Bostonterrier - hunden som inte kan skälla. |
Vi älskade varandra - den lilla bostonterriern och jag. Varje dag var lika spännande och rolig för oss båda. Men efter något halvår började vovven få konstiga kramper. Den föll ihop, blev alldeles stel och det sprutade skum ur den lilla munnen. Först kom kramperna någon gång i veckan, sedan allt oftare för att till slut komma flera gånger per dag. Vovven var helt slutkörd, orkade knappt gå ut. Vår veterinär ordinerade till slut avlivning och så fick det bli. Avskedet minns jag också, lika tydligt som den lyckliga ankomsten. Då hade lyckan varit fullständig - nu var det sorgen som var det. Och någon ny liten vovve blev det aldrig, hur mycket jag än bönade och bad.
Hela min barndom präglades sedan av olika skaffa-hund-projekt. Jag samlade veckopengar, åkte på hundutställningar, läste hundböcker och pratade med hundägare och klappade vovvar. En gång åkte jag på eget bevåg till en hundutställning på Skansen. Där träffade jag en dam som födde upp släthårig foxterrier och då blev det kärlek igen, för i en bur satt en liten vit-brun valp med lång nos. Jag blev alldeles bedårad och meddelade allvarligt att jag avsåg att köpa hunden, att föräldrarna förstås var införstådda och så byttes det telefonnummer. Dagen därpå ringde damen och undrade när det lilla djuret kunde hämtas. Det var min mamma som svarade i telefonen och sedan var hundaffären definitivt avslutad.
Släthårig foxterrier - skäller säkert mycket. |
Nu i vuxen ålder hemfaller/återfaller jag fortfarande då och då i hunddrömmerier. Eftersom jag mycket ogillar att regera, dressera och styra och ställa inser jag att min hund nog måste vara en väldigt lättlärd och lyhörd varelse. Frågar man sin vovve om den vill ha blandfärs eller nötfärs till middag blir den bara förvirrad. Det är raka puckar, klara besked och peka med hela handen som gäller. Annars blir hunden otrygg och vet inte sin plats i flocken. Jag tycker sådant är svårt. Att höra hundägare skrika och domdera i buskarna är lite pinsamt.
Alltså: min hund ska vara snäll, lugn, inte alltför skällig, tycka om långa bilresor, inte bli arg på matte för att hon är otydlig och frågar om olika middagsalternativ, tycka om grönsaker och musik. Och förstås vara söt. Och släthårig. Och rumsren. Finns den hunden i verkligheten? Jag är rädd att den kanske inte gör det, utan bara existerar i teorin. Men - å andra sidan - en teoretisk hund är billig i drift, skäller inte och är definitivt helt och hållet rumsren.
Still long distance driving. Jag och min teoretiska hund om tjugo år? |
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar