Allegorin Melancholia

Ett misslyckat societetsbröllop med en brud så förtvivlat ångestfyllt uttråkad och vilsen att det närmar sig psykos. Sedan samma brud och hennes syster, systerns make och lille son i en vacker herrgårdsmiljö - inväntande världens undergång. En planet, den stora blå Melancholia, närmar sig vår jord i en hastighet av flera hundratusen kilometer i timmen. In i det sista är man oviss om planeten bara kommer att passera mycket nära, eller om den faktiskt kommer att krocka med jorden. Det stora blå klotet på himlen blir allt större och större. Luften blir tunn att andas när planeten närmar sig stratosfären, insekter kryllar upp ur marken, hästarna stegrar sig i namnlös skräck. Och människorna - vad gör de? Några förbereder sig för katastrofen, andra förnekar den.

Slutscenen i Melancholia.

TV-recensenten i Dagens Nyheter berömmer filmen Melancholia för dess oerhörda visuella skönhet - men han kommer inte till klarhet med vad den berömde regissören Lars von Trier vill säga med sin film. Vad handlar Melancholia om egentligen, undrar han. Handlar den verkligen om en krock mellan Tellus och en annan planet? Recensenten får inte ihop det - kan inte se kopplingen mellan den stora societetsbröllopet och jordens undergång. Den magnifika bröllopsfesten slutar i missförstånd, sorg och tragedi - den jättestora limousinen kör fast i en krök, bruden förvinner ut i den nattliga parken, släpet blir till trasor och gästerna splittras av konflikter.

Brudens släp blir till trasor.

Överdådet och lyxen vittrar sönder, för alla människorna är disharmoniska. Hotet från den annalkande planeten sprider redan skräck, iallafall hos de få som förstår vidden av hotet. Och så kommer den stora undergången - planeten går faktiskt rakt in i vår jord och krossar den, som flygplanen i World Trade Center den 11 september 2001. "Jorden är ond", säger bruden, strax innan allt tar slut i en jätteexplosion. "Livet är ont".

Melancholia krockar med Tellus.

Jag tror faktiskt att jag kan se kopplingen mellan bröllopsfesten och undergången. Filmen Melancholia är en allegori över mänsklighetens öde. Jag tror att Lars von Trier vill skildra att vi lever i "den yttersta tiden". Den stora festen har urartat. Klockan är några sekunder i tolv, mänsklighetens tid är snart fullbordad. Vi är alla dömda. Den fasansfullt magnifika slutscenen, där bruden tillsammans med systersonen bygger en liten koja av pinnar som ska skydda dem mot det oundvikliga, symboliserar mänsklighetens fåfänga försök att rädda sig, gömma sig. Undergången kommer ändå.

Musiken som ljuder genom hela filmen är Isoldes kärleksdöd ur Wagner-operan Tristan och Isolde. Kanske kan man säga att den musiken med sin tonala komplexitet också är ett uttryck för den yttersta tiden - den romantiska erans magnifika farväl. Sedan tog tonkonsten steget mot modernismen och atonaliteten. Jag tror nog, med ganska stor säkerhet, att banbrytare som Mahler, Schönberg, Berg och Webern alla hade denna musik levande i sina hjärtan. Och sedan började en ny tid.

Här kommer Isoldes kärleksdöd. Bilderna till musiken är målade av den tyske 1800-talskonstnären Caspar David Friedrich - en visionär som likt Lars von Trier skildrar människans utsatthet och känslan av den yttersta tiden.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner