Översittare behövs inte!

Jag har två döttrar som är i tonåren - 17 och 13. Jag skulle aldrig någonsin ens överväga att skicka dem till en internatskola som Lundsberg. Aldrig skulle jag vilja att mina flickor hamnar i en värld utan empati, reflexion och omtanke - en värld där makt, konkurrens och förakt är de stora drivkrafterna. En värld som består av VI och DE. Ledare och slavar. Kungar och undersåtar. Aldrig! För jag vill inte att mina barn ska utvecklas till översittare.

Lundsbergs internat - pennalismens högborg.

Nu har Skolinspektionens hittills okända rapporter om Lundsberg blivit offentliga: äldre elever har systematiskt trakasserat och förtryckt yngre elever, behandlat dem som slavar, misshandlat dem både fysiskt och psykiskt och t.o.m. sexuellt. Och detta under många, många decennier. Översitteri och pennalism har visat sig höra till skolans oskrivna lagar - "så ska det vara, för så har det alltid varit". De vuxna på skolan har ofta sett mellan fingrarna och tigit om vad de sett. Varför denna lojalitet mot en miljö med så genomsjuka ideal? Jag tycker att det är ett utmärkt beslut att stänga denna mobbarsinstitution med omedelbar verkan! En befrielse både för dem som tvingas gå där och för samhället. Översittare behövs inte!

Skådespelaren Johan Rabaeus lär ha sagt
att han är tacksam att han klarade sig levande från Lundsberg.

När jag var 16 år tillbringade jag tre sommarmånader i en liten stad strax söder om London - Tunbridge Wells. Jag fick bo i en familj som hade två barn - en dotter på 14 och en son på 12. När denna sommar tog slut, skulle dottern skickas till ett internat - inte för att föräldrarna skulle resa bort, eller för att hon själv ville - utan för att hon skulle lära sig att bli en "dam". Jag tror det iallafall, för hon var en ganska mopsig tjej som gärna käftade emot sina snälla men ändå ganska auktoritära föräldrar. En dag fick jag följa med familjen på ett förberedande besök på flickinternatet Benenden. Det var en gammal skola med anor ända sedan 1600-talet, berättade mamman stolt. Och bäst av allt var förstås att Princess Anne hade gått där på 60-talet.

Benenden School for Girls.

Vi visades runt in lokalerna av en sträng dam i strikt uniform och jag minns att jag hela tiden tänkte: tack gode Gud att jag inte måste vara här. Den 14-åriga dottern, som annars alltid brukade skratta och skoja, blev alldeles knäpptyst och allt blekare, ju längre besöket varade. Jag minns inte så mycket detaljer - men sovsalen minns jag tydligt: en stor mörk sal med stengolv och rader av smala träsängar. Till höger om varje säng ett litet skåp för flickornas tillhörigheter. Allt i mörkt trä som luktade gammalt. Dottern i familjen såg ut som om hon skulle börja gråta. När vi kom tillbaka hem var stämningen tryckt och på kvällen kunde lillebror inte somna. Något internat ville han inte komma till, snyftade han. "Lova det!". Jag vet inte hur det gick för lillebror, men jag vet att storasyster i september skickades till Benenden. Kanske är hon en fin dam idag, vet vem.

Princess Anne - helt klart en fin dam.

Varför skickar man sina barn till en sådan miljö? För att de ska lära sig veta hut? För att delegera det där med uppfostran till proffsen, så att man slipper själv? För att man inbillar sig att barnen får nyttiga kontakter för sina framtida karriärer? För att barnen ska lära sig "den hårda vägen"?

Ett boktips till alla föräldrar som överväger att skicka sina barn till den här typen av institutioner: läs Flugornas herre av William Golding! Då ändrar ni er med all säkerhet.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner