Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
| Oändliga möjligheter, oändliga tankevägar och oändliga gåtor - det är människans signum. |
Nobelpristagaren är förstås Tomas Tranströmer. Jag tror sällan att svenska folket varit så stolta och lyckliga som när han fick priset - äntligen. Ovationerna vid prisceremonien var enorma. Alla stod upp och applåderade av hjärtans lust. Man ville aldrig sluta. Men så har denne poet rört vid oändligt många människors hjärtan med sina dikter. Det är svårt att förklara vad det är han egentligen gör i sina texter. Men jag tror att det handlar om att i en enda bild fånga ett ögonblick av liv - ofta ett avgörande ögonblick, ett där den som upplever kommer till insikt om levandets villkor. Bilden blir som ett koncentrat av hur det är att vara människa.
| Ett av de vackraste bokomslagen jag vet. Den klarblå himlen skymtar genom revan i det grå. |
Människan är oändligt rikt utrustad. Någon jämförbar varelse finns inte. Visst lär delfiner kunna kommunicera och visst kan vissa apor lära sig att trycka på knappar och måla tavlor (med tveksamt innehåll...) Men - vad är dessa djur i jämförelse med människan? Alla tankar, uppfinningar, böcker, konstverk, musikverk, teaterpjäser. Vilket fantastiskt djur vi är, vi människor! Men så tar det lång tid innan vi är "färdiga för livet" också. Ett föl kan ställa sig upp direkt efter födseln, om än på vingliga ben. En delfinunge kan simma så fort den kommit ut ur mammas mage - för att den måste. Men så kan den inte så mycket mer heller. Den är inte flexibel utanför sin instinkts gränser.
| Fungerar bra i sitt sammanhang - men inte särskilt nyskapande och flexibel.
Människodjuret däremot behöver lång tid på sig för att växa och mogna. Människodjuret tänker, processar sina intryck, lär sig av sina erfarenheter och delar med sig av sina kunskaper till artfränderna. Ju äldre, desto fler erfarenheter och - i bästa fall - desto klokare. "Du blir aldrig färdig, och det är som det skall". Utvecklingen tar aldrig slut, den pågår livet ut, ända tills döden sätter punkt.
Men hur kommer det sig då, att äldre människor inte åtnjuter någon respekt längre? Man lyssnar inte längre på dem som är äldre. Deras tankar och erfarenheter verkar inte längre vara viktiga. Varför? När man på arbetsplatser strävar efter en s.k. homogen åldersfördelning med medarbetare under 35 - inser man då vad man missar? Inser man att man tackar nej till den erfarenhet som gör att man slipper "uppfinna hjulet" gång på gång? Inser man att man tackar nej till en dynamisk dialog? Just den dialog som alltid fört människodjuret framåt, till den plats det har idag. Människodjuret föds hjälplöst och blir gammalt. Det måste finnas en mening med den långa vägen: att vi ska lära av varandra. Copyright: Åsa Adolfsson Wallner |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar