Den fiktiva sanningen - hur sann är den?

En av mina idoler, dokumentärfilmaren Tom Alandh, är arg. Riktigt arg och upprörd är han. Och han är arg i kraft av att han vet mer.

Dokumentärfilmaren Tom Alandh.

Så här är det: spelfilmen om vår svenska jazz-legend Monica Zetterlund har haft premiär. En självskriven gäst på denna premiär är förstås Tom Alandh som för något tiotal år sedan gjorde en dokumentärfilm om Monica. I samband med produktionen av sin film lärde han känna också Monicas far, Bengt Nilsson, f.d. valsverksarbetare som sedan blev musikhandlare och orkesterledare. Far och dotter hade en fin och kreativ relation. Det var i faderns orkester som Monica börjar sjunga jazz - det är här den lysande karriären börjar. Bengt Nilsson älskade, beundrade och inspirerade sin dotter och gjorde allt för att uppmuntra henne att ta steget till en professionell musikkarriär. Detta vet Tom Alandh, för han har hört det från källan direkt - från Monica och från hennes far.

Monica Zetterlund (1937-2005).

Men... i filmen om Monica Z framställs fadern som "en grinig, sur, trist, tvär, ogin, självsvåldig och förgrämd skitstövel", helt oförstående inför dotterns musikkarriär. Han klankar ner på henne, är hyperkritisk, föraktfull och ironisk - allt enligt manus, signerat Peter Birro (en annan av mina idoler...). Tom Alandh frågar i en artikel i dagens DN: får man verkligen göra så här? Får man på detta sätt förvränga verkligheten för att göra en "bra story"?

Precis samma sak inträffade förra året när filmen Callgirl hade premiär. Där framställs en svensk statsminister, som enligt uteslutningsmetoden tveklöst måste vara Olof Palme, som en sexköpande pedofil. Detta har ingen som helst verklighetsförankring - men vad gör man inte för att skapa en "bra story" - en film som drar stor publik?? Familjen Palme blir förtvivlad och stämmer regissören Michael Marcimain inför rätta för förtal. Marcimain försvarar sig med att hänvisa till "konstnärens frihet att tolka verkligheten ur sin egen synvinkel".

Filmaffischen till Callgirl.

Debatt utbryter. Hur långt får konstens frihet egentligen sträcka sig? Får den gå ut över oskyldiga? Får den svärta människors rykte och eftermäle? Får den förvränga verkligheten - allt för att skapa en dramatisk berättelse med spänning, relief och konflikter?

Jag tycker faktiskt inte det. Konstens frihet får inte förvränga en människas rykte och eftermäle. Monica Z och Olof P har ju efterlevande - hustru, barn och barnbarn och kanske snart barnbarnsbarn. Och filmens visuella kraft är så stark - stark nog att i människors medvetanden skriva om historien. Stark nog att ersätta den verkliga historien med den fiktiva. Var finns sanningen då? Finns den överhuvudtaget?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner