Faction, fiction och sanning

Tutanchamons mumie.

Hur var det egentligen med Tutanchamon? Dog han av sjukdom? Eller blev han kanske mördad? Tutanchamon blev bara arton år, men hade ändå hunnit vara regerande faraon i några år. Med tanke på hans enorma makt, hans "släktskap" med Solen själv och hans status av gudomlighet, är det ju konstigt att hans mumie är i ett sådant dåligt skick. Den är slarvigt gjord, helt enkelt. Man hade visst haft för bråttom och inte låtit mumifierings-processen ta den tid den behövde. Det är därför som han ser ganska hemsk ut, under alla lagren av guld och alabaster. Mest som en dödskalle med lite torrt skinn på.

Den vackra utsidan.

När arkeologerna fann hans grav och började plocka loss lager efter lager av fulländad skönhet, trodde de att de skulle hitta den allra mest välbevarade av alla mumier - men så var det inte alls. Tvärtom. Spekulationerna och teorierna om varför har varit många - den ena vildare än den andra. Och vildast är dokumentärfilmarna: maktkamper, hämndlystna överstepräster, arga tronpretendenter, svartsjuka fruar, avundsjuka släktingar? Att man haft så bråttom, måste ju tyda på att ett brott ligger bakom, resonerar film-makarna. Eller var det bara så att den unge faraonens medfödda krämpor helt enkelt knäckte honom? Inavlad som han var.

Konungarnas dal - ett paradis
för arkeologer och faction-producenter.

Varför bloggar jag om Tutanchamon ikväll? Jo - jag vill knyta an till gårdagens inlägg Den fiktiva sanningen - hur sann är den? Inlägget handlade om spelfilmen om Monica Zetterlund. Vad är det för likhet mellan en egyptisk faraon och en svensk jazzsångerska? Ingen alls, tror jag. Likheten ligger i hur filmarna väljer att presentera fakta kring deras liv. Att man för att skapa en spännande berättelse som fascinerar, skrämmer och kittlar lite, väljer att omvandla historiska fakta. Väljer att förtiga en del, förminska en del och blåsa upp annat. I fallet med Tutanchamon väljer man att kalla ganska tomma spekulationer för fakta. I fallet Monica Z förvanskar man fakta som är kända av flera nu levande anhöriga.

Edda Magnason,
förvillande lik verklighetens Monica Zetterlund.

Att påstå att Tutanchamon blev ihjälhuggen bakifrån under en hästkapplöpning (vilket man gjort i ett BBC-producerat vetenskapsprogram) är visserligen osakligt, eftersom bevismaterialet är otillräckligt - men det kränker ingen. Det hela hände ju för flera tusen år sedan. Då gör det inget att man broderar lite på fakta - ingen nu levande var ju där och kunde kolla. Och faction är spännande. Med en dramatisk berättarröst, dimmiga närbilder och lite hotfull musik blir det nästan som en spelfilm. Gränsen mellan fiktion och fakta har plötsligt överskridits. Och det gör inget - för det skapar intresse för historien.

Men - i fallet med Monica Z gör det något. Och i fallet med Olof Palme gör det faktiskt ännu mer. Deras historia är känd. Ändå omskapar man den i filmen. Och med konstnärens frihet som sköld, kommer man undan med påståenden som sedan - eftersom filmens medium är så starkt - blir till sanning. Fakta har blivit faction - som sedan blir till fiction. Som alldeles plötsligt blir till Sanning.

Visst: Tutanchamon blev ihjälhuggen under en hästkapplöpning. Olof Palme köpte sex av tonårstjejer. Monica Zetterlunds pappa var en gnällig knöl som föraktade sin dotter. Visst. Men - så var det ju inte alls. Den historiska sanningen har plötsligt överskuggats av fiktionens. Det är en farlig väg.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner