Inte mormors favoritlokal. |
Efter det kommentaren gick min mormor aldrig mera in i en kyrka. Och präster - det var det allra värsta hon visste, bortsett från lurifaxar och mördare förstås. Tyvärr var det så att min morfar reagerade på motsatt vis. Efter att lille Olle tynat bort och dött på sjukhemmet, sökte morfar tröst i kyrkan - började gå i mässan, läsa Bibeln och prata med präster. Till mormors stora irritation.
Men blev sorgen efter den lille pojken mer hanterlig och lättare att bära för morfar än för mormor? Jag vet inte svaret på den frågan - det enda jag vet är att morfar resten av sitt liv var deprimerad och tillbringade allt mer tid på ett kyrkligt vilohem och att mormor aldrig någonsin kom över sorgen efter lille Olle. Hans namn fick aldrig nämnas - och sången Mors lilla Olle var förstås bannlyst i hemmet. Man talade aldrig om det som hänt, utan teg och i tystnaden växte sig sorgen så stor att den kvävde nästan allt.
Mors lilla Olle fick inte sjungas i mitt barndomshem. |
Frågan blir så här: finns det tröst i att söka en mening i det som händer? (Och med mening menar jag inte det naturliga sambandet mellan orsak och verkan - utan en mera övernaturlig mening: Ödet, Gud och Karma.) Eller är sökandet efter mening bara en flykt undan den bistra sanningen, att allt bara händer av slumpen - att det inte finns någon rättvisa, inget mål, ingen av någon högre makt uttänkt plan för våra liv och våra strävanden? Insikten skulle vara då, att våra liv egentligen bara är en tillfällig existens - utan orsak och utan avsikt. Kan det kanske till och med vara skadligt att försöka hitta en mening?
Jag vet ett exempel på det sista. En präst brukade säga i sina predikningar att allt har en mening - att allt är beroende av tron. Trodde man tillräckligt starkt, skulle allt fixa sig. Bad man om lycka, kom lyckan, bad man om hälsa, blev man frisk. Bad man om pengar, kom pengarna, på ett eller annat sätt. Bara man inte tvivlade, utan satte hela sin tillit till Guds kraft och förmåga - då kunde man vara trygg på alla sätt. Ända in i evigheten, för ett evigt liv ingick förstås också i det vackra paketet. Men tvivlade man - då var det en helt annan sak. Då fanns det inga garantier och ingen nåd.
Påven välsignar. Då borde väl allt fixa sig iallafall? |
En dag blev prästens egen son väldigt sjuk. Han fick förfärligt ont i magen. Det blev bara värre och värre. Prästen och prästfrun bad enträget till Gud om att deras son skulle bli frisk. Men sonen blev inte ett dugg bättre. Dagarna gick och till slut fick familjen åka till sjukhuset. Där undersökte man pojken, men kunde inte hitta någon egentlig orsak till magsmärtorna. Kanske var pojken stressad? Kanske hade han lite känslig mage? Så fick man åka hem igen och pappa prästen och mamma prästfrun bad och bad till Gud. Men då blev pojken väldigt ledsen. Han hade fortfarande ont i magen, men nu började det göra ont i själen också. Kunde det onda i magen vara hans eget fel? Var det kanske så, att han inte trodde tillräckligt starkt på Gud ändå? Var det onda i magen kanske straffet för att han innerst inne tvivlade? Så pojken fick så dåligt samvete. Och så fick han ännu mer ont i magen - och i själen...
Återkommer i frågan - för detta ämne är outtömligt intressant, ur så många synvinklar.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar