Gunilla Persson och fenomenet kongruens

Min äldsta dotter går i gymnasiet och läser ämnet psykologi. Förra terminen arbetade eleverna med ett fenomen som kallas "kongruens". Jag tror att det handlar om överensstämmelsen mellan den man tror att man är - och den man i realiteten är. Iallafall förklarade min dotter det så för mig. Eleverna hade fått göra tester för att utröna hur kongruenta de var. Stämde den egna självbilden överens med hur man uppfattades av andra? Eller skilde sig bilderna åt? Var man verkligen så cool, eller? Var man så där osjälvisk och altruistisk som man trodde?

Hollywoodfrun Gunilla Persson
- inte särdeles kongruent...

För en gångs skull kom dottern nöjd hem från skolan - hon var nämligen helt kongruent. Slarvig, hetsig, full av infall och mycket pratsam. Samtliga var rörande överens. Läraren också. Och hon själv.

Men ibland skorrar det ordentligt i skarven mellan vem man är och vem man tror sig vara. Hollywoodfrun Gunilla Persson är ett exempel på det. En bedagad f.d. fotomodell med grusade filmstjärneambitioner. Alla de andra fruarna retar sig på Gunilla och hon genererar alltid braskande rubriker om ondska och galenskap. Varför blir det så? Gunilla bor i ett fint hus, tar hand om sin senildementa mamma och arbetar hårt med att försöka lansera sin lilla dotter som filmstjärna. Det borde väl knappast kunna reta så många? Men det gör det. Alla blir arga - förr eller senare. Vem hon än möter - så blir det nästan omgående utbrott, kris och sammanbrott.

Paranoid?

Problemet är att Gunilla är totalt inkongruent. Hennes bild av sig själv stämmer inte överens med hur andra uppfattar henne - inte på någon enda punkt, tycks det. Själv är hon övertygad om att hon är väluppfostrad, fin i kanten, framgångsrik och konstnärlig. Och hon vill förstås bara umgås med personer som är lika väluppfostrade, fina i kanten, framgångsrika och konstnärliga som hon själv. "Lika barn leka bäst." Till en början är hon översvallande och tillmötesgående, men strax börjar det skorra i maskineriet, plötsligt kommer där en massa grus. När Gunillas vision av sig själv krockar med verkligheten - då smäller bomben. Och smällen beror aldrig på henne själv - den beror alltid på de där andra som snart visat sig vara elaka, svekfulla, onda och ouppfostrade. Ingenting är någonsin hennes fel - hon är ofelbar. Psykiska fenomen som samvetskval, ruelse och ånger verkar inte finnas i hennes utrustning. Allt är alltid andras fel. Så är det bara.

Det är inte roligt att inse att man gjort bort sig.
Men kanske nödvändigt ibland?

Ska man avundas Gunilla Persson som slipper detta smärtsamma grubblande över egna tillkortakommanden - ett ältande som tar både energi och tid? Eller är det i själva verket synd om henne? Jag tror faktiskt det senare ändå. Tillvaron måste ju te sig väldigt fientlig till slut, befolkad som den blir av onda och konstiga varelser. Risken för att utveckla en paranoid störning måste vara överhängande när man aldrig upptäcker sin egen roll i det spel som kallas livet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner