Idag visste jag faktiskt inte vad jag skulle skriva om. Jag hade flera uppslag. Antingen skulle jag skriva om varför vi är så rädda för att vara allvarliga. Eller om min teoretiska hund (en vovve som bara existerar i teorin - och med all säkerhet kommer att stanna där också. Återkommer till detta ämne senare.) Eller så skulle jag skriva om mötet mellan generationer, hur viktigt och fruktbart det är. Och roligt och utvecklande. Och utmanande och riskabelt. Och fantastiskt. Jag valde det sista, med utgångspunkt i TV4-programmet Så mycket bättre, påhejad av min make som inte vill ha någon hund - inte ens i teorin.
| Min teoretiska hund ska vara som Tintins Milou förstås. Trofast, påhittig och ständigt lika nyfiken. |
I ett tidigare blogg-inlägg (Stängda dörrar - Del I) skrev jag så här, apropå den ålderssegregerade arbetsmarknaden och att jag i jobbannonser sett formuleringar om att man helst inte ser sökanden över 35:
"Jag förstår om man på en arbetsplats vill sträva efter att skapa ett bra klimat. Att bara ha tanter i sextioårsåldern eller grabbar i tjugoårsåldern är säkert inte alls kreativt. Det riskerar att bli stagnation och i värsta fall en stängd och intolerant atmosfär. Samma sak med alla grupper. Allt för homogena sammansättningar skapar ingen dynamik. Ett bra exempel är när man ska sätta ihop en grupp i gruppsykoterapi. Det gäller att med stor fingertoppskänsla plocka ut just den kombination av åldrar, kön, bakgrunder och problem som kan skapa de bästa förutsättningarna för läkande och växande. Psykoterapigrupp eller arbetsplats - skillnaden är inte alls så stor."
Samma sak gäller förstås för TV-program. Hade Så mycket bättre blivit "så mycket bättre" om det bara varit 60-åringar eller bara 25-åringar som mötts i Gotlandshuset? Är det inte just i mötet mellan olika åldrar, stilar, ideal och erfarenheter som spänningen uppstår? Utan kontrast, ingen dynamik. Utan mötet mellan motsatser - inga nya vägar, inga nya oupptäckta områden på kartan. Vad jag talar om är det äkta mötet, det som sker med öppna sinnen och ögon, utan staket och stängda grindar ut mot vildmarken där allt kan hända.
| Vildmarken - där allt kan hända. |
Staket och stängda grindar - det är när man fastnar i tron att det är de unga som ska lära av de äldre eller att det är de äldre som ska försöka förstå och hänga med i de ungas svängar. Då blir det ambition och ansträngning och krampaktiga försök till acceptans. Det är inte alls det jag menar med ett äkta möte. Det är den spontana glädjen i att upptäcka något nytt och att få skapa om, göra det till sitt och känna hur vingarna växer - som är det äkta mötet. Och sedan den ömsesidiga lyckan och respekten för det nya som skapats.
Exempel på det är när Sylvia Vrethammar (67) förvandlar Maja Ivarssons (30) poplåt Hej Monika till en sensuell bossanova - nya tempon, nya harmonier och nya innebörder. Eller när Darin Zanyar (25) förvandlar Pugh Rogefeldts (65) Stockholm till en hypermodern techno-disco-hit som spränger alla generationsgränser. Eller som när Magnus Uggla (58) översätter och lyfter Darins You're Out Of My Life milshögt med sitt geni. Nya ord - och nya lyssnare i alla generationer.
Försvinn ur mitt liv:
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar