| Är man kirurg längtar man efter att operera. |
Nu när det gått tio år, har han blivit sjuk igen och hamnat på ett sjukhem. Där sitter han nu med huvudet nedböjt, tyst och tankfull. Man kan tydligt se att han varit en riktig kraftkarl, men nu ligger händerna overksamma i knäet - händer som förstås längtar efter att få skära, sprätta och sy. Jag föreställer mig att en person som väljer att blir kirurg, måste besitta en hel del mod. Det går inte att vara tveksam och vankelmodig. Man måste vara beslutsam och handlingskraftig. Våga sätta allt på ett kort. Satsa fast utgången ibland kan tyckas oviss.
| Många verktyg finns att välja på. |
Nu kan han inte allt det där. Nu kan han bara sitta i sin rullstol, med möda äta lite och minnas. Han verkar vemodig. Jag undrar vad han tänkte på egentligen, när blicken liksom förvann i fjärran. Han lyste upp när min vän var där och påminde honom om allt trevligt de gjort tillsammans. Men jag tror att han längtar tillbaka - längtar alldeles förfärligt tillbaka till den där stunden när patienten låg på operationsbordet. När han fick skära bort det sjuka, karva bort det trasiga och skadade och göra plats för det friska - sy ihop och skapa en ny grund för läkning och tillfrisknande. Han hade livet i sin hand ibland - alldeles säkert. Hur kan det då kännas att sitta passiv och oförmögen?
| Det är svårt att sitta overksam. |
Men det var egentligen inte det sorgliga jag ville skriva om ikväll, utan om den underbara respekt som personalen visade den gamle kirurgen. Det är inte lätt att utföra vissa saker utan att kränka en människas stolthet och integritet. Men här lyckades man, för man hade inte glömt vem han varit.
Han var fortfarande "Doktorn" - en yrkesman värd all respekt, även om han just för tillfället inte kunde operera så mycket.
Det brukar heta att "till syvende och sist är vi alla lika". Jag skulle vilja formulera om det och säga: "till syvende och sist är vi alla unika". Alla utan undantag.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar