Mammas pojkar eller Att ställa frågan varför

Mammas pojkar - så heter filmen vi gick på bio för att se idag. Många skratt, många frågor. Men med en stark känsla av att något inte blivit sagt, att något viktigt blivit utelämnat. Var det meningen att missa det uppenbara - som en kuggfråga avsedd för publiken?? Eller har regissören Ulf Malmros helt enkelt inte fattat att han navigerat bort från storyns egentliga centrum, från den dynamiska mittpunkten - hela skeendets orsak?

 

 

Mamma prästen med sina hårdrockande tvillingsöner Thor och Oden.
Lotta Tejle, Johan Östling och Björn Starrin.

 

Berättelsen handlar om mamma landsortsprästen och hennes 35-åriga tvillingsöner Thor och Oden - Heavy Metal-fanatiker och inbitna mambos. Pojkarna - eller kanske snarare, herrarna - går klädda i svart läder med nitar, kragstövlar och suspensoarer med skramlande metalldekorationer. De vägrar att konformera till det lilla samhällets normer, revolterar mot allt och alla genom att, i något slags brödrasymbios, försvinna in i den svarta, manliga, tunga, hotfulla Metal-världen. En värld som står närmare viktingatiden än vår komplicerade kompromisstillvaro. Mamma prästen står bara och tittar på, ingriper så gott hon kan för att hjälpa sina pojkar på traven - något som inte är helt lätt, eftersom de inte bara är bortskämda och mammiga, utan även barnsliga, verklighetsfrämmande och väldigt lata.

 

Pojkarna - herrarna - jobbar hårt på sin image: hårda, farliga, dödsföraktande och maskulina. Imagen står, det förstår man mycket snart, i total kontrast mot pojkarnas egentliga personligheter: veka, ömhetstörstande och blyga och trots sin relativt höga ålder väldigt oerfarna.

 

Så rullar det på. Pojkarnas samtliga projekt går om intet och mamman försöker jämna marken, såväl när det gäller kommunbidrag till ett Heavy Metal-konvent som att behålla jobben och skaffa flickvänner. Ingenting fungerar. Slutscenen visar hur mamman och pojkarna skiljs åt på vägen - mamman går åt sitt håll, pojkarna åt sitt - tillsammans, med armarna om varandra. Lyckligt slut eller inte?

 

Lyckligt slut eller inte?

 

Men frågan som alla i salongen säkert ställer sig - den ställdes aldrig: Hur blev det så här? Varför är pojkarna så beroende av sin mamma? Att det handlar om överbeskydd är uppenbart. Men varför? Och vad är det pojkarna är så arga på, eftersom de omger sig med vredens och hatets attribut?

 

Självklart ligger svaren hos mamma prästen. Varför har hon låtit pojkarna utvecklas till osjälvständiga parasiter? Är det av snällhet? Slapphet? Feghet? Brist på ork? Och var är pappa? Och - kan det vara mammas ständigt överslätande, milda leende som är grogrunden för pojkarnas förkärlek för rock på gränsen till död och våld?

 

Känslan efter att ha sett Mammas pojkar påminner mycket om känslan efter att ha sett ett avsnitt av Veckans brott med den eminente Leif G W Persson. Jag gillar Persson högt och rent och älskar hans torrhumoristiska skepsis, men varför kan han aldrig någonsin kosta på sig en psykologisk förklaring till något enda av de mer eller mindre bestialiska brott han analyserar? Inte en endaste gång resonerar han kring frågan Varför.

 

 

Varför? Ett vägmärke med tyngd.

 

Som terapeut vet jag att man aldrig ska ställa frågan Varför - hur gärna man än vill. Svaret blir ändå alltid fel just på den frågan. Istället ska man fråga Hur och Vad och kanske När. Men som regissör kan man kosta på sig ställa just den frågan, tycker jag. Men, då hade det blivit en annan film - helt säkert. Och en ganska tragisk.

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner