| Många tangenter att hålla reda på... |
När jag var liten ville jag bli konsertpianist. Jag övade flera timmar varje dag och drömde om att spela Chopin och Rachmaninov för utsålda konserthus. Det var romantik och stora gester, dramatik och kandelabrar. Men - jag gjorde ett stort fel: jag gillade inte att öva skalor, utan gömde Hanons berömda skalbok längst ner i nothögen. Det var för tråkigt att öva skalor. Resultatet blev förstås att fingrarna hakade upp sig och jag blev osäker - blev svettig, tryckte ner fel tangent och spelade fel. Katastrof. Blackout. Pinsamt. Det hände flera gånger: på skolavslutningar, på pensionärshem, på fester, i en kyrka. Naturligvis borde jag ha dragit den enda vettiga slutsatsen: letat fram Hanon och börjat öva. Men det gjorde jag inte, utan hoppades på att "någon däruppe" skulle fixa det hela. Så jag fortsatte att spela fel. Numera spelar jag bara när jag med säkerhet vet att jag är ensam. Min make säger att han tycker om att höra mig spela - då blir han liksom behagligt dåsig. Men - även om han somnat, blir jag svettig och darrig när jag spelar fel. Och det gör jag, för Hanons skalbok har aldrig lämnat sin bottenplats i nothögen...
| Så här känns det att spela fel. |
Jag tror helt säkert att världen missat många stora pianogenier (och då menar jag inte mig själv!) just på grund av scenskräck och rädsla. En av de verkligt stora är den danske pianokomikern Victor Borge. Från början hade han ambitionen att bli en seriös konsertpianist. Men nerverna satte stopp, hans fingrar lydde honom inte när skräcken drabbade. Han slutade dock inte med musiken - istället vände han sin svaghet till en styrka och gjorde fantastisk underhållning av sitt ständiga fel-spelande. (Jag har hört Borge spela på allvar en gång - och det var underbart vackert.) Jag misstänker att det är lite samma sak med den lismande showbiz-pianisten Liberace. Med sin briljanta teknik skyler han över sin brist på djup, uthållighet och förmåga till djupare tolkningar.
| Victor Borge. Skönt att man kan skratta när det blir fel. |
Så är det: en konsertpianist måste ha nerver av stål. Eller inga nerver alls. John Ogdon var ett exempel på det senare - tror jag iallafall. Han hade fotografiskt minne och kunde memorera hur mycket noter som helst och all teknik var för honom totalt problemfri. Konsertpubliken existerade inte, allt var bara musik som flödade ur honom. Men - i livet var han helt vilsen, kunde inte knyta sina egna skor, gick alltid bort sig, kunde knappt äta själv och än mindre hantera pengar. Han var ett stort barn utan förmåga att klara sig, ständigt förvirrad. Men spela piano - det kunde han. Någon har påstått att Ogdon egentligen är ett exempel på en s.k. idiot savant. Jag vet inte om jag kan tro på det, för hans spel är så fullt av tolkande känslor - alldeles bortsett från den nästan övermänskligt briljanta tekniken.
Här kommer han - i ett kort pianostycke av Franz Liszt: Valse Oubliée - den bortglömda valsen. Komplexiteten är enorm - och John Ogdon helt oberörd. Tala om sjätte sinne.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar