Vem vill bli komiker?

Varför ska man skämta om allt? Varför ska det alltid skrattas så förbaskat? Det ska vara humor överallt, egentligen oavsett vad det handlar om. Man ska kunna skoja om allt - kan man inte det, är man en torrboll som lider av något slags störning. Förintelsen och cancer, krig och våldtäkt - allt tål att skrattas åt. Och finns det en risk att ingen skrattar - då finns det skratt på burk att ta till. För skrattar alla andra, då måste det ju vara roligt... Skratta med - annars är du en surpuppa och prettotyp som ingen vill vara med.

Jag läser förhandsrecensionen om Gardell-Rheborg-Schyfferts nya humorserie Allt faller som har premiär på TV4 ikväll. DN-recensenten är mycket positiv, lyrisk. Äntligen någon som vågar sätta upp ett allvarligt ansikte. Jag håller med - av hela mitt hjärta. Alla dessa punch-lines - alla dessa snabba, krystade repliker som klingar som en uttjatad utantilläxa. Skådisarna ser nästan ut som tecknade seriefigurer när de levererar sina kvickheter - som på löpande band, i en oändlig ström av aldrig sinande gags och gapflabbande munnar. Blir så trött...

Lättroad...

Det verkar vimla av stå-upp-komiker. Det skrattas hej vilt och skämten verkar ofta vara djupt och för evigt rotade under bältet. Jag har faktiskt aldrig varit och lyssnat  - men däremot, när jag var mycket ung eller snarare barn, visades det i TV (på den enda kanalen som fanns!) framträdanden med den allra förste stand-upparen: Lenny Bruce. Jag blev äcklad och djupt fascinerad. Han var skarp, elak och totalt självförbrännande och både slipprig och kärleksfull när han berättade om sin fru - strippan Honey. Jag satt som klistrad framför TV:n. Jag har faktiskt aldrig glömt hans ansikte där det stora allvaret lyste tydligt igenom. Som sagt - de stora humoristerna måste vara stora allvarsmän, annars är de inte roliga.

Lenny Bruce 1925-66.

 

Nu är första delen av Allt faller slut för idag. Det är magnifikt. Man skrattar i sitt innersta för att man så väl känner igen sig - men gapflabbet fastnar i halsen på väg upp. Pappa har dött, mamma är senildement, man sviker sina närmaste, man ställs alldeles plötsligt och oförberett mot väggen av någon som upplevt tragiken i det man nyss skämtat om. Vad gör man? Flyr? Svarar ärligt? Sparar det till nästa föreställning? Allt kan bli material för nästa skämt. Ångest, ångest. Leverera, leverera, leverera!! Annars är du ute. Död. Var jag bra? Roligast? Roligare än alla andra? Tankarna kommer i det ödsliga hotellrummet efter showen - vilken öronbedövande ensamhet. Och över allt vilar som en grå hinna. Alla ansikten är bleka, alla färger dämpade. Jag tror inte att jag vill bli komiker...

Herrar med (prestations)ångest: Schyffert, Gardell och Rheborg.

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner