| Tuffa tag. Håkan Juholt i hetluften. |
Min sanning heter TV-programmet och ikväll intervjuades den f.d. partiordföranden i Socialdemokratiska partiet Håkan Juholt. Hans ordförandeskap varade i knappt ett år - ett turbulent år för partiet, men kanske allra mest turbulent för Juholt själv. För oss som stod vid sidan om, tittade på TV-nyheter och läste tidiningar, kändes det som att bevittna ett hisnande störtlopp. Risken för avåkning och brutna ben kändes överhängande nästan hela tiden.
| Störtlopp kan vara farligt... |
Håkan Juholt representerar en annan typ av politiker än den man blivit van vid i vårt land. Politiker brukar vara ganska distanserade, försiktiga, taktiska, regelstyrda och noga med att inte sticka ut från sitt partis program. Ofta svarar man indirekt på journalisternas frågor, hänvisar till partiets program och konsensus. Mycket sällan svarar man ja eller nej. Ännu mera sällan använder man ett personligt tilltal. Vad politikern själv tycker, och själv känner - det svarar man inte på, trots enträgna frågor om just detta.
| Politiker är ofta ganska distanserade. |
Här var Juholt annorlunda. Han vädrade egna åsikter, han uttryckte sig spontant, han bjöd på sig själv. Han ville nog visa - tror jag nu, i efterhand - att en politiker främst ändå är en levande människa. Och måste få vara det. Men - det fick han inte. Han stressades till att bli en ledarfigur med kontroll och makt. Och när han försökte leva upp till kraven började det snabbt gå snett. Han svarade fel på frågor, han blandade ihop fakta, han försökte släta över och tappade fotfästet. Det var då störtloppet började och det slutade inte förrän Juholt avgick efter 305 dagars anfådd kamp för att hålla näsan över vattnet.
Nu har det gått snart två år och han intervjuas i TV. Precis som då är han ärlig, uppriktig och självrannsakande. Han stod i vägen för partiet, säger han. Han klarade inte ledarrollen. Han blev olycklig av att ha ett jobb han inte var mäktig. Han var för naiv, säger han. Förstod inte att spela maktspelet. Bitter är han inte, säger han. Istället vill han se den svåra erfarenheten som en viktig lärdom, som en möjlighet till växande och mognad.
Det är sällan man ser en så ärlig person i TV. Det är också sällan man får se någon som faktiskt har misslyckats och som erkänner det och reflekterar kring det. Men - och det är ett stort men - intervjuarens attityd var inte respektfull. Hans minspel, kroppshållning och blick tydde inte alls på ett genuint intresse för Juholts uppriktighet. Attityden avslöjade istället skepsis och distans. Nästan lite nedlåtande uppehöll han sig kring Juholts påstående att han inte förstått det politiska maktspelet. "Var det verkligen möjligt...??"
Människor är olika. Några är taktiska och förstår snabbt att lära sig spelet och dra nytta av det. Andra är spontana och känslomässiga och missar taktiken. Några är praktiker, andra är visionärer. Men - alla är värda respekt. Och vad vore politiken utan visionärer? Svar: död.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar