| Hjalmar Söderberg 1869-1941. |
I Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas finns en man vid namn Pastor Gregorius. Han är en aktad kyrkans tjänare, framgångsrik, mäktig och gift med den unga vackra Helga. Pastorn är mycket äldre än sin hustru. Vad Pastorn inte vet, är att Helga äcklas förfärligt av sin make, av hela hans person, hans utseende och av hans ideliga närmanden. I sin förtvivlan vänder sig Helga till familjens läkare för att få hjälp och stöd. Läkaren Doktor Glas blir djupt berörd - till och med förälskad - och bestämmer sig för att försöka hjälpa Helga. Romanen slutar med att Pastorn dör, förgiftad av Doktor Glas. Har ni inte läst boken: gör det! Den är oerhört välskriven, spännande och djupsinnig.
| Omslaget till romanen Gregorius. |
Nästan exakt hundra år efter Doktor Glas - 2004 - utkom en roman med namnet Gregorius. Den är skriven av författaren och DN-krönikören Bengt Ohlsson. Boken, som belönades med Augustpriset, är en jag-roman och parafras på Doktor Glas. Här är det Pastor Gregorius själv som för sin talan. Läsaren får följa hans funderingar och minnen, hans övertygelser och villfarelser. Har man läst Doktor Glas förstår man snart att Pastorn har missuppfattat det mesta i sitt liv. Pastor Gregorius är nämligen lika in-kongruent som Hollywoodfrun Gunilla. Hans bild av sig själv är helt förvriden och utan kontakt med verkligheten. Han är inte alls den han tror sig vara. Hans egen upplevelse av sig själv är den grubblande kristne som kämpar med sin tro, sitt tvivel och med sin kärlek till den unga hustrun Helga. Att han i själva verket är en skenhelig, självupptagen hypokondriker full av avund och självhävdelsebegär - det vill han inte kännas vid, inte ens i sitt innersta skrymsle. Inte heller att han är livrädd - både för att leva och för att dö - och som en blodtörstig parasit klamrar sig fast vid den unga kvinnan för att suga ungdomens kraft ur henne.
| Pastor Gregorius gestaltad av Johan Rabaeus. |
Det är spännande läsning. Men - boken har ett stort problem: författaren Bengt Ohlsson verkar inte ha tänkt på hur en gammal pastor vid förra sekelskiftet antagligen uttryckte sig. I boken har Pastorn samma språk som en modern storstadsintellektuell och han reflekterar i termer som hör hemma i vår postmoderna skepticistiska tankevärld. Med tanke på att Pastor Gregorius skall vara i 60-årsåldern torde han varit född på 1840-talet - en tid då man var full av lutheransk pliktmoral, kristen symbolik och högtravande formuleringar. Tvetydigheter och sarkasmer var nog inget man levererade - snarare då anspelningar på den klassiska diktningen. Och i sitt innersta var man nog mera naiv och troskyldig än skeptiskt analyserande.
Det hade varit ännu mera spännande att läsa boken om Pastor Gregorius också haft ett tidsenligt språk. Hade han ens kunnat tänka som han gör i boken då? Faktiskt så tror jag att den tidens språkbruk var just så högtravande och fullt av moraliska och religiösa inskränkningar att livslögner och förljugenhet kunde frodas som de gjorde. I viss mån är det nog så, att det är språket som styr tanken.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar