Kirurgi och mosad banan

Vi är fortfarande kvar på sjukhuset i Linköping - min make och jag. Igår blev han opererad för diskbråck i nacken. Nu är det akuta över, disk-protesen är på plats och halsen hopsydd. Nu kommer den långa vägen tillbaka. Vila, försiktighet, smärtlindring. Mycket måttlig träning. Men - han kommer att bli frisk. Det är det inte alla som kan hoppas på.

Många öden har passerat.

För mannen i sängen bredvid är framtiden oviss. Hans hustru, som sitter vid sängkanten hela dagarna, berättar på mycket bruten svenska att han en natt vaknade upp med stirrande blick och gapande mun. Han kunde inte andas. Ambulansen kom och han fördes till ett mindre landsortssjukhus där de inte kunde hjälpa honom. Så han skickades vidare till ett lite större sjukhus. Där hittade de en tumör i hans huvud. Tumören togs bort och han skickades hem. Men efter bara någon dag hemma föll han ihop. Nu gick ambulansen till Linköping och här upptäckte man att han fått en blödning i hjärnan där tumören suttit. Nu ligger han i sin säng, nyopererad igen, och tittar vemodigt i taket. Hans fru sitter bredvid och pratar glada ord med honom. Jag förstår inte vad hon säger, men hon låter uppmuntrande på rösten. Hon ger honom att dricka. Mosad banan. Lite blåbärssoppa. Hon skrattar.

Banan är lätt att äta
när man inte mår så bra.

På kvällen möter jag henne i sjukhusets stora entréhall. Hennes ögon lyser av rädsla. "Hur ska det gå?" viskar hon med gråten i halsen. "Han klarar ingenting - inte ens att gå på toaletten själv. Eller tvätta sig." "Vad säger läkarna då?" frågar jag. "De kan inte svara", säger hon. "Det är bara att vänta och se. Vänta och se. Kanske blir han bättre. Kanske inte. Bara att vänta." Och nu måste hon resa hem till barnen som väntat på henne i flera dagar. Hon är borta över natten - dagen efter är hon på plats igen. Sitter vid sängkanten och pratar uppmuntrande. Ger honom att dricka. Mosad banan.

Visst är det fantastiskt att kunna skära bort en tumör, att kunna pilla ut en hopsjunken disk och trycka dit en liten protes - så smått, så smått. Och att göra fel kan vara skillnaden mellan liv och död, mellan ett liv i rörelse och ett liv i stillhet. Men att tala uppmuntrande, troget sitta på en sängkant, tvätta, hjälpa med toalettbestyren, klä, trösta, ge mosad banan - det är också fantastiskt. Egentligen ännu mer fantastiskt eftersom de insatserna inte har något slut. Det är inte bara att lämna och gå, för det blir aldrig "färdigt" - det är ett evighetsprojekt. Dag efter dag, natt efter natt. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år. Men - hur högt värderas det? Knappast alls. Tyvärr.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner