vartefter. Stryka vissa saker och lägga till andra.

Kultursatelliten på väg.

Om jag nu fick chansen att skicka upp en kultursatellit med en lista ombord, hur skulle den se ut?
Jag tror, att ju äldre man blir, desto svårare är det att välja. Det som tidigare var antingen svart eller vitt, blir snarare en mängd nyanser av grått. Listan skulle i varje fall inte se ut som då, när jag jobbade på Akademien - för då hade jag mest bara två hjältar i mitt liv: Gustav Mahler och Miles Davis.

På listans avdelning för bildkonst skulle jag först ta med William Turner. Han var född 1775, men ändå en fullfjädrad modernist. Det svindlar för ögonen när man ser hur han skildrar det dimmiga ljuset över havet när solens allra första strålar bryter igenom det vita. Avdelningen för filmkonst skulle jag nog inleda med ... Ja, det vet jag inte längre. Och avdelningen för musik? Ja... kanske Gurrelieder eller Verklärte Nacht av Arnold Schönberg... Eller?
Jag får återkomma till satellitlistan - måste rådgöra med "Smaktalibanen" (jag själv) först.

Men - en sak som jag nog ändå vill ha med i min egen kultursatellit, både för att den är så grymt bra och för att den skildrar att människan med all sin enorma intelligens, kan vara en oerhört destruktiv varelse (säkert bra att veta för de där på den andra planeten): Murder by Numbers med Sting. Utomjordingarna månde rysa...

Konst eller inte konst?

Vad är konst? Och - om något är konst, får man uttrycka vad som helst då? Vi äter lunch och döttrama pratar livligt. Storasyster berättar om en klasskompis som älskade Manga. Storasyster och Lillasyster gillar INTE Manga. Inte nu längre iallafall. Överens, för en gångs skull. Men - när de var små tittade de med stora ögon på barnmanga: Cardcaptor Sakura och Sailor Moon - serier som sändes för barn i både SVT och på Fyran. Jag minns att jag kände mig tveksam och aningen illa berörd, det var något som inte stämde. Budskapet var masochistisk underkastelse och okritisk tillbedjan av könlösa varelser av obestämd ålder - män, kanske i medelåldern,  med fladdrande hår och små runda barnansikten. Tillbedjarna var flickor i tolvårsåldern - drömlikt späda, storögda och oändligt beundrande. Männen var mystiska, gudalika, ofta iklädda mantlar och mycket svåråtkomliga och lynniga. De små flickorna fick verkligen kämpa. För att få vadå? För mig som vuxen, var det tveklöst en ton av pedofili över det hela.

En flickdröm...

... eller en pedofildröm?

Vi äter och pratar. Jag frågar om de tycker att Manga är konst. Nej, säger båda tjejerna. Manga är inte konst! Varför inte? undrar jag. Serier kan inte vara konst, säger båda i korus. Jag säger att jag inte håller med dem. Inte alls. Tintin är konst. Vacker konst. För ett par år sedan blev Tintin och Fondation Hergé stämda för hets mot folkgrupp - en afrikansk kulturpersonlighet hade läst Tintin i Kongo och blivit upprörd över Hergés skildring av afrikanerna: korkade och barnsliga med jätteläppar och i ett skriande behov av den vite mannens överlägsna intelligens. Att boken var skriven på 30-talet spelade ingen roll, tyckte han. Det var värsta sortens rasism. Jag vet faktiskt inte hur det hela slutade, men jag tror att Tintin slapp åtal. Kanske just i kraft av att han är konst. Eller för att tiden gått och man numera betraktar Tintin i Kongo som ett tidsdokument och inte som aktuell propaganda. Men - hur är det då med Manga? Tidigare i år blev ju en man som ritat Manga anklagad för barnpornografibrott efter att ha avbildat ett naket barn i en erotisk pose i en av sina serier. Han blev frikänd. Kulturknuttarna i TV-sofforna var nöjda - tryckfriheten hade inte naggats i kanten och Konsten var fri att uttrycka precis vad den vill. Jag håller med - i princip - Konsten är helig och stor och människans adelsmärke. Länge leve rondellhundarna och Nimis och den koreanske performanceartisten Nam Jun Paik som klippte slipsarna av alla män i publiken under en konsert på 60-talet. Men... ändå. Att förpacka något som skulle kunna vara pedofili i ett vackert omslag och kalla det KONST? Frågan kan inte besvaras - inte just nu iallafall.

Apropå vägmärken och konst.

Ytans diktatur

Mina döttrar "kollar TV" - mycket. Jag tror att det är deras sätt att koppla av. De parkerar sig i soffan och så stirrar de - och zappar. How I met your Mother, Two and a Half Men, Simpsons och Family Guy och annat med grym urban humor och blixtsnabba one-liners. Men de tittar på ett annat program också - Top Model. Här tävlar ett antal tjejer om titeln som den vackraste blivande fotomodellen. Det är långa, magra tjejer med glåmiga ansikten och alldeles för mycket smink. Några av dem ser riktigt konstiga ut - numera ska modeller ha "personality". Och med det menas inte visdom eller snällhet, utan det som kallas "attityd".

Attityd.

Tävlingen är tuff och absolut inget för sköra psyken med vacklande självkänsla. De blivande modellerna ska tåla mycket och vara extremt flexibla. De ska kunna posera i alla möjliga och omöjliga situationer: i öknen med en en skorpion krypande över den spetsprydda axeln, under vatten i sjöjungfrukostym, utklädda till vampyrer eller perversa sjuksköterskor i kortkort med blod på kragen. Allt filmas och fotograferas och visas sedan för juryn som ska bedöma prestationerna. Juryn består av tre eller fyra personer med inflytande i modevärlden, ofta herrar i övre medelådern med en mycket tvetydig utstrålning. Ju yngre och magrare flicka, desto bättre. Ju blekare och mera hålögd, desto bättre. Mopsa emot när juryn uttalat sig, passar inte - då blir det respass direkt. Flickorna blir utslagna en efter en, efter summariska och många gånger orättvisa "rättegångar". En felaktig benställning eller en hårlock på sned är tillräckligt för att få åka hem. Till sist är det bara två flickor kvar. Tävlingen har då hållit på i ett par månader. Finalisterna är vid det här laget utmärglade vrak, som har pressats till sitt allra yttersta. Och till att slipa på sin "personality" och bli en kameleontisk robot. Nu är hon redo för att kliva in i stjärnhimlen, Empyréen. Det var där antikens gudar bodde.

Personality?

Nu är jag absolut inte någon som tänker skriva att det är fel att vara smal, att det är fult med alla pinnsmala modeller, att det är fel att vara fåfäng. Jag tänker heller inte skriva att det är mycket vackrare och naturligare med mulliga kvinnor med svällande former och stora rumpor. För det tycker jag inte, även om det vore mera politiskt korrekt att skriva det. Själv är jag mycket smal och tränar hårt - och det är inte bara för att må bra. Det är av ren och skär fåfänga. Lika bra att erkänna... Så jag har också blivit påverkad av utseendefixeringen, inte tu tal om saken. Nej, det är inte alls det smala idealet jag vänder mig emot - det är jakten på perfektion och fixeringen vid det yttre. Och i förlängningen rädslan för åldrandet. Skönheten upphör ju vid 25. Eller? Vad återstår sedan? Och som om det inre inte räknades... Som om inte den inre skönheten lyser igenom? Som om allt som betydde något var skalet? 

Ett exempel:

Min äldsta dotter vågar inte gå ut om hon inte sminkat sig i 45 minuter, minst.

Jag: Är du inte klar snart? Vi måste åka nu!

Storasyster: Jag kan väl för faan inte gå ut så här!!??

Jag: Kan du väl!

Storasyster: Men det fattaru väl att jag inte kan!

Jag: Men...!

Storasyster: Jag kan väl inte gå ut och se ut som ett jävla monster heller!!!

Jag: ???

Storasyster: Man kan inte gå ut och se ut som en luffarkärring!!

Vi skulle plantera blommor på mormor och morfars grav. Inte gå på party.

Ytterligare ett exempel:

Jag och döttrarna sitter på ett café i Vällingby centrum.

Lillasyster (hon som är rädd för småkryp): Kolla där! Vilken ful!

Storasyster: Herre... Vad hemskt!

Lillasyster: Och där då... Kolla vilka brallor! Vad himla trashy!

Storasyster: Ser man ut så där, ska man hålla sig inne.

Lillasyster: Absolut!

Jag: !!??
...

Peter Griffin - döttrarnas favorit. Allt annat än perfekt.