Hellre entertainer än ingenting alls

Ikväll visste jag inte alls vad jag skulle skriva om. Ett tag tänkte jag skriva om en dikt, sedan funderade jag på att skriva om hur en skitdålig poplåt kan bli till guld i nytt arrangemang. Sedan kom idén att jag skulle skriva om det djupsinniga i julsången Hej tomtegubbar. Men - inget av alternativen kändes särskilt lockande. Så istället knäppte jag på TV:n för att se favoritprogrammet Allt faller - ångestgympa på högsta nivå med Jonas (Gardell) och Johan (Rheborg). Idéerna kom direkt. Rheborg brottades med sina svårigheter att uttrycka en egen åsikt. Det är djupt intressant!

Rheborg analyserar tyckandet.
Han påstår sig vara "motför".

Varför ska man alltid tycka så mycket? Alltid ha en åsikt om allt - iallafall om man är kändis. En klar och tydlig åsikt ska det vara - för eller emot. En åsikt som man står för och inte ändrar sig när man får mothugg. Det verkar ibland som att det blivit svårare att formulera nyanser numera. Det tar liksom för lång tid att pressa sig igenom gråskalorna - så nu i turbons tidevarv kör man mest med svart eller vitt. Det går fort, är lätt att förstå och orsakar inte så mycket missförstånd, som man ju ändå inte har tid att reda ut. Fast food och fast thinking.

Gråskalan - det nyanserade läget mellan svart och vitt.

I Allt faller har Johan blivit inbjuden till ett pratprogram. Han ska tycka, ha en åsikt. Men plötsligt har han ingen åsikt. Eller rättare sagt, det har han förstås, men han ser saken från två håll. Han blir plötsligt, som han säger "motför". Men att se nyanserna är inte slagkraftigt, det blir krångligt och tar dyrbar TV-tid. Johan lindar in sig i försök att förtydliga - ångestnivån stiger. Ett tyckarproffs platsar honom resolut och ställer en fråga som - om han svarar vettigt - tar loven av hela hans argumentation. Stor ångest. Jättestor ångest.

Skriet i nytolkning.

Måste man tycka så himla mycket då? Är det inte bättre att läsa på först, innan man tycker en massa? Men - då uppenbarar sig genast alla de där gråskalorna. Ju mera man läser och tar reda på, desto komplexare blir bilden och desto svårare blir det att formulera sig rappt och slagkraftigt, desto fler blir de gråa nyanserna. Väldigt grått blir det...

Jag känner igen mig i Rheborg. Jag ser massor av gråskalor överallt, det blir mycket å ena sidan och å andra sidan. Samtidigt har jag ett behov av att bli lyssnad på, bli sedd - och då har man inte så mycket tid på sig. Då väljer jag ofta att yttra mig väldigt skarpt och kategoriskt istället. Något som jag senare kan grubbla mycket över och ångra. Varför i helsike sa jag så?? Jag borde ha varit mera nyanserad... Tänk om han/hon blev förolämpad?

Förolämpningarnas okrönte konung
- kapten Haddock.

Vid en lunch nyligen pratade sällskapet om TV-programmet Skavlan. (Som jag ofta missar.) En musikgrupp som uppträtt i senaste programmet avhandlades och två i sällskapet tyckte att de varit så jättebra. Jag hade också sett dem och tyckt att de var riktigt urdåliga. Och nu hör jag mig själv säga: "Men det var ju värsta skiten!" De två säger att de är ju så berömda och spelas överallt. "Det hjälps inte", säger jag kategoriskt. "Det är skit iallafall." De såg förvånade ut och frågade om jag skojade. "Absolut inte!" deklarerade jag tvärsäkert. Efteråt kände jag mig dum. Jag hade ju faktiskt underkänt deras musiksmak och framställt mig själv som en smakdomare. Kvalen fortsatte under eftermiddagen och på kvällen. (Men, de var ju skitdåliga...)

Kanske handlar det allra innerst inne om en bristande självkänsla? Man tror sig inte om att vara tillräckligt intressant för att folk ska orka lyssna. Kan det vara så? Man förenklar, karikerar och skruvar till det för att åtminstone få ett skratt. Hellre entertainer än ingenting alls.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner