Status och effekt

Idag har min make blivit opererad för diskbråck i nacken på Linköpings Universitetssjukhus. Proffsighet, snabbhet, vänlighet, informationstäthet, omtanke, uppmärksamhet och tydlighet. Och en påtaglig arbetsglädje! Det känns tryggt att bli så väl omhändertagen - både som patient och som anhörig. Man känner stolthet över den svenska sjukvården.

Arbetsglädje.

Men... För någon vecka sedan bloggade jag om hur illa många gamla råkar ut när de som "färdigbehandlade" flyttas från akutvårdsavdelning till det som kallas geriatrik. Från att ha blivit behandlade med respekt och kunnighet, hamnar de i ett slags vårdens ingenmansland, där ingen bryr sig. Det är smutsigt, maten är dålig, personalen oengagerad och lamporna fungerar inte. En äldre kvinna som drabbats just av detta skrev i Dagens Nyheter för en månad sedan och citerade vad personalen sagt, när hon bad att få sin trasiga sänglampa utbytt: "Och vad har du att läsa som är så viktigt då??" Lampan byttes aldrig ut.

Funkar dåligt...

Om geriatriken är lågprioriterad, är psykiatrin om möjligt ännu värre - lägstprioriterad. Jag har sett det med egna ögon, när jag under många år följde min gamla mamma genom detta land där ingen verkar vilja vistas - varken patienter eller personal. Vänd orden ovan till dess motsats: oproffsighet, långsamhet, ovänlighet, brist på information/slutenhet, brist på omtanke och respekt samt en stort behov av att uttrycka sig så obegripligt som möjligt. Där är psykiatrins ledord.

Men - hur kan det vara så här? När jag sitter och väntar på att min make ska vakna upp efter sin nackoperation, tänker jag så det knakar. Varför verkar alla gladare och öppnare inom akutvården än inom geriatriken och psykiatrin? Jag tror att det handlar om en statusfråga. Ju snabbare och påtagligare effekt av insatserna - desto högre status och desto högre grad av arbetsglädje. Ju diffusare effekt av insatserna - desto lägre status. Och att status ger högre grad av arbetsglädje är ju självklart.

På röntgen kan man se mycket
- dock inte hur själen mår. Tyvärr.

Det är oftast klarare att ställa en diagnos på en kroppslig åkomma än på en psykisk. Och därmed också lättare att bota den. Ett diskbråck går att se med magnetkamera och sedan går det att operera bort den trasiga disken och ersätta den med en liten protes. Och patienten blir frisk i de allra flesta fall. En krämpa i själen är svårare att hitta - den syns inte på röntgen - och därmed svårare att bota. Och vad gäller de sjukdomar som drabbar de allra äldsta: de går kanske inte alls att bota, utan bara lindra.

Kvällens slutsats: Bota är bäst. Lindra är inte så bra och trösta är inte värt så mycket alls. Sett ur ett statusperspektiv.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner