Men - jag undrar om må-bra-profeterna verkligen inser hur beroende vi människor är av vårt minne - av att vi har en dörr som går att öppna mot vårt förflutna, mot den tid som passerat i våra liv och som påverkar oss och gör oss till dem vi är idag. Slår den dörren igen - vem är vi då? En människa utan sin egen historia. Fångad i ett evigt nu - utan vare sig förflutet eller framtid. För man kan ju inte planera för något om man inte vet vem man är.
| Dörren till det förflutna är reglad och går aldrig mer att öppna. |
Clive Wearing är en musiker som i unga år och alldeles nygift drabbades av en mycket ovanlig hjärninflammation. Sjukdomen angrep hans tinninglober och orsakade ett av de allra allvarligaste fallen av minnesförlust vi känner i västvärlden.
| Clive Wearing och hans hustru Deborah. |
Clives minne är så kort, att när han ska svara på en fråga, har han glömt frågan innan han hunnit svara på den. Det tar cirka sju sekunder - sedan är allt utsuddat, och man måste börja från början - Börja från början - Börja från början - Börja från början - ... i oändligheten, i ett ständigt nu. Ingen tid bakom - ingen tid framför. Bara ett nu - Ett nu - Ett nu. Just nu. Inget mer.
Den enda människa Clive känner igen är hustrun Deborah. Varje gång de möts strålar Clive av lycka. Han kysser och kramar och älskar denna kvinna - som han inte vet vem det är. För i samma stund som hon berättar att de är gifta - då har han redan glömt det. En alldeles underbar ny bekantskap - varje gång. "Vem är denna underbara kvinna?!" utropar han. Lämnar hon rummet för en kort stund och sedan återkommer, är det som om han inte sett henne på evigheter. "Å, så underbart att du äntligen kommer!", jublar han och springer fram mot henne - strålande lycklig över återseendet. Han pratar och pratar och pratar - många ord, men egentligen utan sammanhang, eftersom han genast glömmer vad han alldeles nyss har sagt.
Clive Wearing har förlorat allt - utom en sak: musiken. Här är han precis som förr. Lika stringent, lika säker och med ett alldeles oanfrätt minne. Han dirigerar sin kör och sin orkester utan minsta problem - men han känner inte igen ett enda av ansiktena han ser framför sig. Och när musiken tystnat och konserten är slut - då har han glömt allt och har ingen aning om var han är.
Är han lycklig? Är han olycklig? Det vet man inte. Inte han själv heller. Men när han musicerar och koncentrerar sig på tonerna - då är han lycklig. Då får hans medvetande ett fäste, något som håller honom samman i sig själv. Annars befinner han sig ständigt i ett slags fallande utan slut, utan mål.
| Oliver Sacks - neurolog, humanist och författare och en stor förespråkare för musikterapi. Det är han som berättat historien om dem som väcktes ur en trettioårig sömn. Filmen heter Uppvaknanden. |
Imorgon ska jag skriva om Jimmie - en annan man som fångats i ett evigt nu. Och vad som faktiskt kunde hjälpa honom. Det går att läsa om Jimmie i den fantastiska lilla boken Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Författaren heter Oliver Sacks - neurolog och humanist.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar