En gång i tiden hade jag en idol som hette Lars. Hans skrev teaterpjäser som borrade sig in i den lidande människans själ på ett fantastiskt brinnande och djuplodande sätt. Pjäserna brukade vara i nästan samma dimension som en Wagner-opera, det vill säga minst fyra timmar. Jag satt som förhäxad, trollbunden och lycklig över att ha fått stiga ner i helvetet, ledsagad av Lars. Och vilken dialog! Så hudnära, så avslöjande, så O'Neillskt mellan-raderna-tät. Jag lyssnade andlöst, så full av beundran över detta mästerskap. Han hette förresten Norén i efternamn.
Nu har Lars givit ut andra delen av sin dagbok: En dramatikers dagbok 20052012. Över tusen sidor, utan sidnumrering. Lars vill inte skämma bort sina läsare med att tala om vilken sida de befinner sig på, säger han. De ska lära sig att litteratur är allvar - ingen ytlig och lättsmält underhållning minsann. Av samma anledning har han nu beslutat sig för att skriva om ett verk han arbetar med - han tänker ta bort alla skiljetecken. Texten ska vara utan punkter och kommatecken, så att läsaren ska tvingas gå tillbaka och läsa om - och om igen - för att förstå. Lars ideal är en litteratur "utan försoning, och kanske mening, utan sökande efter mening."
Detta berättar recensenten Jesper Högström i Dagens Nyheter och sedan sågar han Lars jäms med fotknölarna - bara de svarta skorna blir kvar på salongsmattan. Boken är pretentiös, snårig, omständlig, elak, långsint och väldigt, väldigt lång och tung och tjock. Och svart och pessimistisk och koketterande egocentrisk. Sågningen är gnistrande elegant - på en nivå som egentligen (allvarligt talat, Lars!) borde göra föremålet stolt - trots allt. Att få en sådan sågning tyder på att recensenten verkligen läst och tänkt. Gjort just precis det som Lars så mäktigt säger sig eftersträva - läst om och om en text som är "utan sökande efter mening". Ingen lätt uppgift...
Lars är inte längre min idol. Han har klättrat upp i elfenbenstornet och vägrar komma ner. Jag menar inte alls att litteraturen ska bli som en skorrande dansbandsorkester som levererar billig underhållning utan djup och mening. Eller som en smäktande gottköps-operett full av slagdängor. Alls inte! Men att medvetet förakta det som går att förstå, se ner på det lättbegripliga - det är att misstolka sitt uppdrag som författare. Författarens uppdrag är att öppna dörren mot tankens djup och låta sina läsare få en glimt av detta djup. Språket kan vara både svårt och komplicerat, men avsikten måste ändå vara att bli förstådd. Lars smäller igen den där dörren mitt framför näsan och - vad värre är - han verkar nästan njuta av det.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
| Lars Norén. Klädd i svart. |
Nu har Lars givit ut andra delen av sin dagbok: En dramatikers dagbok 20052012. Över tusen sidor, utan sidnumrering. Lars vill inte skämma bort sina läsare med att tala om vilken sida de befinner sig på, säger han. De ska lära sig att litteratur är allvar - ingen ytlig och lättsmält underhållning minsann. Av samma anledning har han nu beslutat sig för att skriva om ett verk han arbetar med - han tänker ta bort alla skiljetecken. Texten ska vara utan punkter och kommatecken, så att läsaren ska tvingas gå tillbaka och läsa om - och om igen - för att förstå. Lars ideal är en litteratur "utan försoning, och kanske mening, utan sökande efter mening."
| Ett svart omslag - vad annars? |
Detta berättar recensenten Jesper Högström i Dagens Nyheter och sedan sågar han Lars jäms med fotknölarna - bara de svarta skorna blir kvar på salongsmattan. Boken är pretentiös, snårig, omständlig, elak, långsint och väldigt, väldigt lång och tung och tjock. Och svart och pessimistisk och koketterande egocentrisk. Sågningen är gnistrande elegant - på en nivå som egentligen (allvarligt talat, Lars!) borde göra föremålet stolt - trots allt. Att få en sådan sågning tyder på att recensenten verkligen läst och tänkt. Gjort just precis det som Lars så mäktigt säger sig eftersträva - läst om och om en text som är "utan sökande efter mening". Ingen lätt uppgift...
| Är det här han gömmer sig? |
Lars är inte längre min idol. Han har klättrat upp i elfenbenstornet och vägrar komma ner. Jag menar inte alls att litteraturen ska bli som en skorrande dansbandsorkester som levererar billig underhållning utan djup och mening. Eller som en smäktande gottköps-operett full av slagdängor. Alls inte! Men att medvetet förakta det som går att förstå, se ner på det lättbegripliga - det är att misstolka sitt uppdrag som författare. Författarens uppdrag är att öppna dörren mot tankens djup och låta sina läsare få en glimt av detta djup. Språket kan vara både svårt och komplicerat, men avsikten måste ändå vara att bli förstådd. Lars smäller igen den där dörren mitt framför näsan och - vad värre är - han verkar nästan njuta av det.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar