| Linus var alltid arg... |
När jag gick i gymnasiet hade jag en kompis som gillade katter. I vuxen ålder skaffade hon sig en stor lurvig katt som hette Linus. Linus var ett monster - han klöste, fräste och högg efter folk han inte gillade. Han ratade kattmaten som ställdes fram och släpade hem halshuggna möss och massakrerade fåglar istället, han klöste sönder mattor och möbler och bajsade i rabatterna. Linus var en plåga - ändå älskade min kompis honom, mer än allt annat. När jag frågade henne hur hon kunde stå ut med Linus, svarade hon att han var som en riktig katt ska vara - det vill säga fri, obunden och vild. "Inte som en mesig hund", tillade hon, "som bara gör vad man säger åt den att göra."
| Mesig hund är bäst, tycker jag. |
Jag har alltid gillat hundar bäst, särskilt mesiga hundar. Och särskilt sådana som bara gör vad man säger åt dem att göra. Detta beror inte alls på att jag tycker om att regera och bestämma - tvärtom, jag tycker direkt illa om det. Folk som ryter och skriker åt sina hundar är bara pinsamma. Jag tror snarare att det beror på likhet, igenkännande och en känsla av släktskap.
| En tydlig upplevelse av släktskap. |
Kattmänniskor och hundmänniskor, alltså. Självständiga och oförutsägbara mot lojala och lydiga. Banbrytande och nytänkande mot beroende och följsamma. Kan det vara så enkelt? Nej - det kan det naturligtvis inte. Som allt annat i vår verklighet är det så mycket mer komplicerat än så. Allt är "multifaktoriellt" som det heter på psykoterapispråk. Det är väl därför det finns katter som är som hundar. Och hundar som är som katter. Och lojala och förutsägbara människor som gillar vilda katter och banbrytande nytänkare som gillar mesiga hundar.
| En till! |
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar