Vårt behov av monster

Adolf Hitler.

Tydligen var Adolf Hitler inte alls någon ständigt rasande, skrikande galning på hemmaplan. Sådan som vi vill föreställa oss honom, med tanke på den totala katastrof han ställde till med. Istället var han trevlig, civiliserad, artig och så var han chevaleresk mot damerna. Han var erkännsam mot sin personal, sina sekreterare och sitt tjänstefolk. Detta berättar DN-journalisten Richard Swartz i dagens tidning. Swartz har läst en intervju med en av dem som arbetade nära diktatorn i den innersta kretsen. Samma sak berättar alla de andra som hörde till hans närmaste stab. Bilden av det skrikande monstret, ständigt sprutande av hat och okontrollerad vrede, verkar inte riktigt stämma. Inte heller stämmer det att han verkligen var den fanatiske Wagner-dyrkare han ville ge sken av att vara. Istället lär han ha sovit sig igenom de långa operorna - trött som han var av sitt allt uppslukande jobb som nazi-ledare. Stenkakorna som snurrade på Örnnästet var visst inte alls Lohengrin och Ragnarök, utan schlagers och operetter. (Vilken tur för mig som gillar Wagner...)

Den rasande galningen.
Hitler gestaltad av Bruno Ganz
i den fantastiska filmen Undergången.

Och vi som så gärna ville att han skulle vara det där monstret - så fjärran från oss "vanliga" människor. Att han istället kanske var som vi alla - trött, snäll för det mesta, rätt så väluppfostrad - skapar problem när vi ska förhålla oss till fenomenet ondska. Om detta skriver Swartz och reflekterar just kring hur man hanterar insikten att vi nog alla kan göra riktigt onda gärningar - om tillfälligheterna är ogynnsamma. Jag tycker att det är bra att tänka så. Det lär oss att tänka i nyanser av grått istället för i kategoriskt svart-vitt.

Jag tror att dessa ögon tillhör Max Cady (Robert de Niro)
- huvudpersonen i filmen Cape Fear och ondskan personifierad.

Ond och god. Stark och svag. Frisk och sjuk. Ful och vacker. Ung och gammal. Tjock och smal. Dum och intelligent. Det finns så många motsatspar i svart-vitt som måste analyseras och nyanseras.

Man kan ställa frågor som framkallar de gråa nyanserna mellan ytterligheterna. Frågor som: Finns det verkligen människor som är helt igenom onda? Finns det kanske en orsak till att de begår onda handlingar? Visst kan man vara stark på olika sätt? Och visst kan den som är svag plötsligt visa sig väldigt stark? Vad som skall anses friskt eller sjukt kan många gånger vara en definitionsfråga - skalan kan vara glidande. Skönheten sitter i betraktarens öga - det som är vackert för den ene, är kanske fult för den andre. Allt gammalt är inte fult och allt ungt är inte vackert. En tjock person kan vara både vig och graciös och en smal kan vara stel och klumpig. Och en intelligent person kan göra mycket dummare saker än en som är mindre begåvad. Gråskalor överallt. Inte svart och vitt.

Men vi människor tycks gilla att kategorisera och stoppa in företeelser i fack, gärna med svarta och vita etiketter på. Tänk bara på gamla filmer; man ser direkt vem som är boven. Onda handlingar begås av monster - inte av oss vanliga människor. Eller...

Som avslutning på kvällens inlägg kommer här musiken till Martin Scorsese's film Cape fear. Även denna gång är det den fantastiske Bernard Hermann (Hitchcocks favoritkompositör) som tonsatt ondskan. Här i något slags privatversion för keyboard. Visst hör man att huvudpersonen är ond - genom-ond? Inga nyanser av grått. Bara kolande svart.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner