Berömmelsens pris

Vad är det som gör att vissa blir berömda och andra bortglömda? Att vissa når framgång medan andra får kämpa i motvind och tystnad i hela sina liv? Är det så att de berömda har mer talang, är skickligare? Eller handlar det om något annat - livets irrationella orättvisa? Kontakter? Utseende?

Franz Schubert blev berömd
först efter sin alltför tidiga död.
Berodde det kanske på att han var liten,
tjock och glasögonprydd?

Igår visade SVT1 dokumentärfilmen Searching for sugarman. Filmen handlar om sångaren och låtskrivaren Sixto Rodriguez som gjorde ett fåtal skivor under det tidiga 70-talet - skivor som aldrig slog igenom i hemlandet USA och som glömdes bort nästan i samma stund de kommit till. Rodriguez levde ett fattigt liv - helt utanför kändis-etablissemanget. Ingen visste vem han var.

Sixto Rodriguez.

Men helt utan sin egen vetskap, hade Rodriguez blivit en stor idol i Sydafrika. Hans musik blev en symbol för frigörelsen från apartheid, den älskades av en hel befolkning och spelades i decennier - från piratkopierade LP-skivor. Om detta visste Rodriguez själv intet. Han levde ett tillbakadraget liv som flyttstädare och daglönare ända sedan ungdomen och ingen av hans kompisar hade den minsta aning om vem han egentligen var. Så kommer berömmelsen: några sydafrikanska musikproducenter bestämmer sig för att söka efter den okände artisten som betytt så mycket. Och efter mycket sökande hittar man honom - där allt började: i Detroit. Han flygs in till Sydafrika, uppträder för fulla arenor av jublande publik. Han är en levande legend. Men trots den mirakulösa comebacken från ingenstans fortsätter han att leva som flyttstädare. Ett mycket enkelt liv, en torftig bostad, samma hårda arbete. Rodriguez ser tärd ut där han går med hängig rock och för stora kängor. Är detta ett tragiskt öde? Eller kanske inte?

Whitney Houston fick betala
ett högt pris för berömmelsen...

Kanske är berömmelse inte alltid lika med lycka? Kanske är berömmelsen till och med farlig och korrumperande? Kanske förhindrar den ett autentiskt levande? Kanske ställer berömmelsen så höga krav att allt annat måste glömmas och gömmas undan - kärlek, barn, omtanke, vila, självreflektion? Hur många storheter har inte gått under i missbruk och isolering: Michael Jackson, Whitney Houston, Liberace, Kurt Cobain, Truman Capote, Billie Holliday, Janis Joplin. Raden är lång. Ett kvaddat privatliv skär djupt i varje människas hjärta.

... Michael Jackson likaså.

Kanske gör Rodriguez rätt, som fortsätter att kånka på sina kylskåp och leva sitt enkla liv? Han har iallafall inte förlorat sig själv och sin själ.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner