Den fulländade skönheten

Barack Obama är i stan - borde väl skriva om det, förstås... Kanske kommentera Dagens Nyheters rubrik: Välkommen till lilla USA, Mr President! Mitt i prick. Lilla Sverige gör verkligen allt för att kopiera det stora landet i väster: mat, kläder, språk, humor och så den där konstiga fäblessen för volontärer som har spridit sig som en pest över landet: jobba gratis är fint - då är man god.

Men - det tänker jag inte skriva om. Orkar inte. Jag tänker skriva om perfektionism istället. Och om olika syn på konstutövning. Stängde nyss av TV:n efter att ha sett ett avsnitt i dokumentärserien om Kungliga Operan. Tittarna fick bl.a. följa hur en pensionerad rysk premiärdansös - Natalia Makarova - kommer till Stockholm för att välja ut vilka dansare som får vara med i hennes uppsättning av baletten Giselle. Alla är rädda och alla vill förstås vara med på rollistan. Konkurrensen är stenhård.

Natalia Makarova.

Det går rykten om att Makarova är grym och skoningslös. Dansarna är svettiga av rädsla och prestationsångest. Makarova sitter på en stol, hon lutar sig fram och stirrar intensivt på den ena dansösen efter den andra. Hon säger inte många ord, men hennes stela minspel visar med mycket små medel om hon gillar det hon ser - eller inte. Ibland undslipper hon sig någon kritisk kommentar. Hon kräver absolut perfektion. Inte bara teknisk utan tolkningsmässig. Allt ska vara fulländat - inte minsta fläck får det vara. Endast det allra vackraste är nog. Endast den kompletta skönheten, den totala perfektionen.

Makarova i yngre dagar.

Det blir lidande, besvikelser, krossade drömmar, grusade förhoppningar för dem som inte kommer med på Makarovas rollista. Tårar till och med. För dem som kommer med: press, skräck och ännu mera prestationsångest. Den som fått äran att vara med får inte svika de högt ställda förväntningarna. Det gäller att leverera! Tårar där också.

En annan perfektionist: Margot Fonteyn.

Jag kan inte annat än beundra. Jag tycker att denna fulländning är underbar. Eftersom jag är uppvuxen med den klassiska musikens krav på perfektion, blir jag lycklig när jag möter den. Kanske är jag fascistoid, en taliban. Men då står jag för det. Den där bländande skönheten fascinerar mig. Som John Ogdons pianospel, som Arthur Grumiaux violinmästerskap, som Miles Davis trumpetspel och Billie Hollidays sång. Det är fulländat.

Men jag vet att jag missar något: den där glädjen i ett kravlöst konstutövande. Spela och sjunga för att det är kul, inte för att det ska låta bra. Improvisera och spela tillsammans utan rädsla för att göra fel eller klanta till det. Den glädjen har jag aldrig upplevt, för jag blir livrädd att fingrarna ska kröka sig och slinta på tangenterna. Och det gör de förstås... Men ändå: lyckan att uppleva den där totala perfektionen går utanpå det mesta. Som här, Billie Holiday sjunger My Man:

Och: sov gott på Grand Hotell, Mr President!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner