torsdag 26 september 2013

"Introspektion, vördnad och omtanke"


Niklas Ekdal
- vill inte verka korkad.

Ett respektfullt tilltal är det viktigaste av allt. Oavsett på vilken nivå man befinner sig. Det var den slutsats jag drog efter att ha sett intervjun med Håkan Juholt i TV-programmet Min sanning. Saken var ju den, att intervjuaren Niklas Ekdal inte hade ett respektfullt tilltal visavi sin gäst i studion. Istället demonstrerade han skepsis och distans - med blickar, kroppshållning och tonläge. Varför? Ibland tror jag att många intervjuare tror att de framstår som intelligentare om de förhåller sig avmätt kritiska, demonstrerar en attityd av överlägsen skepsis - ju mer kritisk desto mer genomskådande. Någon dumskalle som "går på" saker vill ju ingen vara...

Kanske handlar det helt enkelt om den moderna synen på journalistik. Undersökande, borrande - inte bara berättande och accepterande och absolut inte underdånigt beundrande. Om man tittar på gamla intervjuer med t.ex. ledande politiker eller kulturpersonligheter, intar journalisten ofta en närmast krypigt vördnadsfull attityd. Att vara kritisk och ifrågasättande "fanns inte på kartan". Kanske är det den attityden man revolterar emot när man ställer ibland ganska kränkande frågor.


Fick säkert inte så många kritiska frågor.
(V-Gurra förstås.)

Men nu tror jag inte att det var Ekdals tankar om journalistiska attityder, som skapade obalansen i intervjun med Juholt. Jag tror att det handlar om hans bedömning om intervju-offret var en "lyckad" eller "misslyckad" figur. För hur ofta ser man i TV intervjuer med människor som misslyckats? De som får plats i media är alltid vinnare. Såvida det inte handlar om offer-porträtt med rättshaveristiska bitoner som i Uppdrag granskning eller Lyxfällan. Här bedömde man att intervjuoffret kvalade in som "misslyckad": en man som under en kort och intensiv period innehaft en av vårt lands allra viktigaste poster - den som partiordförande i Socialdemokratiska partiet. Och som misslyckats. Ett grandiost misslyckande mitt på den massmediala scenen. Han erkände det också offentligt. "Kostymen var för stor" sa han själv. "Jag kom att stå i vägen för partiet".


Många klavertramp blev det.

Här var en man som bara kunde vara sig själv med alla sina känslor och tyckanden, alla sina svagheter och styrkor. En man som ville bevara hela sin yvigt spontana personlighet. Men som borde ha offrat allt detta för att bli en taktisk ledare, en person som i varje ögonblick vaktar sin tunga, som i varje ögonblick tänker runt varje hörn, som i varje ögonblick tänker på vilka medarbetare han ska lyssna på och vilka han ska ignorera. Inte en sekunds mänsklig svaghet. Ingen glömska, inga misstag. Så istället blev det spontana kommentarer, klavertramp och felsägningar. Precis sådant som vi alla gör oss skyldiga till - ständigt.
Juholt avslutar intervjun med att säga, att han lärt sig så mycket av sitt misslyckande. Att han vuxit som människa. Niklas Ekdal ser skeptisk ut, lägger armarna i kors och huvudet på sned. Men det borde han inte göra, för det är stort och viktigt detta, att lära sig av sina misstag. Juholt säger att han blivit en bättre människa av att misslyckas på posten som partiordförande. Jag tror honom.

Och som en liten påminnelse till Niklas Ekdal, vill jag citera en man döende i aids som intervjuades för sjutton år sedan i TV, bara någon dag före sin bortgång. På frågan vad han ville säga så här på sitt yttersta, svarade han bara tre ord: "Introspektion, vördnad och omtanke". Kan det sägas bättre? Se in i dig själv, tänk på vem du är och visa dina medmänniskor respekt och medkänsla. Oavsett om de lyckats eller misslyckats här i livet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar